Någon, som jag önskar till ett alldeles särskilt varmt och otrevligt ställe, har tagit bort mitt tvättlås från bokningstavlan i tvättstugan. Nyckeln, som jag alltid har i nyckelknippan, är kvar.  Men låset är borta. Insåg jag när jag gick ner i tvättstugan i går för att kolla vilken dag jag hade bokat tvättid.

Eder och förbannelser. Det tvättlåset kostade mig 550 spänn i höstas. Jag fick beställa det från värden eftersom jag tappat bort nycklarna till det gamla låset och det var jag som tappade bort dem och det var bara mitt fel att jag åkte påde där 550 kronorna.

Men den här gången är det alltså någon annan som plockat bort låset. Varför fattar jag inte. Men det spelar ingen roll. Jag kommer få betala 550 spänn för att någon klåfingrig typ inte kunde hålla tassarna borta från mitt tvättlås.

Mer eder och förbannelser. Jag hade tänkt köpa ett helsvarta converse i vår. Inte spendera pengarna på ett tvättlås.

Så här i efterhand framstår det där med att göra kaffe halv tio på kvällen inte som så där väldigt genomtänkt. Sista gången jag kollade på klockan innan jag (äntligen) somnade var den halv fem. På morgonen alltså. Jag funderade på att gå upp men så somnade jag äntligen och vaknade vid tolvtiden först.

Hädanefter blir det koffeinfritt te på kvällarna. Åtminstone efter klockan nio.

För övrigt har jag börjat med svagare nikotinplåster. 12 timmar sen nu. Det känns, fast inte fullt så vedervärdigt som jag trodde.

Sen, när jag druckit kaffe och spelat lite datorspel och gjort mig i ordning, åkte jag ner till regionkontoret för att hämta lite papper som skulle upp i skylten. Och eftersom jag har börjat ett nytt, rökfritt, hälsosamt liv och eftersom jag hade gott om tid, så gick jag hem. Noterade att jag inte dog av att traska Stigbergsliden upp i marschtakt. Min kondis kanske inte är så usel trots allt.

Sen, när jag kommit hem, spelade jag lite mer spel och ringde en viss äldre släkting för att kolla hur hon mådde och sen packade jag ihop föreningsdator och annat smått och gott och gick iväg till föreningslokalen, med en avstickare emellan för apoteket där jag köpte nikotinplåster.

Sen var det möte i hm 2 timmar och 40 minuter och jag agerade sekreterare.

Sen, när mötet var slut och allt var undanplockat och de andra hade gått, satte jag upp anslagen i skylten. Fatta hur svårt det är att sätta upp anslag så att de sitter rakt.

Sen packade jag ihop alla mina prylar inklusive datorn, släckte och låste och gick till närbutiken och köpte mjölk.

Sen gick jag hem och gav katterna mat och gjorde kaffe till mig och så satte jag mig framför datorn och dog en smula. Och sen när jag dött färdigt gjorde jag några ost- och skinkmackor och åt dem och Elli trampade runt i mitt knä i förhoppningen att jag skulle tappa en av smörgåsarna. Och nu ska jag se Mildred Pierce.

Det var vad jag ägnade den här måndagen åt, på ett ungefär.

Monsterdisken död, besegrad, förvisad till diskstället.

Jag är en hjälte. Min triumf är total. Jag förtjänar den där glassen jag köpte när jag var ute och handlade.

För ute har jag också varit, trots stormen. Kattsanden var slut och det finns ett par killar här som är  noga med kattlådan. Hade jag inte handlat nytt hade jag fått ett uppror på halsen.

Och stormen var inte så mycket storm längre. Tror det värsta blåst över. Så att säga.

Det av pastan som inte brände fast i botten smakade åtminstone inte bränt. Men väldigt salt. Som jag hällt i halva paketet med salt och lite till.

Jag ska nog inte redigera foton samtidigt som jag lagar mat.

Den första tiden ville jag ropa på henne, leta efter henne i lägenheten. Men jag visste att om jag gjorde det skulle världen kantra.

Så.

Av någon anledning jag inte förstår är jag sömnig och redo för sängen redan vid midnatt. Och vaknar runt halv sju på morgonen. Varenda morgon, söndagar inklusive.

Det irriterar mig. Jag ska föreställa nattmänniska. Min normala dygnsrytm är rubbad. Dessutom missar jag tv-program som sänds mitt i natten. Som Law & Order CI. Illa, illa.

Funderar på vad jag kan göra för att återställa ordningen. Starkare kaffe senare på kvällen verkar som det mest logiska. Jag börjar med det.

Fotona tog jag i lördags när jag åkte ut till Styrsö. Det var dimma.

Hon var bara en liten katt men hon var min tös. Hon fanns hos mig 18 år. Levande varelser är inte utbytbara.

18 år, 4 månader, 11 dagar. Inte mer.

Det var kostnaden för ett nytt lås jag tänkte på när jag igår hittade de där lila tygskorna i den lokala skoaffären.  Ursnygga detaljer. Som gjorda för mig. Halva priset var det också.

Jag köpte dem inte. Jag har en räkning på 455 kronor att betala.

Det där med att vara ekonomisk. Jag hatar det.