Ett lägenhetshotell i Ivry sur Seine
I Paris bodde vi på Park Avenir. Det är ett lägenhetshotell. Smaka på ordet. Lägenhetshotell.
Jag kollade inte upp hotellet innan resan. Jag gör inte sånt. När reseledaren på vägen söderut sa att hotellen i Frankrike håller låg standard och att Park Avenir är ett av de bättre blev jag fundersam. Jag tänkte: en fallfärdig kåk i utkanten av Paris. Med rum så små att jag inte kommer kunna vända mig utan att riva ner något. Sjavig inredning och trasigt kakel. Ja, ni fattar.
Men nej. Hotellet var mycket riktigt beläget utanför det egentliga Paris, i Ivry sur Seine. En närförort antar jag man skulle kalla det. Men fallfärdig kåk? Absolut inte. Nybyggt. Väldigt nybyggt. Många av husen i området var ganska nergångna. Men hotellet var nytt.
Ett lägenhetshotell, förvisso. Receptionen var bemannad mellan 07.00 och 19.00. Ingen dator i lobbyn. Ingen snofsig bar, ingen restaurang. En enda hiss.
Men rummen. När vi snubblade in på vårt rum – efter att ha stått en halv evighet i kö till hissen – insåg jag att lägenhetshotell betyder utrymme. Utrymme. Jämfört med ett vanligt hotellrum, alltså. Gott om plats att drälla runt mina prylar. Dessutom fanns det en spis. Kylskåp. Köksskåp med det absolut nödvändigaste (två glas, två tallrikar och så vidare). Kaffekokare.
Eftersom hotellet var nybyggt var allt nytt. Ingen lyx precis. Inredningen var mycket stram. Enkel, sparsam. Jag tror det fanns fyra klädhängare i garderoben. Och i sängen ett lakan på två personer. Men allt var nytt. Rent. Och med mycket plats, jämförelsevis.
Jag tog inte ett enda foto på hotellet. Bilderna ovan är från gatorna och gårdarna bredvid hotellet.
Läs även andra bloggares åsikter om Paris, reseskildring, lägenhetshotell, hotellrum, Park Avenir, Ivry sur Seine
Vid Triumfbågen
Min första närkontakt med parisisk mark var vid Triumfbågen. Och mot förmodan var jag inte alls trött. Jag borde ha varit det.
Bussen till Paris avgick från Öresundsterminalen halvnio söndag morgon. Ett dygn tog resan, raster inkluderade. Vi sov på bussen, vilket för min del inte gick överdrivet bra. Men det gjorde inget. Att åka buss på natten är mysigt.
Klockan sju måndag morgon stannade vi för frukost på en mack ett antal mil norr om Paris. Inplastade mackor och automatkaffe. Tjejen i kassan var imponerande trevlig, trots den tidiga timmen, trots kassakrångel och trots att jag inte kan ett skvatt franska.
När vi klivit ombord på bussen igen somnade jag gott. Sov mig igenom hela vägen till Paris, trots mitt ressällskaps upprepade försök att väcka mig. Vaga minnen av bilar och av vita och gråvita och beigevita hus. Först när vi stannade till för att släppa av dem som inte skulle följa med på stadsrundtur piggnade jag till.
Eftersom vi skulle få tillträde till hotellrummen först 14.00 var en guidad busstur inbokad direkt efter ankomsten till Paris. Och ja, det var intressant. Jag hade ju aldrig varit i Paris förut. Men åh så jag längtade efter en liter starkt kaffe. Och en cigarett eller två.
Jag var inte den enda. Efter tre timmars busscirklande krävde en av de andra rökarna på bussen rökpaus. Så vi stannade. Vid Triumfbågen. Och jag rökte. Och fotograferade. Resultatet ser ni här ovan. Sedan åkte vi buss en timme till innan det var dags för lunch.
Samma dag som vi lämnade Paris var jag och mitt ressällskap tillbaka vid Triumfbågen. Vi hade stämt träff med ett par av våra medresenärer. I väntan på dem fotograferade jag lite till. Sedan tog vi pendeltåget till St. Michel för några timmars promenad innan det var dags att återvända till hotellet inför hemresan.
