Professor på Konstfack avvisar kritik

Ok, nu är jag arg igen. Och med risk för att låta som en LP-skiva som hakat upp sig: det är Anna Odells psykfallsjippo som irriterar mig, igen.

Nu är det en intervju på svd.se med Konstfackprofessorn Magnus Bärtås som spökar. Han anser inte att skolan – eller Odell – agerat klandervärt. På frågan om det inte var fel av Odell att ta den hårt ansträngda psykiatrins resurser i anspråk svarar professorns nej. Han förstår att berörd personal känner sig lurad men menar att Odells verk är större än så.

Inte ett ord om hur patienterna kan ha känt inför Odells agerande. Tycker professorn inte att deras känslor har någon betydelse?

En snäll tolkning är att Bärtås i intervjun formulerat något medkännande och förstående om patienterna på St. Göran den aktuella kvällen, men att det inte kommit med i artikeln. Cynikern i mig är skeptisk. Cynikern i mig säger att professorn överhuvudtaget inte inser att patienterna kan ha känslor och åsikter om Odells beteende.

Så hallå, professorn! En upplysning: psykiskt sjuka känner och tänker! Och kan känna sig illa behandlade. Med all jäkla rätt! Och bara misstanken att Odells agerande riskerade skada andra patienter borde ha fått Konstfack att säga nej till hennes psykfallsteater.

En annan inställning visar Konstfacks rektor Ivar Björkman. Han skriver i en debattartikel på dn.se att skolans egen utredning visar att Konstfack bör klandras för Odells projekt. Därför ska Konstfack nu ta fram nya etiska riktlinjer. Bra.

För övrigt överväger jag allvarligt att sluta läsa tidningar och lyssna på radio. Nyhetsrapporteringen just nu är inte bra för mina nerver.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Bloggberöm tur och retur

Jag är glad, glad, glad. Eller snarare, jag blev det för några dagar sedan när jag såg att en av mina favoritbloggar, Psykbryt, i ett inlägg om bloggar den rekommenderar också nämnde min. Det är ofint att skryta om sin egen förträfflighet. Men vad fanken. Jag älskar beröm. Lapar i mig som en katt slukar grädde. Och rent principiellt är det inte jag som skryter. Jag vidarebefodrar bara andras åsikter. Inte ofint alls.

Naturligtvis borde jag smida medan järnet är varmt. Skriva en radda (det var planen) intelligenta och intresseväckande inlägg, för att belöna eventuella nyfikna som hittar hit via Psykbryt.

Men nej. Jag är totalt tömd på idéer och inspiration. Står still i skallen. Lite mindre aktivitet och vilken läkare som helst kan förklara mig kliniskt hjärndöd. Skrämmande. Jag skyller på förkylning, sedvanlig stress, en antydan till vårdepression och en rejäl dos prestationsångest.

Istället returnerar jag komplimangen. Ni som inte hittat hit via Psykbryt, ta en tur dit. En ordentlig tur, för bloggen har funnits länge, länge. Där hittar ni tre skribenter som skriver om psykisk sjukdom – givetvis – men också om diverse aktuella ämnen.

Psykbryt fick mig att inse att det faktiskt går att med ett innifrånperspektiv skriva smart, tankeväckande och roligt om psykisk sjukdom – och få läsare (humorn är viktig -är det något jag rekommenderar vid psykisk sjukdom är det humor). Den visar världen att psykiskt sjuka inte bara är sjuka och utan också kan ha välunderbyggda och välformulerade åsikter om samhället i övrigt och att samhället i övrigt gott kan lyssna. Det är mycket uppiggande.

Och, medan ni ändå är igång – kolla gärna in de andra bloggarna i blogglistan till höger. De finns där för att jag verkligen gillar dem och jag rekommenderar dem. Mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Odells agerande uttryck för sympati?

På dn.se finns en artikel där några Konstfackstudenter ger deras syn på den senaste tidens turbulens kring Konstfack.

