Böcker om självskadebeteende av Sofia Åkerman

I ett inlägg på Psykbryt presenteras två böcker om självskadebeteende, “För att överleva – om självskadebeteende”, som utkommer den 30 mars i år, och “Zebraflickan”. De är skrivna av Sofia Åkerman, som under många år skadade sig själv. Hon är idag är författare och föreläsare, samt utbildar sig till sjuksköterska.

För över 20 år sedan gick jag under ca 18 månader lös på mig själv. Jag var ung och gränslöst olycklig. Att skada mig själv var dämpade min ångest; mediciner hjälpte inte.

På den tiden var självskadebeteende ganska okänt, både inom psykiatri och allmänhet. Jag lyckades ta mig ut ur beteendet själv, tack vare en snäll pojkvän som gjorde att jag mådde lite bättre och blev mer stabil.

När nyhets- och samhällsmedier så småningom började diskutera självskadebeteende var jag tacksam över att problemet uppmärksammades.

Men jag har funderat på varför det inte verkar finnas vettig litteratur i ämnet skrivet ur ett patientperspektiv. Den bok jag hittills hört talas om tycks närmast – avsett eller oavsett – förvandla självskadebeteende till något coolt. Jag har inte läst boken själv men det jag läst om den får mig att tvivla på att jag skulle ge den till en tonårstjej med kökskniv och rakblad i beredskap. Nu har jag alltså fått veta att det finns ytterligare två böcker av en f.d. patient i ämnet.

Det är mycket bra. Får mig visserligen inte att gå ut i kortärmat. Det kommer jag aldrig mer att göra. Är less på undrande blickar och korkade kommentarer. Men den ökade uppmärksamheten kring självskadebeteende får mig att tänka att andra, som är tuffare än jag, får lättare att visa sina ärr för omvärlden.

Tack till Psykbryt för tipset. Sofia Åkermans blogg hittar ni här, intervjuer med henne hittar ni här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

21 thoughts on “Böcker om självskadebeteende av Sofia Åkerman”

  1. Starkt av dig att berätta och bra att du för infon vidare.
    Hittat en ny sockerbit nu som jag lagt upp på bloggen. Nu är jag helt hysterisk efter en lap-top. Innan var jag bara halvhysterisk. Vi får se hur hysterisk jag lyckas bli innan kvällen 🙂

  2. Tack! Jag var väldigt tveksam om jag skulle skriva om det.

    Åh, det måste jag kolla in. Själv har jag för tillfället ett akut laptopsug. Jag försöker dämpa det genom att tänka på att jag ska spara pengar till veterinärvård för katterna (behövs alltid) och en resa till Berlin.

  3. Jo du, det pågår mycket i vår herres hage som vi inte vet så mycket om. Träffade ett antal unga tjejer med alldeles för höga krav på sig själva, självskadande på olika sätt kan man säga. Obegripligt för mej – och det är väl tur man kan erkänna det! Det kom jag långt på i mina möten både med dom tjejerna och med andra med annorlunda problem – att erkänna mitt “oförstånd” alltså. Svårt att förklara vad jag menar, men jag tror att de mötts av så många som sa sig förstå hur de kände osv. och som kanske inte gjorde det egentligen. Jag blev nog på något sätt förutsättningslös kanske man kan säga. Äh, ger upp att försöka förklara. Men det blev något positivt i alla fall 🙂
    Ha en skön kväll!

  4. Vad modig du är, som berättar. Jag smygtittade också lite på Sofias blogg. Ännu en som vågar. Det är bra att såna som ni finns. Ni gör bloggvärlden så mycket intressantare och lärorikare. Kram kram/Blingbling

  5. Jo du magsjuka borde skjutas i huvudet och hängas på offentlig plats ;). Bra tipps i ditt ilägg ska läsa den boken. Har visserligen inte självskadat på länge, men impulserna finns ju, även om man kan stå emot dem. Och att då få läsa böcker om det hela som INTE är triggande vore ju trevligt.

  6. Lilltroll – Jag tror du gör rätt där. Det är bättre att säga att man inte förstår. Kan vara frustrerande när fullt friska, hyfsat harmoniska och lyckliga människor säger att de “förstår” hur det är att vara djupt, djupt olycklig.

    Vilket jag för övrigt inte är längre, tvärtom. Olycklig alltså. 😀

    (Åh, vad jag hade velat ha smileys här nu!)

