Väckarklocketristess
Min väckarklocka har stannat. För gott är jag rädd. Att byta batteri hjälper inte. Inte att knacka på den heller. Jag funderar på att kasta den i väggen. Inte för att jag tror att det skulle få klockan att fungera. Men mig skulle det pigga upp.
På min lista över saker som är urtrista att köpa hamnar klockor på andra plats. Efter dammsugarpåsar som intar hedersplatsen. Just före strumpor. Mördande tråkiga att handla. Gör det så sällan jag bara kan.
Finns dock en fördel med klockinköp. Dammsugarpåsar och strumpor betyder spårvagnsresor. Klockor däremot finns på promenadavstånd. Närmaste uraffär ligger ett par kvarter bort. Det kan jag leva med.
Jag måste leva med det. Två dagar i rad har jag vaknat 20 minuter innan jag ska ge mig iväg. Irriterande. Jag tycker inte om att stressa när jag är nyvaken. Vill dricka mitt kaffe i lugn och ro. Inte fnatta runt som en hysterisk höna i jakt på minuterna.
Så i morgon ska jag göra slag i saken. Jag går och köper en väckarklocka. Sen kan jag dricka mitt kaffe i lugn och ro. Förutsatt att jag orkat släpa mig upp när klockan ringt.
Panikstädning
Det finns en enorm fördel med att folk oväntat ringer och säger att de droppar in om en halvtimme. Panikstädningen. Snabbt och effektivt förvandlas lägenheten från Yttersta Kaos till Ett Minimum av ordning. Åtminstone så länge ingen öppnar dörren till sovrummet.
Och det finns det ju ingen anledning att göra.
Även besök som annonseras någon dag i förväg har sina fördelar. Måste ju städa inför dem också. Och då finns det ju tid att vara lite grundligare. Inte bara dammsuga utan också torka golven. Damma lite. Ta en tur till sopsorteringsstationen. Kanske röja lite bland pappershögarna på skrivbordet.
Kanske. Om andan faller på. Och inget roligare dyker upp. Och det är problemet med städning. Det dyker alltid upp något som är roligare.
En höst att minnas
När jag blir gammal – om jag blir gammal – kommer jag minnas den här hösten som ja just det, det var då svininfluensan härjade. Och jag blev en Facebooksspelsjunkie.
Med tanke på det förstnämnda kanske det är bra med det sistnämnda. Dumt att gå ut IRL med tanke på influensarisken. Bättre stanna hemma i den trygga virtuella världen, där det värsta som kan hända är att jag bränner vid käket i CafeWorld eller får min vampyr dödad i VampireWars.
Ok, det finns värre faror i den virtuella världen. Som att hårddisken kraschar. Eller att jag spiller kaffe i laptopen. Men ni fattar. Just nu är IRL farligare än vanligt. Elaka flunsan härjar där ute. Och efter närmare tre decenniers rökning har jag säkert sabbat både luftrör och lungor så mycket att jag platsar i någon av riskgrupperna. Och det är personer tillhörande riskgrupperna som dör i elaka flunsan. Och dö vill jag ju inte. Inte IRL. Det räcker med att min FB-vampyr åker på storstryk hela tiden.
Med andra ord: när vaccinationerna av vanliga dödliga (=inte riskgrupp, inte barn) börjar ställer jag mig i kö. Visst, jag vet att vaccinationen har biverkningar. Men att få influensan kommer kännas betydligt värre. Den risken vill jag inte ta.
Kattmatsproblematik
Min katt Leslie äter specialfoder som bara kan köpas hos veterinären. Svindyrt men kisse tål inget annat. Och det är en fin kisse. Jag vill inte att han ska bli sjuk. Och sjuk blir han när han äter annan mat.
Jag brukar köpa maten hos en veterinärklinik här i Majorna. I fredags gick jag dit för att fylla på förrådet. Men nehej. Stängt. Stänger tidigare på fredagar. Hade jag glömt. Klantiga jag.
Igår traskade jag dit igen. Nu var det öppet. Men den åtrådda kattmaten var slut. Kommer in nästa vecka. Tills dess skulle Les hinna bli bra hungrig. Jag hade bara mat för ett dygn hemma. Den snälla sköterskan gav mig visserligen ett par provpåsar för att lindra den akuta nöden. Men för att köpa den sedvanliga tvåkilossäcken måste jag vända mig till en annan klinik.
