Att bringa ordning i kaos

Tidigare ikväll såg jag mig om i min lägenhet och jag tänkte: om inte det här stället strider mot någon lag eller förordning borde det göra det. När jag har mycket att göra är städningen det första som ryker. Att döma av tillståndet i min lilla tvårummare har jag varit hyperstressad det senaste decenniet.

Jag hade nog kunnat leva med att låta förfallet fortsätta en dag eller två. När det gäller stökiga lägenheter är min toleransnivå mycket hög. Men i morgon väntar jag besök. Och till och med jag tyckte att det hade varit en förolämpning att utsätta någon för det kaos som rådde.

Alltså städade jag. Jag plockade upp allt som låg och drällde på golven, jag röjde upp på skrivbordet och på soffbordet, jag dammsög och torkade golven. Jag hittade åtminstone ett par prylar som jag trott var ohjälpligt förlorade.

När jag var klar såg jag mig om igen och jag var riktigt nöjd med resultatet. Okej, min lägenhet skulle fortfarande inte kvala in på en tio-i-topplista över Sveriges prydligaste hem. Men jämfört med hur det såg ut här för några timmar sedan har jag åstadkommit en klar förbättring.

Jag känner mig så duktig.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Gatusmart katt

Duns lät det i igår kväll från köket. Duns, duns och brak. När jag hör konstiga ljud i lägenheten är det läge att kolla vad katterna gör. Och jodå, när jag kikade in i köket hittade jag Constantine på diskbänken. Han mumsade lyckligt på en brödskiva. Kisse hade brutit sig in i ett köksskåp och norpat bröd jag tagit ut från frysen.P1020844-002

Constantine är inget geni direkt. Jag har sett honom misslyckas med att gå igenom en halvöppen dörr. Men han är gatusmart. Han vet hur man överlever. Han vet var maten finns och hur han ska komma åt den. Det lärde han sig som hemlös kattunge. Och när han flyttade in hos mig tog han med sig sitt kunnande och sina instinkter.

När jag kommer hem med väfyllda matkassar är Constantine genast där. I raketfart hittar han kassen med brödet och börjar tugga sig igenom plasten. När jag gör frukost eller middag håller han sig framme för att snabbt sno allt jag tappar. Också okokt pasta försvinner in i hans glupska käftar. När jag äter sitter han på eller under bordet, ständigt redo att med klorna dra åt sig en ostskiva eller en köttbit.

Med ett sånt djur i huset gäller det att tänka på vad man gör. Ringer det när jag äter tar jag med mig tallriken till telefonen. Paket med knäckebröd eller kakor lämnar jag aldrig framme. När jag tar ut bröd ur frysen lägger jag det på en tallrik i ett köksskåp för att tina.

Ett sådant köksskåp har Constantine nu lärt sig öppna. Småbarnsföräldrar kan köpa säkerhetsspärrar för att stoppa klåfingriga ungar. Kanske är det dags för mig att överväga något liknande.

Att döpa en blogg

Äsch. Jag hade tänkt att den här bloggen skulle heta Lokattstankar. Lokatt är den svenska betydelsen av mitt efternamn och jag är positivt inställd till lokatter. Jag gillar tofsarna på lokattens öron och den lilla stumpen till svans. Jag är helsåld på katter överhuvudtaget. Men en snabb koll på Google upplyste mig om att det faktiskt finns folk som heter Lokatt. I efternamn.

Äsch igen. Vad döpa bloggen till då? Förnamn och efternamn som bloggtitel låter så lagom kul. Men jag kan för tillfället inte komma på något bättre. Så jag kör med det. Kanske slår inspirationen till snart och jag kommer på något flashigare.

Att jag inte får upp min blogg när jag googlar på mitt namn undrar jag också över. Men det är ett problem jag får lösa vid ett annat tillfälle.

Några knapptryckningar och så oops…

Hm. Alltså. Allvarligt talat. Jag har nog inte tänkt igenom det här ordentligt.

Jag har haft vaga tankar om att någon gång, kanske, om jag någonsin får tid, skapa en blogg. För att skriva av mig. För jag släktforskar och diverse släktingar, vänner och bekanta är nog trötta på att höra mig mala på om släktforskning. Och för att jag har katt(er) och tycker om katter och för att folk i min omgivning antagligen är ganska less på att höra mig tjata om katter. Och för en massa andra saker också som jag vill prata av mig om, men som den närmaste omgivningen kanske inte är så vansinnigt intresserad av.

Men jag hade tänkt mig det som ett framtida projekt. Typ som ett om-ett-år-eller-två-projekt. Inte nu, när jag har så ruskigt mycket att göra och är hyperstressad och dödstrött och helst av allt bara vill krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet och sova i en månad. Med katterna bredvid mig i sängen.

Men så loggade jag in på mitt google-konto av vilken anledning det nu var (efter att jag i tio minuter letat efter lösenordet och konstaterat att jag borde städa). Redigerade min användarprofil, spanade runt lite och så, bara för att jag var nyfiken, kollade jag hur man gör när man skapar en blogg på Blogger. Några knapptryckningar och så oops. Jag hade registrerat en blogg.

Aj tusan. Om-ett-år-eller-två-projektet blev plötsligt ett nu-genast-projekt. Och nä, jag har verkligen inte tänkt igenom det här ordentligt.

Läs även andra bloggares åsikter om ,