Böcker om självskadebeteende av Sofia Åkerman
I ett inlägg på Psykbryt presenteras två böcker om självskadebeteende, “För att överleva – om självskadebeteende”, som utkommer den 30 mars i år, och “Zebraflickan”. De är skrivna av Sofia Åkerman, som under många år skadade sig själv. Hon är idag är författare och föreläsare, samt utbildar sig till sjuksköterska.
För över 20 år sedan gick jag under ca 18 månader lös på mig själv. Jag var ung och gränslöst olycklig. Att skada mig själv var dämpade min ångest; mediciner hjälpte inte.
På den tiden var självskadebeteende ganska okänt, både inom psykiatri och allmänhet. Jag lyckades ta mig ut ur beteendet själv, tack vare en snäll pojkvän som gjorde att jag mådde lite bättre och blev mer stabil.
När nyhets- och samhällsmedier så småningom började diskutera självskadebeteende var jag tacksam över att problemet uppmärksammades.
Men jag har funderat på varför det inte verkar finnas vettig litteratur i ämnet skrivet ur ett patientperspektiv. Den bok jag hittills hört talas om tycks närmast – avsett eller oavsett – förvandla självskadebeteende till något coolt. Jag har inte läst boken själv men det jag läst om den får mig att tvivla på att jag skulle ge den till en tonårstjej med kökskniv och rakblad i beredskap. Nu har jag alltså fått veta att det finns ytterligare två böcker av en f.d. patient i ämnet.
Det är mycket bra. Får mig visserligen inte att gå ut i kortärmat. Det kommer jag aldrig mer att göra. Är less på undrande blickar och korkade kommentarer. Men den ökade uppmärksamheten kring självskadebeteende får mig att tänka att andra, som är tuffare än jag, får lättare att visa sina ärr för omvärlden.
Tack till Psykbryt för tipset. Sofia Åkermans blogg hittar ni här, intervjuer med henne hittar ni här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, patientperspektiv, psykiatri, självskador, självskadebeteende, Sofia Åkerman
Vårbilder – krokusar
Som jag skrev i ett tidigare inlägg. Våren har kommit till Göteborg.
Och våren går i gult.
Läs även andra bloggares åsikter om foton, gult, krokusar, vår, vårtecken, Göteborg
Hårklippning och väldigt gråa hår.
Storasyrran var här tidigare idag. Hon toppade mitt hår.
Frisörer tycker jag inte om. De gör mig nervös. De pratar för mycket när jag vill luta mig bakåt i frisörstolen och blunda, de klipper aldrig som jag vill och efteråt tar de betalt. Mycket betalt.
Så jag och syrran har en deal. Hon klipper mitt hår, helt efter mina anvisningar och utan att hitta på något fuffens. I utbyte klipper jag hennes gräsmatta. Och när jag klippt gräsmattan lagar hon middag åt mig. Storasyrran är en mästare i köket så det är ett toppenarrangemang. Åtminstone för mig.
Men ibland, när storasyrran är igång med saxen, fäller hon kommentarer jag inte uppskattar. Förra våren sa hon – till min stora förvåning – nåt i stil med “Gud vad gråhårig du blivit”. “Uh-u” tänkte jag och undrade varför storasyrror alltid ska överdriva. Och glömde sedan bort hela konversationen. I somras, när det återigen var dags för klipp-klipp fällde hon samma kommentar. “Gud vad gråhårig du blivit”. “Bla-bla” tänkte jag, ryckte på axlarna och förpassade återigen kommentaren till glömskan.
Tills jag fick se ett foto en kompis tog av mig några veckor senare. Det var bara att konstatera faktum: jag har blivit helt jäkla otroligt gråhårig. På bara ett år. Hur fasen gick det till?
Det var över ett halvår sedan. Och nu är det dags att acceptera sanningen: de gråa hårstråna kommer inte försvinna. Tvärtom. De jäklarna tycks bre ut sig. Jag börjar bli ljushårig av allt grått. Jag vill inte vara ljushårig.
Så nu är frågan: ska jag orka färga håret eller inte? För jag gör det själv. Till frisören går jag inte.
Läs även andra bloggares åsikter om frisörer, gråhårig, klippning, toppning, medelålders, familj, gräsklippning
Nikotinbrist och morotsförgiftning
Jag har en demon i mitt inre. Hon river och klöser och fräser och vrålar: “JAG VILL HA NIKOTIN! NIKOTIN! NIKOTI-I-I-N!”
Eller ja, det är så det känns. Nikotinhalten i mitt blod är för närvarande mycket låg. Alldeles för låg för att jag ska trivas med livet. Normalt röker jag mer än ett paket om dagen. Nu är jag nere i sådär 5-6. Har inte råd att köpa cigaretter just nu.
Istället tröstäter jag. Ostsmörgåsar, morötter och sött te. Morötter är särskilt bra vid nikotinsug. Sött och beskt på samma gång. Så jag gnager i mig. Som en jäkla kanin. Och funderar på om det finns något som heter morotsförgiftning.
