Skrynkligt i sommarhettan
Jag har varit anmärkningsvärt skrynklig idag. Samma sak igår. Jag skyller på vädret.
Är det 30 grader ute känner jag inte för att ta fram strykjärnet. Och jag är inte typen som stryker skjortor och blusar när de är nytvättade. Näpp, in i garderoben bara. Tänker att jag fixar strykningen när det är dags för användning.
De senaste dagarna har det varit riktigt skjort- och blusväder. Men inte sjutton vill jag stå och svettas med ett strykjärn när termometern ligger och darrar vid 30-strecket. Då är jag hellre skrynklig.
Annars är det ett fint strykjärn jag har. God kvalitet. Ärvde det från farmor. Hon var sömmerska och hade nog sina krav när det gällde klädvård. De kraven har inte gått i arv till mig. Jag är genuint slarvig med min klädsel. Men strykjärn har jag.
Kläder tycker jag också om, trots att jag slarvar. Har gjort en del fynd på sommarrean. En del strykfritt, en del inte.
Glupska rådjur part 2
Ok. Nu är det krig.
Som jag skrivit om tidigare har rådjuren slaktat min floks. Irriterande men något jag kan leva med. Men nu har de glupska jäklarna gått på rosorna också.
Jag har undrat varför rosorna inte fått knoppar och börjat blomma. Trodde det var jag som dabbat mig grovt när jag beskar dem i våras. Men igår förklarade en kompis för mig att det är rådjuren som ätit upp rosenknoppparna. Alla rosenknopparna. Utom en.
Jag älskar rosor. Jag blir glad av rosor. Om de får stå i fred. Om de inte blir rådjurskrubb. Så nu är det krig. Jag ska lära rådjuren att hålla sig borta från mina älsklingar. Med alla medel.
Kompisen sa något om blodmjöl och ammoniak. Det ska jag kolla upp.
Rosorna på bilderna fotograferade jag i Trädgårdsföreningen förra året.
Trädgårdsarbete och jordiga kläder
Ok. Det var inte det smartaste jag gjort. Det är jag den första att medge. Att gå ut till odlingslotten i nytvättade blåjeans och ljusblå skjorta. Dröjde inte många minuter innan nytvättat var ett minne blott. När jag kom hem igen var både jag och kläder anmärkningsvärt jordiga.
Jag borde ha lärt mig. Jag kan inte utföra trädgårdsarbete utan att smutsa ner mig. Det spelar ingen roll vad jag gör. Vattnar eller rensar ogräs, klipper gräs eller planterar om. När jag är klar är kläderna mogna för tvättkorgen.
Vilket är helt i sin ordning om jag har på mig kläder som kan köras i 60 grader. Kläder där det inte är en katastrof om en del fläckar inte går bort. Gamla, slitna kläder. Inte mina älsklingsjeans. Inte en ny ljusblå skjorta som jag knappt hunnit använda. Särskilt det där med skjortan retar mig. Jag tvivlar på att den någonsin blir sig själv igen.
Korkat. Det finns inget annat ord för det. Korkat. Men inget jag kan göra något åt nu. Jag hade i allafall trevligt medan jag sabbade min fina blåa skjorta. Och när jag kom hem belönade jag mig själv med rabarberkräm gjord på nyskördade rabarber. Det var gott.
Glupska rådjur
När jag gick till odlingslotten idag såg jag att rådjuren käkat upp min floks. Inte hela plantorna. Rådjur är finsmakare. Äter bara upp det godaste. I floksens fall blomsterknopparna. Och tro mig, utan blommor är floks inte särskilt roliga. Så när jag såg massakern svor jag. Högt.
Det är tur för rådjur att de är så söta. Man tar inte livet av bambi för att bambi käkar upp ens perenner. Även om perennerna är vackra.
Jag får plantera något annat i stället för floks. Något rådjur inte tycker om. För de lär inte försvinna. De bor på bergen här i Majorna. Jag tror de trivs. Mycket att äta och få naturliga fiender. Det här är ju en stad trots allt.
