En drös släktingar och en orädd katt

Vid 19-tiden i fredags dundrade ett gäng släktingar in i min lägenhet. Syster, systersöner, flickvän till en av systersönerna. På ett ögonblick steg ljudnivån i min lägenhet åtskilliga decibel.

En katt smet blixtsnabbt in under badkaret. En annan flög in bakom soffan, smög sig vidare under gardiner och skrivbord genom vardagsrummet och nådde hon också den relativa säkerheten i badrummet.

Den tredje katten – Constantine – gjorde tvärtom. Han uppsökte händelsernas centrum, d.v.s. vardagsrumsbordet. Där bredde han ut sig, kollade majestätiskt in sina nya undersåtar och lapade i sig uppmärksamheten. Och uppmärksamhet fick han. Och han älskade det. En timme senare, när släkten gjorde sig i ordning för att dundra ut igen, låg han fortfarande kvar på bordet.

När syster, systersöner och systersonens flickvän slutligen försvunnit ner för trappan och ut i vintermörkret verkade han besviken. Han gick ut i hallen och jamade missnöjt. Snopen över att de nya undersåtarna så snabbt försvunnit, skulle jag tro.

Allvarligt talat: hur orädd får en katt egentligen vara?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,