Men allt här är inte elände. Sedan i torsdags är jag igång med vårstädning. Tar lite varje dag. Jag överanstränger mig inte, men är nöjd med det jag åstadkommit hittills och tänker fortsätta i samma stil närmaste veckan. Snart kommer det se ganska hyfsat ut i min lägenhet. Eller nej. Men lite mindre ostädat iallafall.
Läs även andra bloggares åsikter om cigaretter, nikotin, pengar, städning, tröstätning
Vårstädningsångest
I köket har jag en disk som börjar anta monstruösa proportioner. Där finns ett kylskåp vars innehåll snart kommer anfalla om jag inte förpassar rubbet till soprummet. Jag har ett sovrum där mer prylar verkar ligga på golvet än någon annanstans och ett vardagsrum som svämmar över av tidningar, pappershögar, travar av böcker och videoband. Jag har fönster som…Nä. Jag vill överhuvudtaget inte tänka på fönstren.
Det är med andra ord dags att agera. Jag måste städa. Blä.
För någon dag sedan roade jag och en yngre släkting oss med allt vi skulle skaffa om vi blev miljonärer. Städerska var en av dem. Gissa vad som just hamnade högst på min lista. Och gissa om jag kommer ge henne bra betalt.
Läs även andra bloggares åsikter om ostädat, städning, städerska, miljonär, kaos
Våren har kommit till Göteborg
Läste på gp.se för någon dag sedan att våren har kommit till Västkusten. Åtminstone den meteorologiska våren. Något om att dygnsmedeltemperaturen har varit 0 grader eller mer 7 dygn i sträck.
Det stämmer nog. Visserligen har jag försökt undvika att gå ut senaste tiden men helt har jag ju inte lyckats. Och så fort jag stuckit näsan utanför dörren har jag noterat vissa tecken. Fåglar som sjunger. Snödroppar i full blom. Krokusar som börjar slå ut. Och ljuset. Inte bara att dagarna blivit längre. Själva ljuset förändras.
Nåja. Att ljuset blivit annorlunda hade jag märkt även om jag inte gått. Vårljuset tränger in i min lägenhet, avslöjar mina försyndelser på städområdet och talar om för mig att det inte är meningen att jag ska sova på dagen. Det där sista håller jag inte med om. Jag överväger att köpa nya mörka, tjocka gardiner som inte släpper in något ljus till sovrummet.
Ett annat vårtecken här hemma är att katterna blivit ljuvligt vårspattiga. Åtminstone Elli och Constantine. De sover mindre och busar mer, kräver ständigt min uppmärksamhet och godtar inte ett avvisande, sitter i fönstret och låter lustigt när de ser en fågel.
Så gp.se har rätt. Det är vår. Åtminstone på Västkusten. Underbart. Jag är less på vintern. Jag är less på att behöva sätta på mig halva garderoben för att inte frysa inomhus. Jag är less på parkas med (fusk)pälskrage, halsdukar, vantar och grova vinterkängor. Jag är less på att det när som helst kan börja snöa. Jag är less på att naturen är kal och trist och deprimerande. Jag vill ha blommor, gröna blad, lite lagom värme. Jag vill ha vår – MER vår!
Krokusarna på bilden fotograferade jag i syrrans trädgård förra våren.
Läs även andra bloggares åsikter om dygnsmedeltemperatur, katter, krokusar, vår, vårtecken, vinter, Göteborg, Västkusten,
Professor på Konstfack avvisar kritik
Ok, nu är jag arg igen. Och med risk för att låta som en gammal LP-skiva som hakat upp sig: det är Anna Odells psykfallsjippo som irriterar mig. Igen.
Nu är det en intervju på svd.se med Konstfackprofessorn Magnus Bärtås som spökar. Han anser inte att skolan – eller Odell – agerat klandervärt. På frågan om det inte var fel av Odell att ta den hårt ansträngda psykiatrins resurser i anspråk svarar professorns nej. Han förstår att berörd personal känner sig lurad men menar att Odells verk är större än så.
Inte ett ord om hur patienterna kan ha känt inför Odells agerande. Tycker professorn inte att deras känslor har någon betydelse?
En snäll tolkning är att Bärtås i intervjun formulerat något medkännande och förstående om patienterna på St. Göran den aktuella kvällen, men att det inte kommit med i artikeln. Cynikern i mig är skeptisk. Cynikern i mig säger att professorn överhuvudtaget inte inser att patienterna kan ha känslor och åsikter om Odells beteende.
Så hallå, professorn! En upplysning: psykiskt sjuka känner och tänker! Och kan känna sig illa behandlade. Med all jäkla rätt! Och bara misstanken att Odells agerande riskerade skada andra patienter borde ha fått Konstfack att säga nej till hennes psykfallsteater.
En annan inställning visar Konstfacks rektor Ivar Björkman. Han skriver i en debattartikel på dn.se att skolans egen utredning visar att Konstfack bör klandras för Odells projekt. Därför ska Konstfack nu ta fram nya etiska riktlinjer. Bra.
För övrigt överväger jag allvarligt att sluta läsa tidningar och lyssna på radio. Nyhetsrapporteringen just nu är inte bra för mina nerver.
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, Konstfack, professor, rektor, St. Göran, psykisk sjukdom, psykiatri