Nikotinbrist och morotsförgiftning

Jag har en demon i mitt inre. Hon river och klöser och fräser och vrålar: “JAG VILL HA NIKOTIN! NIKOTIN! NIKOTI-I-I-N!”

Eller ja, det är så det känns. Nikotinhalten i mitt blod är för närvarande mycket låg. Alldeles för låg för att jag ska trivas med livet. Normalt röker jag mer än ett paket om dagen. Nu är jag nere i sådär 5-6. Har inte råd att köpa cigaretter just nu.

Istället tröstäter jag. Ostsmörgåsar, morötter och sött te. Morötter är särskilt bra vid nikotinsug. Sött och beskt på samma gång. Så jag gnager i mig. Som en jäkla kanin. Och funderar på om det finns något som heter morotsförgiftning.

Men allt här är inte elände. Sedan i torsdags är jag igång med vårstädning. Tar lite varje dag. Jag överanstränger mig inte, men är nöjd med det jag åstadkommit hittills och tänker fortsätta i samma stil närmaste veckan. Snart kommer det se ganska hyfsat ut i min lägenhet. Eller nej. Men lite mindre ostädat iallafall.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Professor på Konstfack avvisar kritik

Ok, nu är jag arg igen. Och med risk för att låta som en LP-skiva som hakat upp sig: det är Anna Odells psykfallsjippo som irriterar mig, igen.

Nu är det en intervju på svd.se med Konstfackprofessorn Magnus Bärtås som spökar. Han anser inte att skolan – eller Odell – agerat klandervärt. På frågan om det inte var fel av Odell att ta den hårt ansträngda psykiatrins resurser i anspråk svarar professorns nej. Han förstår att berörd personal känner sig lurad men menar att Odells verk är större än så.

Inte ett ord om hur patienterna kan ha känt inför Odells agerande. Tycker professorn inte att deras känslor har någon betydelse?

En snäll tolkning är att Bärtås i intervjun formulerat något medkännande och förstående om patienterna på St. Göran den aktuella kvällen, men att det inte kommit med i artikeln. Cynikern i mig är skeptisk. Cynikern i mig säger att professorn överhuvudtaget inte inser att patienterna kan ha känslor och åsikter om Odells beteende.

Så hallå, professorn! En upplysning: psykiskt sjuka känner och tänker! Och kan känna sig illa behandlade. Med all jäkla rätt! Och bara misstanken att Odells agerande riskerade skada andra patienter borde ha fått Konstfack att säga nej till hennes psykfallsteater.

En annan inställning visar Konstfacks rektor Ivar Björkman. Han skriver i en debattartikel på dn.se att skolans egen utredning visar att Konstfack bör klandras för Odells projekt. Därför ska Konstfack nu ta fram nya etiska riktlinjer. Bra.

För övrigt överväger jag allvarligt att sluta läsa tidningar och lyssna på radio. Nyhetsrapporteringen just nu är inte bra för mina nerver.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Bloggberöm tur och retur

Jag är glad, glad, glad. Eller snarare, jag blev det för några dagar sedan när jag såg att en av mina favoritbloggar, Psykbryt, i ett inlägg om bloggar den rekommenderar också nämnde min. Det är ofint att skryta om sin egen förträfflighet. Men vad fanken. Jag älskar beröm. Lapar i mig som en katt slukar grädde. Och rent principiellt är det inte jag som skryter. Jag vidarebefodrar bara andras åsikter. Inte ofint alls.

Naturligtvis borde jag smida medan järnet är varmt. Skriva en radda (det var planen) intelligenta och intresseväckande inlägg, för att belöna eventuella nyfikna som hittar hit via Psykbryt.

Men nej. Jag är totalt tömd på idéer och inspiration. Står still i skallen. Lite mindre aktivitet och vilken läkare som helst kan förklara mig kliniskt hjärndöd. Skrämmande. Jag skyller på förkylning, sedvanlig stress, en antydan till vårdepression och en rejäl dos prestationsångest.

Istället returnerar jag komplimangen. Ni som inte hittat hit via Psykbryt, ta en tur dit. En ordentlig tur, för bloggen har funnits länge, länge. Där hittar ni tre skribenter som skriver om psykisk sjukdom – givetvis – men också om diverse aktuella ämnen.

Psykbryt fick mig att inse att det faktiskt går att med ett innifrånperspektiv skriva smart, tankeväckande och roligt om psykisk sjukdom – och få läsare (humorn är viktig -är det något jag rekommenderar vid psykisk sjukdom är det humor). Den visar världen att psykiskt sjuka inte bara är sjuka och utan också kan ha välunderbyggda och välformulerade åsikter om samhället i övrigt och att samhället i övrigt gott kan lyssna. Det är mycket uppiggande.

Och, medan ni ändå är igång – kolla gärna in de andra bloggarna i blogglistan till höger. De finns där för att jag verkligen gillar dem och jag rekommenderar dem. Mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Odells agerande uttryck för sympati?

På dn.se finns en artikel där några Konstfackstudenter ger deras syn på den senaste tidens turbulens kring Konstfack.

Studenterna förstår inte de kritiska reaktionerna på Odells iscensatta psykos. En av dem vänder sig mot påståenden om att Odell drivit med psykiskt sjuka och understryker att Odell genom sin aktion själv försatt sig i en mycket sårbar situation. En annan påpekar att han anser att det är ett uttryck för “djupaste form av sympati” för psykiskt sjuka att försöka sätta sig in i deras situation.

Tack, men nej tack. Om Odells agerande är ett uttryck för sympati är det sympati som iallafall jag kan leva utan. Om hon velat sätta sig in psykiskt sjukas situation kunde hon ha börjat innan hon gick upp på Liljeholmsbron och agerade suicidbenägen. Hon kunde ha funderat över hur människor kan må så dåligt att de överhuvudtaget hamnar på psykakuten. Det finns gott om litteratur som beskriver fasorna med svår psykisk sjukdom, som beskriver ångesten, skräcken och desperationen.