Studenterna förstår inte de kritiska reaktionerna på Odells iscensatta psykos. En av dem vänder sig mot påståenden om att Odell drivit med psykiskt sjuka och understryker att Odell genom sin aktion själv försatt sig i en mycket sårbar situation. En annan påpekar att han anser att det är ett uttryck för “djupaste form av sympati” för psykiskt sjuka att försöka sätta sig in i deras situation.

Tack, men nej tack. Om Odells agerande är ett uttryck för sympati är det sympati som iallafall jag kan leva utan. Om hon velat sätta sig in psykiskt sjukas situation kunde hon ha börjat innan hon gick upp på Liljeholmsbron och agerade suicidbenägen. Hon kunde ha funderat över hur människor kan må så dåligt att de överhuvudtaget hamnar på psykakuten. Det finns gott om litteratur som beskriver fasorna med svår psykisk sjukdom, som beskriver ångesten, skräcken och desperationen.

Och om Odell verkligen förstått betvivlar jag på att hon agerat som hon gjorde. Hon borde insett att hon riskerade orsaka ytterligare lidande hos redan lidande människor.

Studenterna som ansåg att Odell agerat i sympati hävdade också att om Odell varit man och journalist skulle hon krönts till en ny Janne Josefsson. Det hoppas jag verkligen inte. Jag hoppas att en journalist som varit så klumpig och hänsynslös skulle fått sparken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det går bra att hoppa över det här inlägget…

…jag vill bara gnälla lite.

Det är den där verksamhetsberättelsen som spökar. Kvartersföreningens öden och äventyr senaste året. Ska skrivas av endera ordföranden (=undertecknad) eller sekreteraren.

Tidigare år har jag hivat över uppgiften till vår sekreterare – han klarade uppgiften galant och så slapp jag. Men nu har vi en ny sekreterare och hon verkade inte alls pigg på saken.

Alltså återstod jag. Så i söndags slog jag på datorn. Ägnade en god stund åt att stirra på ett tomt dokument. När jag fattade att datorn inte tänkte skriva verksamhetsberättelsen åt mig – mirakel förekommer ju – tog jag mig samman och hamrade ner ett par sidor.
Resultatet blev en osammanhängande röra, trist som att se målarfärg torka. Och alldeles för låååång. Det är meningen att jag som ordförande ska läsa upp verksamhetsberättelsen under årsmötet. Det är ju bra om inte åhörarna somnar halvvägs igenom. Det är ännu bättre om inte jag somnar halvägs igenom.

De senaste dagarna har jag därför strukturerat om texten, försökt få den mer översiktlig och intresseväckande. Framför allt har jag försökt korta ner eländet. Med tvivelaktig framgång. Jag ska försöka korta ner den lite till och sedan skickar jag ut hela rasket på remiss till styrelsen.

Allvarligt talat. Hur bar sig vår förra sekreterare åt? Det är uppenbart att jag inte gav honom den uppskattning han förtjänade.

Zombies på tv

I kväll visas zombierullen 28 dagar senare (2002) på tv 4. Rekommenderas.

Egentligen gillar jag inte zombies. De är fula, dumma och klumpiga. Deras matvanor är mer än motbjudande. Zombies har ingen elegans, ingen finess, det är bara slafs-slafs, tugg-tugg, slabb-slabb, skrik-skrik. Antagligen luktar de illa också.

28_days_later

Men det finns bra zombiefilmer, t.ex. brittiska 28 dagar senare. Filmad med digital videokamera och med relativt okända skådespelare i ledande roller. Otäckt – särskilt skildringen av soldater under extrem stress – och hyfsat trovärdigt.

Förra helgen visades en annan zombiefilm på tv 6, Land of the Dead (2005). Också riktigt bra. Regisserad av George A. Romero som också gjorde Night of the Living Dead (1968), Dawn of the Dead (1978) och Day of the Dead (1985)

Night of the Living Dead var den första filmen med moderna zombies, utan samband med voodoo-myten. Moderna zombies som käkar levande som i sin tur förvandlas till döda som också käkar levande och så vidare.

