Sommarbad i skärgården
Jag har badat. I havet. Och jag har lärt mig flyta.
Normalt tillhör jag dem som inte hoppar i vattnet allt för gärna. Simmar uselt. Några simtag och jag sjunker som en sten. När jag gick i simskola på lågstadiet fuskade jag mig till godkänt på 25 meter. Stötte fötterna i bassängens botten. Simfröknarna måste ha varit blinda.
För den som inte kan simma är havet farligt. Särskilt i Göteborgs skärgård. Få långgrunda sandstränder. I allmänhet frekventerade av barnfamiljer. Gott om klippor med bråddjupt vatten. Och alla jag känner föredrar klipporna. Jag också. Där slipper man ungarna.
Haken med klipporna är att jag ofta inte vågar bada på klipporna. Säga vad man vill om mitt liv men drunkningsdöden är inte ett alternativ.
Men. I förrgår var syrran och jag ute på långpromenad på Styrsö. Klättrade i bergen. Länge. Svettigt. Fick vattnet att framstå som allt mer lockande. Och baddräkterna hade vi ju med oss. Vi började leta efter ett ställe där jag kunde gå i utan att slå ihjäl mig. Företrädesvis utan att drunkna också. Ett ställe med grunt vatten. Och vi hittade ett.
Några minuter senare var vi i vattnet. Härligt. Särskilt när jag upptäckte att jag kan flyta. Om jag ligger alldeles stilla i vattnet. Inte fäktar med armarna i halv panik. Då flyter jag. Fantastiskt.
Snart ska jag bada igen.
Läs även andra bloggares åsikter om sommar, bad, simma, simskola, hav, göteborg, skärgården
Regn
Det regnar. Mycket. Det kommer förmodligen regna hela dagen. Jag behöver inte vattna. Jag kan stanna hemma hela dagen med gott samvete. Yay.
Eller nej. Jag måste handla mat. Åtminstone ost. Annars blir det inte en rolig frukost i morgon. Och jag måste köpa kattsand. Annars kommer inte katterna bli glada i kväll.
Attans.
Läskigt
Jag är tom på ord. Tror aldrig det har hänt tidigare. Jag brukar ha fullt med ord och meningar i huvudet. Formuleringar som beskriver det jag ser och hör och tänker på. Som bara poppar upp. Utan att jag behöver anstränga mig.
Om jag skriver ner dem är en annan sak. Ofta stannar formuleringarna i huvudet. Fastnar aldrig på papper. Eller i hårddisken. Men ändå. De finns där. Har alltid funnits där.
Men inte nu. Det är tomt. Läskigt.
Jag tror Facebook-spelen har gjort mos av min hjärna. Jag borde nog ta en allvarlig funderare över mitt liv.