Äntligen…

…jag börjar landa. Efter en hektisk vår hade jag ett uppdämt behov av ensamhet och lugn och ro. Senaste veckan har jag ägnat mig åt just det. Eller ja. Fullständigt har jag inte isolerat mig från omvärlden. Det kan jag inte, mitt liv tillåter inte det.

Men jag har varit hemma så mycket jag kunnat. Tagit det lugnt. Ägnat mig åt mig själv. Kollat på tv, spelat lite datorspel, släktforskat. Och nu känner jag att jag börjar landa. Äntligen.

Energin börjar återvända. Åtminstone till viss del. På tiden. Jag har saker som måste göras och som inte kan skjutas upp. Nu får jag sätta igång.