Matt, alldeles matt
Jag känner mig aningens mör. Mycket kroppsarbete senaste två dagarna. Eller nä, mycket är en definitionsfråga. Men det var tvättdag i går. Jag tvättade 6 maskiner. Det kändes som väldigt väldigt mycket tvätt. Dessutom klippte jag gräsmattan vid odlingslotterna. Högst segt gräs som fått växa i fred alldeles för länge och en handgräsklippare som är trögare än trögast. Idag bar jag hem 20 liter jord. Plus massa mat. Jag borde ha tagit med en kärra för jorden och maten, men så långt tänkte jag inte när jag gick hemifrån.
Nu är jag helmatt. Kraschade i tv-soffan för närmare fyra timmar sedan och har knappt rört mig sedan dess. Bortsett från ut i köket för att göra kaffe och ut på gatan för att röka.
Jorden, förresten. När jag kom hem från affären planterade jag om hälften av pelargonerna. De ser fortfarande små och nerklippta och ynkliga ut men tittar jag noga ser jag att små små gröna blad spricker fram.
Nu ska jag kravla ut i köket för att göra en kopp te. Sedan ska jag redigera texter till en sajt. Kanske. Eller så fortsätter jag att titta på tv och twittra och spela Facebookspel.
Djurläten
Häromdagen ljudillustrerade Rapport ett nyhetsinslag om Saab med en katts jamande (även Saab har 9 liv). Constantine fick ett psykbryt. Sprang runt i lägenheten på jakt efter inkräktaren och jamade högt och olyckligt när han inte hittade någon.
Min stackars lilla kille. Särskilt klyftig är han inte men han har sina instinkter. Reviret måste skyddas.
Det där med djurläten på tv:n eller radion är överhuvudtaget en orsak till action i ett hem bebott av katter. Fågelkvitter och de börjar leta efter pippi. Hundskall och de morrar.
På tal om djurläten: nu vet jag hur ett rådjur låter när det råmar. Högt och illa. I alla fall det rådjur som stod och brölade invid återvinningsstationen i går kväll. Inget behagligt ljud. Vilken mistlur som helst hade gjort det vackrare.
I vilket fall som helst var det attans att jag inte tog med mig kameran. Ett foto på ett brölande rådjur är ett minne för livet.
Garderob i sönderfall
Upptäckte i dag att en av mina älsklingstoppar har fått hål. Normalt hade jag slängt den men det var det där med älsklings-. Jag ska försöka laga, även om mina färdigheter med nål och tråd inte direkt imponerar.
Två par älsklingsjeans håller också på att falla isär. Så till milda grad att handsömnad inte räcker till. Jag måste fixa en symaskin. Och någon som vet hur man använder den.
Smutsiga. Och älskade.
Mina älsklingsconversekopior är däremot bortom räddning. Skulle vara med silvertejp i så fall. Normalt vägrar jag köpa kopior, jag vill ha originalet (kalla mig snobb). Men förra våren hittade jag de här kopiorna vars mönster jag bara älskade. Jag använde dem hela sommaren. Mot slutet började sulorna ge upp. Originalen håller normalt två säsonger. De här överlevde bara en. Men det tar emot att slänga dem. Jag älskar ju dem.
Jag har faktiskt köpt ett par kopior i år också. Men jag vet inte jag. Går jag barfota i dem får jag skoskav. Det händer aldrig med originalen.
Nya. Inte så bekväma. Vi får se.
Gnäll, gnäll, gnäll
Vaknade i morse av ett kattslagsmål. Leslie och Elli som rök ihop. Det lät. Jag kravlade mig upp ur sängen och ut i vardagsrummet till datorn. Konstaterade när jag satte på burken att en av fläktarna fortfarande låter som den tänker dö när som helst. Och så hade jag ont i ryggen och var förkyld.
Det var frestande att återvända till sängen. Men hade jag gått och lagt mig utan att ta vägen förbi Constantines matskål hade han fått ett psykbryt. Och skulle jag utfodra katterna kunde jag lika gärna göra kaffe till mig.
Två timmar senare och jag har till och med fått i mig frukost. Kaffet är urdrucket, förkylningen vägrar försvinna och samma sak med ryggvärken. Nu går jag och lägger mig. Vissa dagar ska man bara inte vara uppe.
Slött
Gäsp. Jag borde gå och lägga mig. Planen var att gå och lägga mig tidigt. Läsa en stund innan jag somnar. Har en bunt papper att läsa igenom. En tjock bunt. En mindre skog gick åt att skriva ut den högen.
Men vad gör jag? Slappar i tv-soffan. Kollar på amerikanska deckare. Repriser.
Anstränga mig kan jag göra i morgon. I dag alltså. Om några timmar. När jag sovit lite. Undrar om jag orkar kravla från tv-soffan till sängen.
Kanske inte. Kanske sover jag i soffan i stället.
Dagens Noja part II
Jag gick och lade mig i går natt, till slut. Trots de ovälkomna långbenta. Jag var ju trött. Men bra kändes det inte. Tog lång tid innan jag somnade. Jag visste ju att monstren gömmer sig någonstans i närheten av tvättkorgen.
Jag upprepar: BLÄ!
Varför kan de långbenta inte bara flytta? Det är vår nu, det kände jag i morse när jag var ute och handlade. Finfint tillfälle för dem att flytta hemifrån, ut ur min lägenhet, bort från gården och helst bort från den här planeten. Och kom inte och hälsa i ett ryck av nostalgi, tack så mycket!
Jag svär. Om inte de ovälkomna långbenta har försvunnit innan torsdag då jag ska tvätta kommer jag samla alla katterna i sovrummet och sedan vända upp och ner på tvättkorgen och skrika “BUSS PÅ!”
Om inte mina katter fattar vinken då kommer jag flytta. Och lämna både de långbenta och katterna kvar.
Usel jägare