Night of the Living Dead är filmad i svart-vitt. Budgeten var liten och specialeffekterna blev därefter. Jag stängde av tv:n efter 45 minuter. Filmen är hejdlöst deprimerande. I en värld där de döda går igen finns det inget hopp. Även om de döda till slut besegras finns inget hopp. Lika bra att ta livet av sig med en gång. Helst innan de döda börjar gå igen. Typ.

Romeros andra zombiefilm Dawn of the Dead har jag inte sett men däremot gjordes en riktigt hyfsad remake 2001.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Excel i bokföring och bokslutstrubbel

Snart är det dags för årsmöte i kvartersföreningen. Årsmöte innebär pappersarbete. I söndags fyllde kassören och jag – i egenskap av ordförande – i bokslutsblanketten för 2008.

Jag tycker inte om bokföring. Jag blir nervös av hur en felskrivning i kassaboken eller ett felslag på miniräknaren kan få hela bokföringen att haverera. Och fel blir det, för det är en herrans massa siffror som staplas under ett budgetår.

Därför mottog jag med tacksamhet vår nuvarande kassörs förslag om att sköta bokföringen på Excel. Tangentbord i stället för papper, penna och miniräknare, alltså. Excel sköter matematiken. Kassören skriver in våra inkomster och utgifter och den snälla datorn räknar ut hur mycket vi har spenderat hittills och vad vi har kvar. Jag kontrollerar och skriver under. Mycket behändigt.

Bokslutsblanketten däremot måste vi fortfarande fylla i för hand, med miniräknare som tekniskt hjälpmedel. Det vi hade i kassan den 1 januari 2008 plus våra inkomster 2008 minus våra utgifter 2008 ska bli samma summa som vi hade i kassan den 31 december 2008.

I söndags gick inte siffrorna ihop. En differens på 40 eländiga ören. Oacceptabelt. Felet bara måste hittas. Suckande gick vi igenom alla kvitton, kollade att siffrorna stämde med vad som skrivits in i Excel. Och jodå, allt var i sin ordning. Men lik förbannat hade vi 40 öre för mycket i kassan. Eller om det var för lite. Suck och stön och suck igen.

Till slut hittade jag felet. En siffra hade blivit fel på bokslutsblanketten. Vi ändrade siffran, hamrade på miniräknaren, konstaterade att allt stämde, skrev under blanketten.

Idag var kassören hos revisorn och visade upp bokföring och bokslutsblankett. Revisorn fann att allt var i sin ordning. Tack och lov för det. Nu är det dags för nästa punkt i förberedelsearbetet inför årsmötet. Jag ska författa en verksamhetsberättelse.

Gollum – nu också som tatuering

En yngre släkting har två raskatter. Den ena är en oriental vid namn Gollum. Han älskar när man tar fram kameran. Och eftersom vi snackar katten med tusen ansikten är det störtkul att fotografera honom.

Han kan se snäll och gullig ut…

P1040198-002…och sant majestätisk.

P1100462-002Han kan agera spattekatt…

P1040201-002…och bli direkt läskig.

IMG_0972-002Nu har hans matte dessutom förevigat honom som tatuering.

IMG_5448-002Men egentligen är Gollum ett djur som måste ses i verkligheten. Bilderna gör honom inte rättvisa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Trettondagen utan morgontidning

Släpade mig upp ur sängen halvelva i förmiddags. Jag hade gärna legat kvar några timmar men Constantine gastade om mat. Alltså gick jag upp, gav katterna käk och gjorde kaffe till mig. Slog på datorn, kollade in bloggar och nyheter.