Bilderna ovan föreställer Triumfbågen på avstånd, inifrån samt detaljer av ena väggen och av taket.
Läs även andra bloggares åsikter om Paris, Triumfbågen, Öresundsterminalen, buss, bussresa, frukost, cigaretter, kaffe, sömn, stadsrundtur
Trafikkaos i Paris
Paris, ja. I fyra dagar var jag där. En underbar stad att turista i. Bortsett från en liten detalj. Bilarna. Jag har aldrig sett så många bilar tidigare. Inte i Berlin. Absolut inte i Tallinn. Kanske i London, men det var så länge sedan.
Det bor 10 miljoner människor i Paris. Och parisarna älskar sina bilar. Åtminstone de parisare som tillhör den övre medelklassen och uppåt. Att åka kollektivt är inte tillräckligt classy. Nä, bil ska det vara. Och resultatet blir därefter. Bilar. Överallt. I mängder. Med tillhörande avgaslukt, oväsen och bilköer.
Avgaserna vande jag mig snabbt vid. Uttråkad i bilköerna hann jag inte bli. Det fanns ju så mycket att titta på. Inklusive trafiken. Parisarna har en liberal inställning till trafikregler. Och när andra bilister inte gör som de vill blir de förbannade. Det är skoj. Skoj är också alla mopedister och mc-förare som glatt zick-zackar mellan bilarna. Det är så spännande att vänta på smällen.
Men ljudet hade jag svårt för. Bilar låter. Även i snigelfart. Om inte annat så för att folk hänger på biltutan när trafiken trilskas. Vilket den ofta gör i Paris. Oväsendet är alltså otroligt. På vissa ställen går det inte att prata. Det är halvskrikande som gäller.
Cyklister då? Jodå, jag såg några. En och annan cykelbana också. Och det lär finnas lånecyklar. En miljösatsning. För biltrafiken i Paris är ett enormt miljöproblem. Det har iallafall en del parisare insett.
Läs även andra bloggares åsikter om Paris, reseskildring, bilar, trafik, miljö, miljöproblem, oväsen, avgaser, cyklar
Anna Odell har outat sig
Enligt en artikel på dn.se är det snart premiärdags för Anna Odells konstprojekt. Nu har Odell berättat att hon tidigare var psykiskt sjuk.En vinterkväll 1995 klev hon upp på räcket till Liljeholmsbron, varpå hon fördes till psykakuten där hon intogs. Hon hävdar att hon inte var våldsam och att hon utsattes för tvångsåtgärder som var onödiga och kränkande.
Det fejkade psykbrytet i vintras var en upprepning av händelserna 1995. Konstprojektet det resulterat i är avsett att starta en debatt om onödiga tvångsåtgärder inom psykvården.
Jaha. Odell är före detta psykpatient. Får det mig att känna större förståelse för vad hon gjort? Blir hon mer trovärdig i mina ögon?
Näpp. Har samma invändningar som tidigare. Odell utsatte helt i onödan sina medpatienter på S:t Göran för en potentiellt stressande och otäck situation. Hon tog vårdresurser i anspråk som borde använts på dem som faktiskt var sjuka.
Faktum är att mina invändningar nu är starkare. Eftersom Odell själv varit psykiskt sjuk borde hon ha begripit att hennes agerande kunde upplevas som negativt av andra patienter. Som f.d. patient borde hon ha varit väl medveten om hur sorgligt underfinansierad psykvården är.
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, S:t Göran, Konstfack, psykisk sjukdom, psykiatri, tvångsåtgärder, tvåningsintagning, konst
Historien om den försummade måste-listan.
Jag har femtioelva saker jag måste fixa närmaste dagarna. Jag borde fokusera. Koncentrera mig på listan med måsten. Men vad gör jag? Hänger på Bloggy. I timmar.
