Fåren i Brännholmsviken
Efter tre dagars slappande på Styrsö kände syrran och jag ett visst behov av att röra på oss. Så vi tog en promenad. Tvärs över ön. Till Brännholmsviken.
Brännholmsviken ligger på den obebodda delen av Styrsö, bortom Södra skärgårdens enda skog. I Brännholmsviken finns Vikingakyrkogården. Som är från 1500-talet. Några gravar ser man inte. Bara rester av kyrkogårdsmuren. Iallafall ovan jord. Vad som finns under jord vet jag inte.
I Brännholmsviken finns också husruiner. Ja, hus är att överdriva. Det är rester från enkla säsongsbostäder som fiskarna byggde under sillfiskeperioderna. Ser inte ut som ruiner. Mest en hög stenar.
Och får. Levande lösgående får. Upptäckte vi när vi promenerade längs stranden. Jag fotograferade, givetvis. Och fåren blev intresserade. Först kom en fram för att kolla. Och nosa. Sedan en till. Och sedan hela flocken.
När syrran och jag promenerade vidare hängde fåren efter. Hela bandet. Jag började tro att vi skulle få sällskap ända hem till huset. Men de ledsnade på att förfölja oss efter en stund. Ville kanske inte lämna reviret. Eller så visste de att de ändå skulle stöta på stängsel en bit längre bort.
Det är för övrigt inte helt ovanligt att man snubblar på får på öarna. Första gången jag gjorde det blev jag mycket förvånad. Jag är stadsbarn. Men man vänjer sig. Även vid får. De är faktiskt riktigt söta.
Några dagar på Styrsö
Har varit hos storasyrran på Styrsö några dagar. Större delen av tiden gick åt att inte göra särskilt mycket alls. Umgicks med syrran. Läste. Såg på brittiska tv-deckare. Åt massa god mat. Och efterrätter. Syrran lärde mig göra smulpaj på björnbär. Det var inte så svårt som jag trodde. Faktiskt.
Givetvis släpade jag med mig laptopen. Och modemet. Jag är numera lycklig innehavare av mobilt bredband. Och bara så ni vet: uppkopplingen på Styrsö levde inte upp till vad 3 utlovar på sin hemsida. Segt är bara förnamnet. Särskilt i vissa delar av huset. Bäst fungerade det på övervåningen och i trädgården. Men vad sjutton. Jag hade i allafall en internetanslutning.
Som tack för den underbara maten syrran lagade åt mig gjorde jag lite nytta också. Tvättade och oljade in altanen. Och klippte gräset. Inte så jobbigt som det låter. Inte jobbigt alls, när jag tänker efter. Antingen har jag blivit mycket starkare under sommaren (vilket inte verkar särskilt troligt) eller så är augustigräs väldigt lättklippt.
Jo, fotograferade gjorde jag också. Fotona i det här inlägget är på dahlior. Vet inte om ni räknat ut det än men jag är väldigt förtjust i dahlior.
Monsterdisken attackerar
Jag är skadad. Sårad i strid. Och skadan vägrar läka.
Det var under det eviga kriget mot monsterdisken (katterna har sina monster, jag har mina) I en batalj förra veckan bet monstret tillbaka. En konservburk åstadkom ett djupt jack i mitt pekfinger.
Plötsligt insåg jag poängen med en första hjälpen-låda i hemmet. Någon sådan finns givetvis inte i mitt. Men att åka till akuten för att bli omplåstrad kändes överdrivet.
Alltså gjorde jag ingenting. Bortsett från att stoppa blodflödet alltså. Och en knapp vecka gick. Jag observerade. Fascinerades hur jacket i fingret bara vägrade läka. Funderade på om akuten inte hade varit en god idé trots allt.
Men igår fick storasyrran syn på fingret. Hon har en första hjälpen-låda. Mitt finger paketerades.Snabbt, snyggt, prydligt. Och jag fick en föreläsning om hur jag borde ha gjort. Glad-pack kan användas till mycket, upplysningsvis.
