Den försummade dagboken
Min dagbok ligger övergiven på vardagsrumsbordet. Jag har inte skrivit i den på flera dagar, kanske en vecka. Jag minns inte riktigt. Och när jag inte minns när jag skrev i dagboken sist brukar det betyda en vecka.
Jag tycker om att skriva dagbok. Men de perioder då det händer som mest har jag svårt att hinna skriva. Dumt egentligen. Det är ju de dagar jag vill minnas. Som när jag sprang mellan seminarierna på årets bokmässa och tänkte: det här är höjdpunkten i mitt liv. Nå. I mitt liv hittills i alla fall.
Efter bokmässan har det blivit mycket pocketbloggande. Sex inlägg på två dygn. Och jag är inte klar ännu.
En vecka att minnas alltså. I positiv mening. Någon som står mig nära hade det mindre kul. Det gör mig arg. Det ska inte behöva vara så. Hon ska inte behöva ha det så.
Mycket att skriva i dagboken, alltså. Bäst jag sätter i gång.
Läs även andra bloggares åsikter om bokmässan, sociala medier, bloggande, skrivande, dagbok
Nöjd med mig själv
Se där. Jag överlevde den förmodligen mest hektiska veckan i mitt liv. Ok, mest hektiska veckan det här året. Och jag är nöjd. Glad över att jag betade av nästan hela min måste-lista. Stolt över att jag behöll lugnet även i onsdags-torsdags när allt som kunde köra ihop sig också gjorde det. Lätt imponerad över att jag inte fick ett nervsammanbrott eller ens övervägde ett nervsammanbrott. Jag bara körde på. Och överlevde.
Det kanske blir folk av mig också så småningom. Men nu vill jag bara sova. En vecka eller så. Eller åtminstone slippa gå utanför dörren. Stanna hemma och skriva. För jag har en del skrivande att klara av de närmaste dagarna. Och några nya punkter på måste-listan.
Hm. Så mycket sovande kanske det inte blir i alla fall. Attans. Jag som hade planerat att följa mina katters exempel. 16 timmars sömn per dygn. Minst.
Varför är ni så förvånade?
Det har varit några intressanta dagar. Valet, valvakan, dagarna efter. Få har kunnat undgå resultatet. Den borgliga alliansen sitter kvar vid makten, men antagligen inte med egen majoritet. Främlingsfientliga Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och kan bli vågmästare. Miljöpartiet hamnade plötsligt i en nyckelposition.
Jag följde diskussionen på Twitter. Under valvakan satt jag klistrad framför datorn. Insåg snabbt att snacket om valvakan på Twitter var betydligt intressantare än valvakan själv. Den senare kunde jag inte koncentrera mig på.
Stämningen på Twitter? Att den borgliga alliansen sitter kvar vid makten verkade inte ha kommit som någon större överraskning, för de flesta. Men Sverigedemokraternas inträde i riksdagen tycks ha kommit som en (högst obehaglig) överraskning. Den dominerande reaktionen var chock och förvirring. Nästan alla verkar ha varit fullständigt oförberedda. De förstod inte hur det här kunde hända.
Jag fattade det inte. Alltså, jag fattade inte folks reaktion. Varför är ni så förvånade? Trodde ni att Sverige var immunt mot den våg av främlingsfientlighet och rasism som sveper över Europa?
Visst. Jag är inte känd för min optimistiska syn på mänskligheten. Men det här. Hur kunde ni inte förstå? Hur kunde ni inte se parallellerna mellan det som sker i en rad europeiska länder – och Sverige? Hur kan ni inte se parallellerna mellan det som händer i dag och det som hände på 1920- och 1930-talet?
Efteråt, när allt gått åt helvete – igen - ska ni då säga: Vi visste inte. Vi förstod inte. Hur hade vi någonsin kunnat ana?
Någon sa att den som inte känner till historien är dömd att upprepa den. Mjä. Jag tycker det verkar som om vi är dömda att upprepa historien i vilket fall som helst. Det spelar ingen roll hur mycket vi vet om det förflutna. Vi är oförmögna att lära oss.