Efter en timmes slösurfande insåg jag att det var något som saknades. Min morgontidning. Var tusan är min morgontidning? Jag betalar för att varje dag få GP levererat i min brevlåda. Idag har jag inte fått någon GP. Jag muttrade surt om tidningsbud som borde byta arbete och gick in på gp.se för att göra en anmälan om utebliven tidning. Då slog det mig: Trettondagen. Helgdag. Det kommer ingen jämrans tidning i dag.

En gång i tiden, före datorernas och internetuppkopplingens lyckliga tidevarv, avskydde jag storhelger. Storhelger betydde ingen morgontidning. Att inte få läsa nyheterna till morgonkaffet gjorde mig nervös och irriterad. Numera kan jag bara slå på datorn. Och uppenbarligen är datorn en fullgod ersättning för papperstidningen; det tog ju mig en timme idag att fatta att något saknades. Får mig att undra om jag överhuvudtaget ska prenumerera på en tidning.

Enligt en artikel på gp.se firas Trettonhelgen till minne av de tre vise männens besök i Betlehem. Eller firas och firas. I Sverige går numera Trettonhelgen tämligen obemärkt förbi. Bortsett från extra ledighet och ingen morgontidning, alltså.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Årets första filmmiss

Åååååh vad irriterad jag blir. Kanal fem visade animerade Corpse Bride av Tim Burton idag. Upptäckte jag när jag slog på tv:n tio minuter innan filmen slutade. Jag har velat se Corpse Bride i evigheter, vilket i det här fallet betyder sedan 2005. Nu fick jag nöja mig med eftertexterna.

Tim Burton gör sagor. Roliga, cyniska, inte alltid barnvänliga sagor, ibland med mängder av lik. Han har gjort världen till en roligare och mer spännande och lyckligare plats genom filmer som Edvard Scissorhands (1990 – gullig), Ed Wood (1994 – vansinnigt rolig), Mars Attacks! (1996 – hysteriskt rolig) och Sleepy Hollow (1999 – läskig och rolig).

Planet of the Apes (2001) var inte lika bra som originalet och med lätt träaktige Mark Wahlberg som hjälten. Men Helena Bonham-Carter hade en ledande roll som apa med samvete och stal större delen av showen, så jag översåg så gärna med resten. Batman (1989) och Batman returns (1992) hör inte heller till favoriterna. Jag är inte totalsåld på superhjältar och det irriterade mig att Kim Basinger i första Batmanfilmen skrek fånigt så fort något hände.

En film jag däremot tyckte om var söta spökhistorien A Nightmare before Christmas (1993). Animerad liten pärla regisserad av någon Henry Selick; Burton hittade på storyn och producerade. Gulligt, läbbigt och inget för småbarn och lättskrämda.

En av Burtons finaste egenskaper är att han har en förkärlek för Johnny Depp i huvudrollen. Och på senare år även för Helena Bonham-Carter. Alltså, Depp och Bonham-Carter. Mer än så behöver iallafall inte jag.

Nu har jag alltså snopet missat Corpse Bride. Men en av syskonbarnen har Burtons senaste, Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street (2007). Johnny Depp och Helena Bonham-Carter i huvudrollerna och med så vitt jag kan förstå massor av lik. Den ska jag låna pronto.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Marsvinet Virvlis


Jag passar ett litet marsvin emellanåt. Hon verkar inte vara speciellt intelligent. Hon får min katt Constantine att framstå som en riktigt klyftig kille. Särskilt social är hon inte heller. Lyfter jag upp henne blir hon dödsförskräckt och piper hysteriskt. Släpper jag ut henne ur buren börjar hon genast tugga på sladdar. Nej, intelligent är hon inte.

Men hon är söt. Hon har svart och röd och vit päls och en lustig virvel på huvudet. Och numera när hon ser mig ilar hon inte in i sitt hus för att gömma sig tills faran är över. Istället stannar hon kvar och väntar på maten. Hon har lärt sig att jag betyder mat. Sallad, gurka, morot, äpple. Godsaker för ett litet marsvin.

Virvlis heter hon. Efter virveln på huvudet, tror jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,