Årets första höststorm

Förutseende människor kollar väderleksrapporterna innan de åker ut till skärgården. Inte jag. Jag nöjer mig med att kolla upp på himlen. I torsdags förmiddag var det halvklart. Skulle säkert klarna upp, tänkte jag. Blåsten ignorerade jag. Jag hade ju skaffat kattvakt. Naturligtvis blir det fint väder när jag skaffat kattvakt.

På Saltholmen, i väntan på Styrsöbåten, förutspådde en herre att det skulle regna hela dagen. Jag ignorerade honom också.

Precis när mamma och jag klivit på båten öppnade himlen sig. Skyfall. Jag tänkte optimistiskt: det drar förbi. Snart kommer solen.

Det gjorde den inte. Regnet avtog visserligen strax efter att mamma och jag kommit fram till syrrans hus. Men solen höll sig borta. Och blåsten tilltog bara mer och mer. Kändes som årets första höststorm. I juli.

Inte för att det gjorde något. Jag ägnade dagen åt att slappa. Pratade med syrran och mamma. Läste. Smaskade i mig den underbart goda middag och de lika underbart goda kakor syrran gjort. På kvällen, när mamma åkt, såg vi på Poirot. Innan jag somnade låg jag och lyssnade på blåsten. Det var mysigt.

Dagen därpå gick i samma stil. Vädret var fortsatt uselt (läs: Väldigt Blåsigt) och jag höll mig inomhus. Läste och åt kakor och åt middag och umgicks med syrran. Underbart slappt.

När jag på fredagskvällen tog halvsex-båten tillbaka till stan tänkte jag att det var lite synd att jag inte kunnat vara ute i trädgården eller promenera. Men ändå inte. För det hade varit så rogivande att bara vara inne i syrrans hus och göra ingenting och lyssna på blåsten i ett par dagar.