  7. Blingbling- Tack! Tack!

    DeamonAngel – Att läsa en bok om självskadebeteende som så att säga uppmuntrar till beteendet är ju inte så bra. Det finns som sagt böcker som jag inte skulle ge en ung tjej som skär sig själv. Än mindre hennes föräldrar. De behöver ju hjälp att förstå, inte skrämmas från vettet.

    Åkerman tycks närma sig ämnet på ett helt annat sätt. Jag ska läsa Zebraflickan. Hoppas den finns på pocket…

  8. Det är inte så många läkare och personal inom psykvården ÄN IDAG som förstår självskadebeteende och absolut inte “vanliga” människor… Och jag är stolt över mina ärr, nya som gamla, de är en del av jag, tack vare dem lever jag. Hade jag inte skurit kanske jag hade försökt döda mig stället. Jag vägrar skämmas, det här är jag!

    Men att ha en smärta så djup att det måste göra ondare utanpå, det har nog många svårt att förstå. men inom vården tycker man ju att det ska kunna hantera sånt, det är ju därför dom jobbar där! Men det kanske blåser nya vindar nu, jag hoppas sannerligen det…

    Jag hoppas att du en dag kan gå ut i kortärmat!

    MVH,

    Babyborderline

  9. Babyborderline – Sorgligt att inte vården kommit längre. Men psykvården lämnar överhuvudtaget en hel del övrigt att önska.

    Önskar jag var lika tuff som du, men jag hatar när folk stirrar. Även om de egentligen inte menar något illa utan bara är, tja, tagna med överraskning och glömmer bort sin goda uppfostran för en stund.

  10. Jag läste Zebraflickan för några år sedan, men jag minns inte vad jag tyckte om den, men jag vill minnas att den var bra. Sedan har jag för mig att Johanna Nilssons “Hon går genom tavlan ut ur bilden” tar upp ämnet, den är bra i alla fall och finns i min bokhylla om du vill läsa den.

  11. Sofia: Tror jag har läst Johanna Nilssons bok, men det var många år sen, när hon debuterade.

  12. Du är härlig! “tagna med överraskning och glömmer bort sin goda uppfostran för en stund.” Haha, härlig livssyn!

    Tack för kommentaren! Tack! 🙂 den värmde ska du veta!

    Kommer att länka till dig för att din blogg är en av mina nya favoritbloggar!

    🙂

  13. babyborderline – Haha, tack själv. Jag har haft så mycket att göra att jag inte ens hunnit kolla igenom din blogg ordentligt. Jag lägger den i bloggrollen som en tribut till din formuleringskonst och hoppas jag får tid att läsa mer snart!

  14. “Sänder på tusen kanaler” heter en annan bok, också ur ett (vuxet) patientperspektiv.

  15. Eller hur… i tvättstugan ska man bara vara när man tvättar inte annars! Men jag försöker stå på mig! Än så länge går det bra och jag hoppas att jag orkar.

    Tack för att du läser och peppar!

  16. Nä vet du, jag tror inte jag ska vara vid någon av de där “små-bloggarna” eller vad jag ska kalla dom. Gillar ju att skriva halva avhandlingar och DET ryms ju inte där 🙂 Blir nog kvar “hemma” hos mej trots allt 🙂
    Kramis

  17. Fan, fan, fan. Du har så jävla rätt, det du säger är så sant. Alla andra står bara och tittar på. Helvete. Jag vill ju att dom ska laga, fixa, läka ihop mig på något sätt. Men det går ju inte.

  18. Och nu kommer den HÄÄÄÄRLIGA (*ironi*) årstiden då det blir åt helsike för varmt med långärmat… Har själv ärr över typ hela kroppen och vet heller inte hur jag någonsin ska våga mig ut i t-shirt/linne…

    Hittade hit via Åsiktskanonen förresten. Fin blogg! 🙂

    (Och förresten.. I zebraflickan skildras egentligen inte så mycket om just skärandet… Sofia har skrivit med “huvudet i behåll” anser jag – själv blev jag inte triggad i alla fall. Hon skriver om sin historia, men inget direkt ingående i självaste självskadan. Det är en bra bok, men jag tycker ändå att den är lite överskattad. Ska dock självklart läsa nästa bok också. Den där tjejen är så modig, så man blir ju alldeles avis!)

  19. babyborderline: Med hjälp av medicinering och terapi, med trygghet och lugn och ro kommer du få verktygen att själv hantera livet. Det viktigaste är att du låter det ta tid och inte ger upp hoppet om att en dag må bättre. För det kommer du att göra.

Comments are closed.