Squeak! Squeak!

Noterar med tacksamhet att hundens boll tappat pipfunktionen. Tidigare när vovven bar bollen och tuggade på den allra minsta lilla lät det hysteriskt. Ungefär som om hon höll på att bita ihjäl ett mycket litet och företrädesvis ulligt och gulligt djur.

Ska tilläggas att i min värld är även råttor ulliga och gulliga och jag önskar inte livet ur dem, trots äckelfaktorn när de dyker upp i tvättstugan. Och den där bollen lät som en råtta i stor nöd. Eller kanske som en fågel.

I vilket fall. Nu är bollen tyst. Och jag kastar och kastar och vovve springer och springer.