I förmiddags kastade jag mig med liv och lust in i en politisk diskussion på Bloggy. Och eftersom jag är jag drällde jag historiska exempel och argument omkring mig. Jag älskar historia. Dessutom tror jag uppriktigt att människor kan lära av historien. I formen av varnande exempel. Gör inte så och så för det har prövats tidigare och då gick det åt helvete. Ungefär.
Alltså. Så fort det pratas politik börjar jag snacka historia. Så även i förmiddags. Jag vet inte om de andra som deltog i diskussionen var helt roade. Men jag hade skoj. Väl skoj. Jag fastnade framför Bloggy och av de femtioelva saker jag skulle ha fixat blev bara ett par ordnade.
Under kvällen försökte jag ta igen förlorad tid. En handfull måsten avklarades. Jag började känna mig nöjd med mig själv. Inbillade mig att jag hade kontroll över situationen. Tills jag loggade in på Bloggy igen.
Jag tänkte bara skriva några strökommentarer. Inte engagera mig i något. Men så lanserade Sjumilakliv idén om en blogg för recensioner av pocketböcker. En lysande idé. Snabbt blev jag medskribent på PocketBloggen. Och måste-listan förpassades till morgondagen.
Nu har jag lätt panik. De närmaste dagarna kommer bli stressade. Måste-listan måste klaras av. Dessutom ska jag slänga ihop en recension. Hurra för mig.
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggy, politik, debatter, historia, böcker, pocketböcker, recensioner, bloggar, stress
Valborgsmässoafton i Slottsskogen
Firade Valborgsmässoafton, mot all förmodan och för första gången på flera år. Det var kul.
Normalt undviker jag mänskligheten på Valborg och midsommar. För många överberusade som vinglar, gapar, kräks och slåss. Jag tycker fylleslag är obehagligt. Tjurigt har jag hållit mig hemma varenda Valborg och midsommar det senaste decenniet.
Så var planen också denna gången. Nå, hemma och hemma. Jag hade tänkt arbeta på min odlingslott. Att beskära rosor och rensa ogräs framstod som harmlöst valborsgmässogöra. Men istället trillade jag på ett par grannar som jag umgås en del med. De drog med mig på picknick i Slottsskogen.
I Slottsskogen var det fullt med folk. Mycket få av dem var packade tonåringar, vilka annars brukar förpesta Valborg i Göteborg. De flesta såg ut att vara i 20-25 årsåldern. Många barnfamiljer, däribland sällskapet jag befann mig i. En och annan 70+ och åtminstone en dam som måste varit närmare 90. Hon satt tryggt på en stol, omgiven av två andra ur det gamla gardet.
Vad mer? Musikframträdanden, fiskdamm, sminkning och ballong- och korvförsäljning. Volontärer som delade ut skräppåsar. Många poliser, de flesta tryggt förskansade i sina bilar. En OLA-ambulans, så jag gissar att firandet fick ett abrupt slut för åtminstone en deltagare. Två-tre brandbilar, av allt att döma på plats i förebyggande syfte. Det enda jag såg som brann var engångsgrillarna. Och majbrasan.
Majbrasan, ja. Strax före 21 kom en grupp fackelbeväpnade häxor ner för berget, ackompanjerade av trummor. De skrek och grimaserade och satte eld på den jättelika högen med ris.Leo 3 år, tjöt av förtjusning.
Jag har aldrig sett en påsk- eller majbrasa tidigare. Jag stod nästan längst fram och såg på elden. Och jag tänkte: så varm den är. Elden. Jag tvingades backa när hettan blev för stark.
När jag gick hem vid halv tio hade polisen spärrat av vägen vid Säldammen. Alla under 20 tvingades visa väskor och fick drickat beslagtaget. Jag såg några ungar springa upp i skogen för att komma undan. Ett gäng killar ställde sig en bit bortanför avspärrningen för att tömma sin bag-in-box. Jag log för mig själv och tänkte att det nog var bra att smita hem innan det blev lite väl livat.
Läs även andra bloggares åsikter om Valborgsmässoafton, firande, alkohol, fylla, ungdomar, barnfamiljer, poliser, majbrasor, häxor