Läskigt
Jag är tom på ord. Tror aldrig det har hänt tidigare. Jag brukar ha fullt med ord och meningar i huvudet. Formuleringar som beskriver det jag ser och hör och tänker på. Som bara poppar upp. Utan att jag behöver anstränga mig.
Om jag skriver ner dem är en annan sak. Ofta stannar formuleringarna i huvudet. Fastnar aldrig på papper. Eller i hårddisken. Men ändå. De finns där. Har alltid funnits där.
Men inte nu. Det är tomt. Läskigt.
Jag tror Facebook-spelen har gjort mos av min hjärna. Jag borde nog ta en allvarlig funderare över mitt liv.
Äntligen…
…jag börjar landa. Efter en hektisk vår hade jag ett uppdämt behov av ensamhet och lugn och ro. Senaste veckan har jag ägnat mig åt just det. Eller ja. Fullständigt har jag inte isolerat mig från omvärlden. Det kan jag inte, mitt liv tillåter inte det.
Men jag har varit hemma så mycket jag kunnat. Tagit det lugnt. Ägnat mig åt mig själv. Kollat på tv, spelat lite datorspel, släktforskat. Och nu känner jag att jag börjar landa. Äntligen.
Energin börjar återvända. Åtminstone till viss del. På tiden. Jag har saker som måste göras och som inte kan skjutas upp. Nu får jag sätta igång.
Chocktillstånd
Jag är i chocktillstånd. På ett positivt sätt. Och i vilket fall som helst har jag inte tid att tänka efter. För mycket att göra just nu. Jag har en deadline.
Men skulle jag tänka efter skulle det vara något i stil med: Tänka sig. Jag börjar bli riktigt bra på det här.
Fascinerande.
Snön borta
Det hände något medan jag satt hemma och tjurade över att jag slutat röka. Medan jag nikotindeppade framför datorn och drömde om cigaretter.
Snön försvann. Ja, inte helt. Men nästan. Enstaka fläckar kvar på gräsmattor och liknande. I övrigt är det barmark som gäller. Yes! Och hurra!
Lite sol nu och mitt liv skulle vara perfekt.
Eller nej. Mitt liv skulle vara perfekt om jag kunde fortsätta röka 40 cigaretter om dagen utan risk för KOL, cancer eller lungemfysem. Utan att min ekonomi sabbas fullständigt. Men det kommer aldrig hända. Så jag framhärdar i mitt senaste försök att sluta röka. Tre veckor i lördags. Hurra för det också.
Katastrofkondition
Gick för att köpa kattmat häromdagen. Och jag hade bråttom. Satte iväg upp för backen i maxfart.
Halvägs upp insåg jag något. Min kondition. Den är usel. Mer än usel. Katastrofal.
Orsaken är uppenbar. Några veckors kedjerökande. Jag kan lugnt säga att jag åkt dit på tobaken igen.
Men det är nog inte bara cigaretterna. Ett par månaders stillasittande framför datorn har säkert hjälpt till. För första gången på åratal har Göteborg en normal vinter, med tillhörande snö, is och iskyla. Inget jag ger mig ut i om jag inte måste. Så mycket trevligare att stanna framför datorn och spela datorspel.
Men tillbaka till huvudpoängen. Min kondition är nere på KOL-patientnivå. Så nu är det dags igen. I morgon köper jag nikotinplåster.
Blä. Tyck synd om mig. Jag kommer behöva all uppmuntran jag kan få.
En höst att minnas
När jag blir gammal – om jag blir gammal – kommer jag minnas den här hösten som ja just det, det var då svininfluensan härjade. Och jag blev en Facebooksspelsjunkie.
Med tanke på det förstnämnda kanske det är bra med det sistnämnda. Dumt att gå ut IRL med tanke på influensarisken. Bättre stanna hemma i den trygga virtuella världen, där det värsta som kan hända är att jag bränner vid käket i CafeWorld eller får min vampyr dödad i VampireWars.
Ok, det finns värre faror i den virtuella världen. Som att hårddisken kraschar. Eller att jag spiller kaffe i laptopen. Men ni fattar. Just nu är IRL farligare än vanligt. Elaka flunsan härjar där ute. Och efter närmare tre decenniers rökning har jag säkert sabbat både luftrör och lungor så mycket att jag platsar i någon av riskgrupperna. Och det är personer tillhörande riskgrupperna som dör i elaka flunsan. Och dö vill jag ju inte. Inte IRL. Det räcker med att min FB-vampyr åker på storstryk hela tiden.
Med andra ord: när vaccinationerna av vanliga dödliga (=inte riskgrupp, inte barn) börjar ställer jag mig i kö. Visst, jag vet att vaccinationen har biverkningar. Men att få influensan kommer kännas betydligt värre. Den risken vill jag inte ta.
Försummelse
Det finns en försummelse i mitt liv. Ett dåligt samvete som gnagt ett tag. Det stavas F-Ö-N-S-T-E-R. De är smutsiga. Mycket smutsiga. Jag minns inte när jag tvättade dem senast. Jag vill inte minnas.
Haken är att jag är höjdrädd. Går inte gärna ut på balkonger. Undviker hissar. Får en sugande känsla i magen när jag går över broar.
Fönstertvätt innebär närkontakt med höjder. Åtminstone om man som jag inte bor på bottenvåningen. Och har fönster som inte går att vända ut och in. Som kräver att man lutar sig ut över avgrunden för att tvätta på utsidan. När jag gör det suger det i magen. Jag tänker på hur lätt det är att falla ner. Betänker hur ont det måste göra när jag faller. Eller ja, när jag landar.
Jag vill inte falla. Alltså tvättar jag inte fönstren. Säger till mig själv att jag gör det nästa vecka. Eller nästnästa. Skjuter upp och skjuter upp. Och fönstren blir smutsigare och smutsigare. Snart kommer jag väl inte kunna se genom dem.
Undrar om jag kan få någon annan att tvätta dem? Någon som inte är rädd för höjder.