Och om Odell verkligen förstått betvivlar jag på att hon agerat som hon gjorde. Hon borde insett att hon riskerade orsaka ytterligare lidande hos redan lidande människor.

Studenterna som ansåg att Odell agerat i sympati hävdade också att om Odell varit man och journalist skulle hon krönts till en ny Janne Josefsson. Det hoppas jag verkligen inte. Jag hoppas att en journalist som varit så klumpig och hänsynslös skulle fått sparken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Odell bör be sina medpatienter om ursäkt

Minns ni Anna Odell? Konstfackstudenten som för en knapp månad sedan låtsades att hon skulle hoppa från Liljeholmsbron och av polis blev förd till och tvångsintagen på St Görans psykakut i Stockholm?? Hon har i ett inlägg på Newsmill – även publicerat av DN – tackat de förbipasserande på Liljeholmsbron. För att de hjälpte vad de trodde var en sjuk och desperat människa.

Någon ursäkt framför Odell inte. Jag skulle vilja att Odell ber om ursäkt, framför allt sina medpatienter. Någon sådan framför hon inte i artikeln. Hon tycks överhuvudtaget inte inse att hennes agerande kan ha skadat andra intagna.

Jag tycker det säger en del om Odells inställning till psykiskt sjuka. Hon fattar bara inte vad psykisk sjukdom innebär.

Att vara psykiskt sjuk är inget konstnärligt projekt. Det finns ingen tjusning eller romantik i psykisk sjukdom, ingen frivillighet. Det är bara ensamt och tröttsamt och hemskt. Hur hemskt det är går inte att beskriva för en frisk människa. Det spelar ingen roll vad hur mycket man förklarar för dem som själva inte är sjuka. När allt kommer omkring tittar de bara på.

Är man i så dåligt skick att man hamnar på psykakuten befinner man i en sällsynt utsatt situation. Det sista man behöver är att – utan att bli tillfrågad och utan att veta om det – bli del i ett konstnärligt jippo iscensatt av en konststudent med världsförbättrarambitioner. För jippo var det. Odell ska ha slagits och spottat folk i ansiktet och därigenom skrämt andra patienter.

Anna Odell har betett sig respektlöst och kränkande mot psykiskt sjuka. Hon borde be om ursäkt för det.

Professor Ann-Sofie Ohlander skriver om vad hon som f.d. patient tycker om alltihop här. Intressanta inlägg hittar ni också på Psykbryt och Utbloggad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Sömn

P1040968-002Idag sov jag till halv tolv. Gick upp, utfodrade katterna, drack kaffe och läste tidningen, käkade frukost. Sedan gick jag och lade mig och sov ett par timmar till.

Det var underbart. Precis vad jag behövde.

Nu är det sen kväll och jag ska snart gå och lägga mig. Jag hoppas jag somnar snabbt och inte vaknar förrän framåt tolv i morgon.

Sömn är så rehabiliterande.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Allt var bättre förr

Allt var bättre förr. Åtminstone cigarettändarna.

Allvarligt talat. När jag som mycket ung (betydligt yngre än vad jag har lust att tänka på nu), började röka var tändarna kvalitetsgrejer. De höll i evigheter. Åtminstone ett par månader. Och det berodde inte på att jag rökte mindre då; redan ett år efter min första cigarett var jag uppe i den konsumtion jag hållit fast vid sedan dess. Alltså ett paket om dagen. En konsumtion mina då tonåriga luftrör och lungor inte riktigt var mogna för. Men tändarna höll måttet.

Idag är jag glad om inte den nyinköpta tändaren går sönder efter en vecka. Och det är irriterande. För en hängiven nikotinist är det gräsligt frustrerande att klockan två på natten inse att tändarfanskapet inte fungerar och att närmaste nattöppna butik är 10 minuters promenad bort. Direkt ångestframkallande, faktiskt.

Nä, dags för en konsumentrevolution. För rätten till nikotinism utan frustration och ångest.

Alltså, bortsett från den välförtjänta ångest jag känner när jag tänker på hur jag genom mitt rökande frivilligt förkortat min livslängd med 10 år. Minst. För det är ett helt annat ämne, som jag inte har lust att uppehålla mig vid nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Datorkrångel

Jag är irriterad. Riktigt irriterad.

Planen var att jag skulle spendera hela kvällen i tv-soffan. Jag är sjuk och tänkte att en brittisk deckarserie skulle pigga upp. Strax före nio gjorde jag en kopp te och satte på tv-n. Dessutom slog jag på datorn. Jag tänkte att mitt antivirusprogram skulle få gå igenom min gamle trotjänare medan jag satt och myste framför tv-n.

Stort misstag.

Min gamle trotjänare tycks inte må bra. Åtminstone inte att döma av resultatet av antivirusprogrammets genomgång. Och när min gamle trotjänare inte mår bra blir jag irriterad. Jag vill veta vad som är problemet. Nu har jag suttit framför datorn i över tre timmar och jag är inte ett dugg närmare gåtans lösning. Vilket gör mig ännu mer irriterad.

Datorer krånglar. Det är vad datorer gör. Flitiga datoranvändare får därför lära sig betydligt mer om datorer än vad de egentligen borde behöva. Jag har iallafall fått göra det. Och visst, det är kul att lära sig hur saker fungerar. Men inte när man är sjuk och egentligen vill sitta och mysa i sällskap med en brittisk tv-deckare.

Nu ger jag upp för ikväll. Jag får ta itu med eländet imorgon istället, när jag tänker klarare. Det är iallafall planen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,