Allt var bättre förr

Allt var bättre förr. Åtminstone cigarettändarna.

Allvarligt talat. När jag som mycket ung (betydligt yngre än vad jag har lust att tänka på nu), började röka var tändarna kvalitetsgrejer. De höll i evigheter. Åtminstone ett par månader. Och det berodde inte på att jag rökte mindre då; redan ett år efter min första cigarett var jag uppe i den konsumtion jag hållit fast vid sedan dess. Alltså ett paket om dagen. En konsumtion mina då tonåriga luftrör och lungor inte riktigt var mogna för. Men tändarna höll måttet.

Idag är jag glad om inte den nyinköpta tändaren går sönder efter en vecka. Och det är irriterande. För en hängiven nikotinist är det gräsligt frustrerande att klockan två på natten inse att tändarfanskapet inte fungerar och att närmaste nattöppna butik är 10 minuters promenad bort. Direkt ångestframkallande, faktiskt.

Nä, dags för en konsumentrevolution. För rätten till nikotinism utan frustration och ångest.

Alltså, bortsett från den välförtjänta ångest jag känner när jag tänker på hur jag genom mitt rökande frivilligt förkortat min livslängd med 10 år. Minst. För det är ett helt annat ämne, som jag inte har lust att uppehålla mig vid nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,