En drös släktingar och en orädd katt
Vid 19-tiden i fredags dundrade ett gäng släktingar in i min lägenhet. Syster, systersöner, flickvän till en av systersönerna. På ett ögonblick steg ljudnivån i min lägenhet åtskilliga decibel.
En katt smet blixtsnabbt in under badkaret. En annan flög in bakom soffan, smög sig vidare under gardiner och skrivbord genom vardagsrummet och nådde hon också den relativa säkerheten i badrummet.
Den tredje katten – Constantine – gjorde tvärtom. Han uppsökte händelsernas centrum, d.v.s. vardagsrumsbordet. Där bredde han ut sig, kollade majestätiskt in sina nya undersåtar och lapade i sig uppmärksamheten. Och uppmärksamhet fick han. Och han älskade det. En timme senare, när släkten gjorde sig i ordning för att dundra ut igen, låg han fortfarande kvar på bordet.
När syster, systersöner och systersonens flickvän slutligen försvunnit ner för trappan och ut i vintermörkret verkade han besviken. Han gick ut i hallen och jamade missnöjt. Snopen över att de nya undersåtarna så snabbt försvunnit, skulle jag tro.
Allvarligt talat: hur orädd får en katt egentligen vara?
Läs även andra bloggares åsikter om besök, katter, orädd, släktingar, undersåtar
En riktigt fet katt
“Du vet att katter ska smalna av på mitten” sa syrran och pekade på min katt Sabina. Det var tidigare i höstas. Sabina är 15 år. De senaste 14 åren har hon haft problem med vikten. När hon var sådär 5 accentuerades problemen. Därefter har hon allt mer börjat likna en tunna. Jag har gjort flera försök att banta ner henne genom åren, med uselt resultat.
När syrran påpekade det uppenbara muttrade jag därför något ursäktande om att kisse alltid haft anlag för övervikt och att jag skulle banta ner henne.
Det var några månader sedan. Av bantningen blev det ingenting. Och igår när jag lekte med Sabina slog det mig att hon inte längre ser ut som en tunna. Hon är på väg att förvandlas till en boll med fyra tassar. Sabina är numera inte bara överviktig. Hon är FET. Hon måste ner i vikt. Annars är jag rädd för att det inte blir någon 16-årsdag.
Läste någonstans att två tredjedelar av alla katter i Sverige lider av övervikt (hemlösa katter icke inkluderade). De siffrorna stämmer väl överens med förhållandena här hemma. Constantine väger lite mer än han borde, även om han har en bit kvar till tunnestadiet och definitivt inte ser ut som en rund boll. Lilla Elli däremot är en spinkig rackare. Hon äter och äter men blir inte större. Och Sabina är alltså präktigt fet.
Stackars Sabina. Hon vet inte om det än men jag har just dragit igång Operation Gå Ner I Vikt.
Läs även andra bloggares åsikter om katter, övervikt, bantning, fet
Datorkrångel
Jag är irriterad. Riktigt irriterad.
Planen var att jag skulle spendera hela kvällen i tv-soffan. Jag är sjuk och tänkte att en brittisk deckarserie skulle pigga upp. Strax före nio gjorde jag en kopp te och satte på tv-n. Dessutom slog jag på datorn. Jag tänkte att mitt antivirusprogram skulle få gå igenom min gamle trotjänare medan jag satt och myste framför tv-n.
Stort misstag.
Min gamle trotjänare tycks inte må bra. Åtminstone inte att döma av resultatet av antivirusprogrammets genomgång. Och när min gamle trotjänare inte mår bra blir jag irriterad. Jag vill veta vad som är problemet. Nu har jag suttit framför datorn i över tre timmar och jag är inte ett dugg närmare gåtans lösning. Vilket gör mig ännu mer irriterad.
Datorer krånglar. Det är vad datorer gör. Flitiga datoranvändare får därför lära sig betydligt mer om datorer än vad de egentligen borde behöva. Jag har iallafall fått göra det. Och visst, det är kul att lära sig hur saker fungerar. Men inte när man är sjuk och egentligen vill sitta och mysa i sällskap med en brittisk tv-deckare.
Nu ger jag upp för ikväll. Jag får ta itu med eländet imorgon istället, när jag tänker klarare. Det är iallafall planen.
Läs även andra bloggares åsikter om datorer, datorproblem, antivirusprogram, tv-serier
Att bringa ordning i kaos
Tidigare ikväll såg jag mig om i min lägenhet och jag tänkte: om inte det här stället strider mot någon lag eller förordningborde det göra det. När jag har mycket att göra är städningen det första som ryker. Att döma av tillståndet i min lilla tvårummare har jag varit hyperstressad det senaste decenniet.
Jag hade nog kunnat leva med att låta förfallet fortsätta en dag eller två. När det gäller stökiga lägenheter är min toleransnivå mycket hög. Men i morgon väntar jag besök. Och till och med jag tyckte att det hade varit en förolämpning att utsätta någon för det kaos som rådde.
Alltså städade jag. Jag plockade upp allt som låg och drällde på golven, jag röjde upp på skrivbordet och på soffbordet, jag dammsög och torkade golven. Jag hittade åtminstone ett par prylar som jag trott var ohjälpligt förlorade.
När jag var klar såg jag mig om igen och jag var riktigt nöjd med resultatet. Okej, min lägenhet skulle fortfarande inte kvala in på en tio-i-topplista över Sveriges prydligaste hem. Men jämfört med hur det såg ut här för några timmar sedan har jag åstadkommit en klar förbättring.
Jag känner mig så duktig.
Läs även andra bloggares åsikter om besök, lägenhet, städning