Några dagar på Styrsö

Har varit hos storasyrran på Styrsö några dagar. Större delen av tiden gick åt att inte göra särskilt mycket alls. Umgicks med syrran. Läste. Såg på brittiska tv-deckare. Åt massa god mat. Och efterrätter. Syrran lärde mig göra smulpaj på björnbär. Det var inte så svårt som jag trodde. Faktiskt.

Givetvis släpade jag med mig laptopen. Och modemet. Jag är numera lycklig innehavare av mobilt bredband. Och bara så ni vet: uppkopplingen på Styrsö levde inte upp till vad 3 utlovar på sin hemsida. Segt är bara förnamnet. Särskilt i vissa delar av huset. Bäst fungerade det på övervåningen och i trädgården. Men vad sjutton. Jag hade i allafall en internetanslutning.

P1140401-1tn_

Som tack för den underbara maten syrran lagade åt mig gjorde jag lite nytta också. Tvättade och oljade in altanen. Och klippte gräset. Inte så jobbigt som det låter. Inte jobbigt alls, när jag tänker efter. Antingen har jag blivit mycket starkare under sommaren (vilket inte verkar särskilt troligt) eller så är augustigräs väldigt lättklippt.

Jo, fotograferade gjorde jag också. Fotona i det här inlägget är på dahlior. Vet inte om ni räknat ut det än men jag är väldigt förtjust i dahlior.

P1140609-1tn_

Monsterdisken attackerar

Jag är skadad. Sårad i strid. Och skadan vägrar läka.

Det var under det eviga kriget mot monsterdisken (katterna har sina monster, jag har mina) I en batalj förra veckan bet monstret tillbaka. En konservburk åstadkom ett djupt jack i mitt pekfinger.

Plötsligt insåg jag poängen med en första hjälpen-låda i hemmet. Någon sådan finns givetvis inte i mitt. Men att åka till akuten för att bli omplåstrad kändes överdrivet.

Alltså gjorde jag ingenting. Bortsett från att stoppa blodflödet alltså. Och en knapp vecka gick. Jag observerade. Fascinerades hur jacket i fingret bara vägrade läka. Funderade på om akuten inte hade varit en god idé trots allt.

Men igår fick storasyrran syn på fingret. Hon har en första hjälpen-låda. Mitt finger paketerades.Snabbt, snyggt, prydligt. Och jag fick en föreläsning om hur jag borde ha gjort. Glad-pack kan användas till mycket, upplysningsvis.

Och monsterdisken då? Jag slog tillbaka redan dagen efter konservburksattacken. Iförd ett par alldeles nyinköpta diskhandskar.

Slappande på Styrsö

P1130184-1tn_

Hängde på mamma till Styrsö i söndags. För att hälsa på storasyrran. På tiden. Jag har inte varit på Styrsö på månader. Inte sen i vintras någon gång. Har liksom inte blivit av.

P1130251-1tn_

Mamma däremot är på Styrsö åtminstone ett par gånger i veckan. För att jobba i trädgården. Och avnjuta Axess-tv. Klassisk musik.

P1130309-2tn_

I söndags var det trädgårdsarbete som gällde för mamma. Jag däremot latade mig bara. Beundrade blommorna. Fotograferade blommorna. Satt i trädgården och läste. Ungefär så.

P1130322-1tn_

Syrran tog det också lugnt. Hon har semester. Och det märktes. Hon utstrålade semesterlugn. Enda invändningen mot tillvaron som hon hade var vädret. 20 grader och blåst. Hon vill ha 30 och vindstilla. Jag däremot tyckte vädret var alldeles lagom. Kunde ha varit mer sol, kanske. Men man kan inte få allt.

P1130159-1tn_

På fotona syns martorn, doftlilja, dahlior och blomstertobak.

Skrynkligt i sommarhettan

Jag har varit anmärkningsvärt skrynklig idag. Samma sak igår. Jag skyller på vädret.

Är det 30 grader ute känner jag inte för att ta fram strykjärnet. Och jag är inte typen som stryker skjortor och blusar när de är nytvättade. Näpp, in i garderoben bara. Tänker att jag fixar strykningen när det är dags för användning.

De senaste dagarna har det varit riktigt skjort- och blusväder. Men inte sjutton vill jag stå och svettas med ett strykjärn när termometern ligger och darrar vid 30-strecket. Då är jag hellre skrynklig.