Idag har jag ringt runt. På den första kliniken fick jag negativt besked. Tyvärr, eftersom den ligger i närheten. Men på Blå stjärnan blev det napp. Längre bit att åka, visserligen. Men det får jag leva med. Kisse måste ha mat.
Försummelse
Det finns en försummelse i mitt liv. Ett dåligt samvete som gnagt ett tag. Det stavas F-Ö-N-S-T-E-R. De är smutsiga. Mycket smutsiga. Jag minns inte när jag tvättade dem senast. Jag vill inte minnas.
Haken är att jag är höjdrädd. Går inte gärna ut på balkonger. Undviker hissar. Får en sugande känsla i magen när jag går över broar.
Fönstertvätt innebär närkontakt med höjder. Åtminstone om man som jag inte bor på bottenvåningen. Och har fönster som inte går att vända ut och in. Som kräver att man lutar sig ut över avgrunden för att tvätta på utsidan. När jag gör det suger det i magen. Jag tänker på hur lätt det är att falla ner. Betänker hur ont det måste göra när jag faller. Eller ja, när jag landar.
Jag vill inte falla. Alltså tvättar jag inte fönstren. Säger till mig själv att jag gör det nästa vecka. Eller nästnästa. Skjuter upp och skjuter upp. Och fönstren blir smutsigare och smutsigare. Snart kommer jag väl inte kunna se genom dem.
Undrar om jag kan få någon annan att tvätta dem? Någon som inte är rädd för höjder.
Fånspelandet är skojigt!
Ok. Det är bara att erkänna faktum. Jag är fast. I Facebookspelträsket. Och jag har kul. Det trodde jag aldrig. Ända sedan jag skaffade ett FB-konto har jag retat mig på att folk spammat FB med deras spelresultat. Inte fattat grejen.
Men så skickade någon mig en invite till FarmVille. Med inviten följde ett gulligt djur. Gulliga djur har jag svårt att motstå. Så jag började spela FarmVille. Och sen YoVille. Tyckte det var urfånigt. Fick dåligt samvete för att jag slösade bort min tid.
Men. För ett par dagar sedan slog det mig. Jag har roligt. Jag älskar att pyssla med min lilla farm i FarmVille. Så och skörda grödor, bygga inhägnader åt djuren, gneta ihop till ett verktygsbod. Nu vill jag expandera. Men först måste jag få fler grannar.
YoVille är inte lika skoj. Går långsammare att få ihop coins att köpa grejer för. Och det irriterar mig att så mycket inte går att köpa om jag inte satsar riktiga IRL-pengar i spelet. Och det vill jag inte. Förstör liksom hela grejen.
Men ändå. Alltså. Jag är fast. Och jag har kul. Får se hur lång tid det tar innan jag tröttnar. Men en sak har jag redan slutat med. Jag spammar inte längre FB med mina spelresultat. En släkting till mig hotade att säga upp FB-vänskapen med mig om jag inte slutade med det. Och vänskap är viktigt. Den vill jag inte riskera. Inget mer spammande alltså.
Nu ska jag iväg till kakfabriken i YoVille. Tjäna lite pengar. Så jag kan köpa en ny säng.
Fånspelande
Senaste dagarna har jag sysslat med något utomordentligt fånigt. Jag har spelat Facebook-spel. FarmVille och YoVille, närmare bestämt. Och fånigt är det för att jag har ju saker jag borde göra. Massa saker. Ännu mer fånigt för att det inte är särskilt roliga spel. Jag börjar redan tröttna.
Det där sistnämnda kan ha att göra med att det är just Facebook-spel. Gratisspel. Inte allt för avancerade. Ganska intelligensbefriade, rent ut sagt. Man får vad man betalar för. Vilket i det här fallet inte är särskilt mycket alls.
Nä, jag borde avveckla. Typ nu. Innan jag slösat bort ångestframkallande mycket tid. Jag börjar med FarmVille. Det är tråkigast. Och jag en usel bonde. Men först ska jag sälja djuren. Jag kan ju inte överge dem. Låta dem svälta ihjäl. Få Djurskyddsinspektionen på mig.
YoVille ska jag spela några kvällar till. Visserligen är jag inte så bra på det heller. Får inte riktigt till det när jag ska samla poäng och pengar. Men ju mer poäng och pengar det blir, ju mer kan spelaren göra med sitt utseende och sin lägenhet. Och jag skulle vilja ha åtminstone en lägenhet med snygga tapeter. För här hemma lär det aldrig bli några.
Och nej, jag ska inte testa MafiaWars. För det verkar faktiskt ganska kul. Och det har jag ju inte tid med.