Tjugondag Knut och ett par djur av halm.

En ramsa har surrat i mitt huvud de senaste dagarna. “Tjugondag Knut, då ska julen ut”.

Jag har dålig koll på svenska högtider. Dålig koll på traditioner överhuvudtaget. Jag var runt 20 när jag fattade att i Sverige hör sill, färskpotatis och jordgubbar ihop med midsommar. Dans runt midsommarstången har jag aldrig provat på. Jag har aldrig konstruerat julklappsrim och känner inte till några jullekar. Av den svenska julmaten är jag sedan barndomen bekant med julskinka och risgrynsgröt. Och clementiner och julmust. Att det finns mer julmat insåg jag när jag var sådär 30. Till min stora glädje ska tilläggas, eftersom jag älskar att äta.

Varför det där med Tjugondag Knut fastnat vet jag inte. Antagligen för att det finns en ramsa och den rimmar.

I vissa avseenden tycker jag det är trevligt att hålla på traditionerna. Följaktligen har jag i dag ställt undan mina julprydnader. Alla två. En liten julgris i halm och en ännu mindre julbock, också i halm. Bägge presenter från vänner som tyckte att min julsmyckning var i väl magraste laget. Obefintlig alltså.

Ställer undan och ställer undan, förresten. Jag tycker min lilla julgris och julbock är för söta för att gömmas i en låda större delen av året. Därför har jag placerat dem på bokhyllan i vardagsrummet, bredvid min rad av gosedjur (samtliga katter, de flesta av dem av den vilda sorten).

Inför nästa jul, när jag satt fram mina halmdjur på vardagsrumsbordet igen, kanske jag hänger upp en adventsstjärna i fönstret också. Jag tror jag har en adventsstjärna i ett skåp någonstans. Och adventsstjärnor är fina.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Nyårsfest, nyårsfyrverkerier och två stressade katter

Nyårsfirandet är över för den här gången. Jag var bjuden på fest hos kompisar. Trevliga människor- både vuxna och barn -, massa god mat, lekar och musikframträdanden (piano, dragspel och fiol, fast inte samtidigt). Avspänt och mysigt, precis så jag vill inleda ett nytt år.

Hemma var det inte lika avspänt. Mina katter är ett bekymmer i nyårssammanhang. Sedan gammalt vet jag att Leslie hatar fyrverkerier och jag hade mina dubier när det gällde Constantine också. När klockan närmade sig tolvslaget gick jag därför hem en sväng. Gav katterna mat, klappade dem och lekte med Leslie och Constantine i ett försök att avleda uppmärksamheten. Det fungerade någorlunda på Leslie. Gud vare tack för snören och lättdistraherade katter. Constantine däremot bet inget på. Han var påtagligt stressad, ilade runt i lägenheten på jakt efter en plats där han kunde gömma sig från oväsendet.

Honkatterna kunde inte brytt sig mindre om vare sig fyrverkerier eller mig. Möjligtvis var de irriterade för att smällandet hindrade dem från att somna.

Av detta drog jag en högst ovetenskapliga slutsats: hankatter är nervösa och blir rädda av fyrverkerier, honkatter är tuffare och bryr sig inte. Undrar om det skulle hålla i en mer vetenskapligt genomförd undersökning?

När det värsta var över runt 00.20 och Leslie och Stantin återfått lugnet gick jag tillbaka till festen en stund. Men inte så länge. Senast två låg jag nerbäddad i min egen säng, beväpnad med en bok. Läste tills jag somnade, med två (avsevärt lugnare) hankatter bredvid mig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Julgodis

Pepparkakor och chocklad, hemlagad kola och knäck, clementiner och julmust. Jag är i paradiset. Lätt illamående, men i paradiset.

Imorgon ska jag ut och bunkra. Jag hoppas verkligen det finns någon mataffär öppen. Och att julmusten inte är slut. Coca Cola Companys reklammakare får säga vad de vill. Coca Cola har inte i min jul att göra. Här är det julmust som gäller. Litervis med julmust.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Gatusmart katt

Duns lät det i igår kväll från köket. Duns, duns och brak. När jag hör konstiga ljud i lägenheten är det läge att kolla vad katterna gör. Och jodå, när jag kikade in i köket hittade jag Constantine på diskbänken. Han mumsade lyckligt på en brödskiva. Kisse hade brutit sig in i ett köksskåp och norpat bröd jag tagit ut från frysen.P1020844-002

Constantine är inget geni direkt. Jag har sett honom misslyckas med att gå igenom en halvöppen dörr. Men han är gatusmart. Han vet hur man överlever. Han vet var maten finns och hur han ska komma åt den. Det lärde han sig som hemlös kattunge. Och när han flyttade in hos mig tog han med sig sitt kunnande och sina instinkter.

När jag kommer hem med väfyllda matkassar är Constantine genast där. I raketfart hittar han kassen med brödet och börjar tugga sig igenom plasten. När jag gör frukost eller middag håller han sig framme för att snabbt sno allt jag tappar. Också okokt pasta försvinner in i hans glupska käftar. När jag äter sitter han på eller under bordet, ständigt redo att med klorna dra åt sig en ostskiva eller en köttbit.

Med ett sånt djur i huset gäller det att tänka på vad man gör. Ringer det när jag äter tar jag med mig tallriken till telefonen. Paket med knäckebröd eller kakor lämnar jag aldrig framme. När jag tar ut bröd ur frysen lägger jag det på en tallrik i ett köksskåp för att tina.

Ett sådant köksskåp har Constantine nu lärt sig öppna. Småbarnsföräldrar kan köpa säkerhetsspärrar för att stoppa klåfingriga ungar. Kanske är det dags för mig att överväga något liknande.