Annars är det ett fint strykjärn jag har. God kvalitet. Ärvde det från farmor. Hon var sömmerska och hade nog sina krav när det gällde klädvård. De kraven har inte gått i arv till mig. Jag är genuint slarvig med min klädsel. Men strykjärn har jag.

Kläder tycker jag också om, trots att jag slarvar. Har gjort en del fynd på sommarrean. En del strykfritt, en del inte.

Hårklippning och väldigt gråa hår.

Storasyrran var här tidigare idag. Hon toppade mitt hår.

Frisörer tycker jag inte om. De gör mig nervös. De pratar för mycket när jag vill luta mig bakåt i frisörstolen och blunda, de klipper aldrig som jag vill och efteråt tar de betalt. Mycket betalt.

Så jag och syrran har en deal. Hon klipper mitt hår, helt efter mina anvisningar och utan att hitta på något fuffens. I utbyte klipper jag hennes gräsmatta. Och när jag klippt gräsmattan lagar hon middag åt mig. Storasyrran är en mästare i köket så det är ett toppenarrangemang. Åtminstone för mig.

Men ibland, när storasyrran är igång med saxen, fäller hon kommentarer jag inte uppskattar. Förra våren sa hon – till min stora förvåning – nåt i stil med “Gud vad gråhårig du blivit”. “Uh-u” tänkte jag och undrade varför storasyrror alltid ska överdriva. Och glömde sedan bort hela konversationen. I somras, när det återigen var dags för klipp-klipp fällde hon samma kommentar. “Gud vad gråhårig du blivit”. “Bla-bla” tänkte jag, ryckte på axlarna och förpassade återigen kommentaren till glömskan.

Tills jag fick se ett foto en kompis tog av mig några veckor senare. Det var bara att konstatera faktum: jag har blivit helt jäkla otroligt gråhårig. På bara ett år. Hur fasen gick det till?

Det var över ett halvår sedan. Och nu är det dags att acceptera sanningen: de gråa hårstråna kommer inte försvinna. Tvärtom. De jäklarna tycks bre ut sig. Jag börjar bli ljushårig av allt grått. Jag vill inte vara ljushårig.

Så nu är frågan: ska jag orka färga håret eller inte? För jag gör det själv. Till frisören går jag inte.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

En drös släktingar och en orädd katt

Vid 19-tiden i fredags dundrade ett gäng släktingar in i min lägenhet. Syster, systersöner, flickvän till en av systersönerna. På ett ögonblick steg ljudnivån i min lägenhet åtskilliga decibel.

En katt smet blixtsnabbt in under badkaret. En annan flög in bakom soffan, smög sig vidare under gardiner och skrivbord genom vardagsrummet och nådde hon också den relativa säkerheten i badrummet.

Den tredje katten – Constantine – gjorde tvärtom. Han uppsökte händelsernas centrum, d.v.s. vardagsrumsbordet. Där bredde han ut sig, kollade majestätiskt in sina nya undersåtar och lapade i sig uppmärksamheten. Och uppmärksamhet fick han. Och han älskade det. En timme senare, när släkten gjorde sig i ordning för att dundra ut igen, låg han fortfarande kvar på bordet.

När syster, systersöner och systersonens flickvän slutligen försvunnit ner för trappan och ut i vintermörkret verkade han besviken. Han gick ut i hallen och jamade missnöjt. Snopen över att de nya undersåtarna så snabbt försvunnit, skulle jag tro.

Allvarligt talat: hur orädd får en katt egentligen vara?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Att döpa en blogg

Äsch. Jag hade tänkt att den här bloggen skulle heta Lokattstankar. Lokatt är den svenska betydelsen av mitt efternamn och jag är positivt inställd till lokatter. Jag gillar tofsarna på lokattens öron och den lilla stumpen till svans. Jag är helsåld på katter överhuvudtaget. Men en snabb koll på Google upplyste mig om att det faktiskt finns folk som heter Lokatt. I efternamn.

Äsch igen. Vad döpa bloggen till då? Förnamn och efternamn som bloggtitel låter så lagom kul. Men jag kan för tillfället inte komma på något bättre. Så jag kör med det. Kanske slår inspirationen till snart och jag kommer på något flashigare.

Att jag inte får upp min blogg när jag googlar på mitt namn undrar jag också över. Men det är ett problem jag får lösa vid ett annat tillfälle.