Gollum
Första gången jag såg honom tänkte jag: det där är inte en katt. Jag vet inte vad det är för djur, men det är inte en katt.
Han var så otroligt smal. Och så långdragen på något sätt. En rygg som aldrig tog slut. Som en linjal. En mycket lång linjal. På fyra väldigt långa ben. Alltihop täckt av kort, kort ljusgrå päls. Silkeslen päls. Och avslutat med en råttrandig svans.
En raskatt. En oriental. Och en gång i tiden trodde jag att en katt med det utseendet inte skulle vara särskilt trevlig. Efter mina första fem minuter med Gollum insåg jag hu totalfel jag haft. Gollum var pigg, nyfiken, sällskaplig och lekfull. Älskade människor. Älskade den uppmärksamhet de gav honom. Älskade sin kattkompis Zoom också.
Älskade mattor. I Gollums värld var mattor något hans människor lade på golven för att han skulle ha något riktigt stort att leka med. Och besegra.
I januari dog han. Knappt sex år gammal. Njurarna. En medfödd defekt.
Åh, vilket fint inlägg, jag börjar nästan gråta!
Att förlora sitt djur är som att förlora något mycket kärt. Jag tänker på dig.
Gollum var min systersons och hans flickväns katt – det var hon som förde in detta underbara djur i våra liv. Eftersom vi bor nära varandra passade jag honom ofta. Det kändes så hemskt när han blev sjuk. Men det märktes på honom den sista tiden i hans liv att han var svårt sjuk – han var inte längre sig själv. Därför kändes det rätt när jag fick veta att han fått somna in. Men jag saknar honom!