Ett sagodjur
Blixa. I torsdags flyttade han hem till min systerson och hans flickvän. 12 veckor gammal.
En siames. Teckning tabby enligt Sassy, flickvännen. Jag har inte en aning. Kan inte raskatter.
Men söt är han. Bedårande rent av. På raskattsvis. “Han ser ut som ett sagodjur” sa mamma. Jag instämmer.
Ett väldigt litet sagodjur. Obegripligt litet. Jag hade glömt att kattungar är så små.
Men tuff är han. Glad och lekful. Och Sassys röda devon rex Zoom är också glad igen. Han har fått en ny kompis.
Varmt, varmt, varmt
I dag kom värmen. Eller nej. Varmt var det redan i går eftermiddag. Varmt och fuktigt. Men molnigt. I dag sken solen. Det blev väldigt varmt. Fick mig att längta till trädgården på Styrsö. Någonstans i skuggan i trädgården på Styrsö. Underbara tanke.
Varma eftermiddagar är mitt vardagsrum inte en hit. Tyvärr är det där datorn står. Den stationära datorn. Men numera är jag begåvad med laptop. Kan ta med mig internet ut på gården. Underbara tanke.
Fast i dag blev det inget med den saken. Upp tidigt för ett par timmars flit framför datorn. Därpå ett två-och-en-halv-timmes-möte på eftermiddagen. En stunds vila när jag kom hem. Sen var jag tvungen att gå och storhandla. Tomt i kylskåp och skafferi. Disk efter det. En sen middag och en dos True Blood på SVT Play. Och så en timme arbetande framför datorn. Och sedär! klockan var midnatt.
Så tillbringade jag den första riktigt varma dagen i år.
Läs även andra bloggares åsikter om vår, väder, värme, fuktighet, inomhus, datorer
Gollum
Första gången jag såg honom tänkte jag: det där är inte en katt. Jag vet inte vad det är för djur, men det är inte en katt.
Han var så otroligt smal. Och så långdragen på något sätt. En rygg som aldrig tog slut. Som en linjal. En mycket lång linjal. På fyra väldigt långa ben. Alltihop täckt av kort, kort ljusgrå päls. Silkeslen päls. Och avslutat med en råttrandig svans.
En raskatt. En oriental. Och en gång i tiden trodde jag att en katt med det utseendet inte skulle vara särskilt trevlig. Efter mina första fem minuter med Gollum insåg jag hu totalfel jag haft. Gollum var pigg, nyfiken, sällskaplig och lekfull. Älskade människor. Älskade den uppmärksamhet de gav honom. Älskade sin kattkompis Zoom också.
Älskade mattor. I Gollums värld var mattor något hans människor lade på golven för att han skulle ha något riktigt stort att leka med. Och besegra.
I januari dog han. Knappt sex år gammal. Njurarna. En medfödd defekt.
Regn och maskrosvin
Gick ut i regnet med hundarna i går. Utan paraply. Kollade inte vädret innan jag gick hemifrån och när jag väl stod ute på gatan och såg syndafloden hade jag inte lust att knalla upp för trapporna igen.
Inte för att det spelade någon roll. Jag tycker om regn. Får mig att tänka på varm choklad och ostsmörgåsar i tv-soffan medan regnet slår mot fönsterrutorna.
Hundarna däremot var så lagom roade. Fattar inte det där med varm choklad och ostsmörgåsar och regnsmatter. De traskade surt omkring i regnet, nosade håglöst runt och väntade på att vi skulle gå hem.
Jag kollade in våren. Blommor och gröna blad, ni vet. Noterade att maskrosorna såg märkligt tufsiga ut i regnet.
När jag ser maskrosor tänker jag på min barndom. Hur de vuxna gick ut på skansberget för att plocka maskrosor. För att göra maskrosvin. Vilket inte var särskilt lagligt. Att göra vin alltså. Att plocka maskrosor var helt i sin ordning. Vi barn ombads att inte tala om för någon vad maskrosorna skulle användas till.
Som om det hade spelat någon roll. Hur många över låt oss säga 12 år bär hem enorma mängder ogräs för skojs skull? För att pryda köksbordet? Vem som helst med lite vett i skallen borde ha begripit att något fuffens var i görningen.
Jag ser aldrig någon plocka maskrosor till maskrosvin i dag. Var det en typisk 70-talsgrej?
Läs även andra bloggares åsikter om hundar, promenader, regn, vår, maskrosor, vin, sjuttiotal
Kategoriserat
Chocktillståndet gick över snabbt. För mycket att göra för att ägna mig åt chocktillstånd. För mycket arbete.
Fast arbete och arbete. Det här är ju sånt som jag tidigare gjort åt mig själv så att säga. Utanför dörren behöver jag inte gå. Det enda jag behöver är min dator och en fungerande internetuppkoppling. Och i vilket fall som helst tar jag inte betalt. Mina kunskaper och min erfarenhet och meritlista är inte tillräckligt omfattande för att jag skulle vilja ta betalt.
Men ändå. Det är ett uppdrag. Ett arbete om man så vill. Ett jobb.
Jag skapar en ny bloggkategori. Jobb.
Chocktillstånd
Jag är i chocktillstånd. På ett positivt sätt. Och i vilket fall som helst har jag inte tid att tänka efter. För mycket att göra just nu. Jag har en deadline.
Men skulle jag tänka efter skulle det vara något i stil med: Tänka sig. Jag börjar bli riktigt bra på det här.
Fascinerande.