När jag flyttade till Majorna för 18 år sedan var inte rådjuren särskilt vanliga. De fanns, men jag såg dem sällan och bara sena kvällar och tidiga morgonar.
Men de rackarna har förökat sig. Det var ju det där med få naturliga fiender. Nu finns det många rådjur här. Och de blir allt mindre skygga. Ok, jag kan inte gå fram och klappa bambi på nosen. Men det är inte längre ovanligt att jag ser dem spatsera omkring på gatorna mitt på dagen.
Överhuvudtaget är djurlivet oväntat livat i min del av Majorna. Grävlingar. Igelkottar. Möss och råttor naturligtvis. Och det lär finnas åtminstone en räv. Enligt åtminstone två av mina grannar.
Att inte kunna sluta röka
Jahapp. Nu är det dags igen. Jag försöker sluta röka. Sedan i söndags. Det går inte särskilt bra. I måndags rökte jag 5 cigaretter. I tisdags lika många. Idag är jag uppe i 6 och kvällen är inte slut än.
Poängen med att sluta röka är att sluta röka. Att bara dra ner på cigarettkonsumtionen räknas inte. Visst, 5-6 cigaretter per dygn är bättre än 25-26. Men det är inte bra. Det är uselt. Jag vill ju sluta. Varför kan jag då inte göra det? Det gör mig arg.
Förkyld håller jag på att bli också .Blä. Men kanske är det bra? Kanske ska jag hoppas på en präktig influensa. Med hög feber och superont i halsen och ihållande hosta kanske det är lättare att helt dumpa cigaretterna.
Jag tror att jag ska fundera på saken medan jag äter middag.
Läs även andra bloggares åsikter om cigaretter, rökning, sluta röka, förkylning, influensa, minska
En vecka i limbo
Under en vecka stannade mitt liv upp. Det är svårt att planera sommaren när man inte vet om den kommer involvera cellgiftsbehandling. Som att befinna sig i limbo.
Det var en gratulerar-du-är-medelålders-välkommen-till-oss-för-mammografi-undersökning. Jag gick dit totalövertygad om att allt var ok. Själva mammografin var inte mycket att bråka om heller. Tandläkaren är värre.
Några dagar senare fick jag ett brev. Undersökningsresultatet visade att jag måste komma på återbesök. Först blev jag förvånad. Men jag fick veta att det är vanligt med återbesök. Då så. Jag traskade iväg till mottagningen igen, övertygad om att nu skulle allt ordna sig.
Det var under ultraljudsundersökningen jag insåg att något var fel. Och när läkaren var klar sa hon att jag skulle remitteras vidare. För säkerhets skull. Antagligen hade jag inget att oroa mig för. Men för säkerhets skull.
Veckan som följde var inte den bästa i mitt liv. Jag är inte en komplett idiot. Jag förstod att de hittat något centimeterstort på vänster sida som kan innebära bekymmer. Och på en vecka får man god tid på sig att fundera igenom alternativen. Inte allt för muntert.
I onsdags var det dags för Dagen D. Jag gick till mottagningen med hjärtat i halsgropen. Det blev ett kort besök. Nej, jag har inte cancer. Jag har förändringar som kan utvecklas till cancer. Risken ligger på några procent. Om ett halvår ska jag tillbaka på kontroll.
Behöver jag ens nämna att jag blev enormt lättad?
Nu ska jag landa och sedan fortsätta med mitt liv. Som alltså innefattar en förhöjd risk för cancer. Och min poäng är att om jag får cancer kommer den antagligen upptäckas tidigt. Ökar överlevnadschanserna betydligt. Så när ni får kallelser till mammografi – gå dit. Undersökningen är inte besvärlig alls. Den kan bespara er åtskilliga framtida bekymmer. Och bara så ni vet – de sköterskor och läkare jag pratade med var jättesnälla och gulliga. Det underlättar mycket.
Läs även andra bloggares åsikter om cancer, mammografi, ultraljud, läkare, sjuksköterskor, överlevnad, prognos