Och monsterdisken då? Jag slog tillbaka redan dagen efter konservburksattacken. Iförd ett par alldeles nyinköpta diskhandskar.
Stora Monstret Dammsugaren
Har just avslutat en snabbdammsugning. Katterna for som skållade råttor.
Jag tycker de borde vant sig. När allt kommer omkring dammsuger jag sisådär var tredje dag under sommarhalvåret. Annars får jag dammråttor stora som kattungar i hörnen.
Men nej. Vad mina katter anbelangar är Stora Monstret Dammsugaren Fiende nr 1. Värre än barn och hundar tillsammans. Barn kan man gömma sig för. Vad gäller hundar är det bara att hoppa upp på ett bord eller en byrå. Dammsugarens ilskna vrål däremot är omöjligt att undkomma.
Det är inte lätt att vara katt. Men nu är faran över. För den här gången. Jag har förpassat monstret till städskåpet. Nu väntar middag och Miss Marple.
Ösregn
15 grader och ösregn. Jag sitter framför datorn och myser. Annat var det förra veckan. Varmt, fuktigt och soligt. Jag svär, efter några dagar kändes det som om solen var ute efter mig personligen. Det var hemskt.
Men nu är ordningen återställd. Vädret är uselt. Och jag trivs. Jag kan igen. Jag kan andas igen.
Men för er som längtar efter högsommarvärme publicerar jag några sommarbilder, tagna i syrrans trädgård.
Sommarnatt
Natt. Kall och fuktig luft strömmar in genom det vidöppna fönstret. Underbar kontrast till hettan under dagen.
I huset är det tyst. Som om bara jag och katterna är hemma och vakna.
Ute börjar det också tystna. Fredagskvällsstimmet är avklarat. Jag hör en del gastande på avstånd, men inte är det några horder som drar omkring på gatorna precis. Ok, inga större horder i alla fall. Mest folk på väg hem.
De som inte är på väg hem utan på väg ut stannar nog inte i den här delen av Majorna. Här stänger allt klockan ett. Senast.
Funderar på om jag ska gå och lägga mig. Jag är trött. Men egentligen har jag inte lust att sova. Min favorittid på dygnet. Dumt att sova bort den. Sova kan jag göra på dagen.
Årets första höststorm
Förutseende människor kollar väderleksrapporterna innan de åker ut till skärgården. Inte jag. Jag nöjer mig med att kolla upp på himlen. I torsdags förmiddag var det halvklart. Skulle säkert klarna upp, tänkte jag. Blåsten ignorerade jag. Jag hade ju skaffat kattvakt. Naturligtvis blir det fint väder när jag skaffat kattvakt.
På Saltholmen, i väntan på Styrsöbåten, förutspådde en herre att det skulle regna hela dagen. Jag ignorerade honom också.
Precis när mamma och jag klivit på båten öppnade himlen sig. Skyfall. Jag tänkte optimistiskt: det drar förbi. Snart kommer solen.
Det gjorde den inte. Regnet avtog visserligen strax efter att mamma och jag kommit fram till syrrans hus. Men solen höll sig borta. Och blåsten tilltog bara mer och mer. Kändes som årets första höststorm. I juli.
Inte för att det gjorde något. Jag ägnade dagen åt att slappa. Pratade med syrran och mamma. Läste. Smaskade i mig den underbart goda middag och de lika underbart goda kakor syrran gjort. På kvällen, när mamma åkt, såg vi på Poirot. Innan jag somnade låg jag och lyssnade på blåsten. Det var mysigt.
Dagen därpå gick i samma stil. Vädret var fortsatt uselt (läs: Väldigt Blåsigt) och jag höll mig inomhus. Läste och åt kakor och åt middag och umgicks med syrran. Underbart slappt.
När jag på fredagskvällen tog halvsex-båten tillbaka till stan tänkte jag att det var lite synd att jag inte kunnat vara ute i trädgården eller promenera. Men ändå inte. För det hade varit så rogivande att bara vara inne i syrrans hus och göra ingenting och lyssna på blåsten i ett par dagar.