Dystert? Ja. Just nu känner jag mig genomdyster. Jag har länge varit orolig för framtiden. Men chockstämningen i helgen gjorde mig rädd på allvar. Hur ska vi kunna stoppa något om människor inte inser hur allvarlig situationen är?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, valet, alliansen, sverigedemokraterna, sociala medier, twitter, historia
Listat
Har busmycket att göra de närmaste dagarna. Busmycket för att vara mig, alltså. Och i mitt huvud hotar kaos. Risken för akut hjärnsläpp: i det närmaste total. Högst troligt att jag glömmer hälften av det jag ska göra. Företrädesvis det som är viktigast. Som att rösta.
Så jag skriver en lista.
Jag tycker om listor. Tar till dem när tillvaron närmar sig kaos. Det viktigaste är inte att jag bockar av allt på listan. En del går alltid att prioritera bort. Det viktigaste är att få en översikt. Känslan av ordning och kontroll. Och möjlighet att tänka över vad som kan prioriteras bort.
En lista, alltså. Högst upp: RÖSTA! Och nej. Jag tittade inte på gårdagens slutdebatt på tv. Jag ser aldrig på debatter på tv, särskilt inte politiska sådana. Tycker inte om det uppskruvade tonläget. Är inte så förtjust i valkampanjer överhuvudtaget. Jovisst. Valet är mycket viktigt. Men valkampanjerna tycks ta fram de sämsta sidorna hos våra politiker. Och i vilket fall som helst intresserar jag mig mer för vad de sagt och gjort de fyra åren innan valet.
Så jag dumpade valdebatten. Pratade med syrran på telefon. Kollade på brit crime. Och följde en del av debatten om debatten på Twitter. Det har varit mycket valkampanjssnack på Twitter på sistone. Intressant, särskilt som de ämnen som diskuterats där tycks ha skilt sig en del från det som diskuterats i gammelmedia. Åtminstone fram till de senaste dygnen, då de utförsäkrades situation hamnat i centrum även i gammelmedia.
Lycklig
Jag är lycklig. Jag vädrar höst i luften. Ser den i trädens skiftningar.
Missförstå mig inte. Jag tycker väldigt mycket om sommaren. Men hösten älskar jag.
Jag vet. Efter hösten kommer vintern. Den är jag inte vän med. I januari, när jag klafsar omkring i snömodden med blöta fötter, kommer jag tycka att det är så lagom mysigt.
Men. Det här. Nu. Och några veckor framåt. Jag älskar det.
Läs även andra bloggares åsikter om årstider, höst, lyckadet.
Elementärt
Yes! Fotona från Polen klarade sig.
Jag hade laddat ordentligt innan jag reste. Kamera. Två minneskort. Åtskilliga nyladdade batterier. Allt jag behövde.
Och jag fotograferade. Flitigt. Efter tre dagar var första minneskortet fullt. Då var vi i Krakow. Och jag insåg vad jag glömt ta med mig. Ett element. För på hotellrummet i Krakow fanns inget. Inte i korridoren eller foajén heller.
Enligt expertisen ska man ju aldrig ska ta på ett minne eller nånting annat i en dator utan att först grabba tag i ett element. Något om statisk elektricitet. Samma sak gäller minneskort i kameror. Men nu befann jag mig alltså på ett hotell i Krakow, utan ett element i sikte.
Till slut frågade jag en datorkunnig person som fanns nära till hands. Han sa att han brukar rota i datorers innandömen utan att ta omvägen via ett element först. En chans på miljonen att det går snett, förklarade han.
Jag var lite skeptisk. Men utan element hade jag inte mycket att välja på. Jag bytte minneskort. Och ägnade resten åt resan åt att fundera på vad som hänt med fotona. Men jag oroade mig i onödan. Nu har jag lagt upp fotona på datorn och allt ser ut som det ska.
När jag väl hade bytt minneskort hittade jag faktiskt ett element. I hotellmatsalen.
Fotot föreställer en bro över floden Wisla i staden Torun, Polen.
Läs även andra bloggares åsikter om polen, reseskildring, torun, wisla, foto, minneskort, digitalkamera