Nämen migrän #blogg100 Dag 25/100

Dagen efter årsmötet (som gick hur bra som helst) och migränanfallet kommer som ett brev på posten. Jag borde ha slagit vad. Jag får alltid migrän dagen efter jag har klarat av något stort och viktigt och stressframkallande. 

Om jag måste välja är migrän dagen efter naturligtvis mycket bättre än migrän dagen före, för dagen före skulle fucka upp planeringen fullständigt och det skulle bli en helt enorm stressfaktor. Nu är det visserligen rätt jobbigt – jag är inte störtförtjust i huvudvärk och illamående och spyor – men det är inte stressgenererande. Tvärtom faktiskt. Jag ligger vaken i sängen timme ut och timme in, utan att kunna läsa eller lyssna på radio, utan att kunna röra mig och jag har helt hysteriskt tråkigt. Och jag mår psykiskt bra av att ha det tråkigt med jämna mellanrum.

Det där med att inte kunna läsa är det som retar mig mest just nu. Boken jag läser är vansinnigt bra och jag hade tänkt läsa ut den i kväll. Det lär inte ske.

Upp ur vinterdvalan #blogg100 Dag 21/100

Jag börjar ta mig ut ur vinterdvalan. Det betyder att jag tar långa promenader mer eller mindre frivilligt. Översättning: jag måste ändå gå ut och då kan jag lika gärna gå och inte åka spårvagn. Jag har fått oroväckande dålig kondition över vintern. Det ska bli roligt att se om jag kan få upp flåset eller om det här är början på slutet.

Hypokondri fungerar på samma sätt som paranoia. Att en är hypokondriker betyder inte att en inte är dödssjuk. Det betyder att en hinner noja mycket mer innan dödsdomen kommer, eftersom en kan börja noja långt innan dödsdomen ens är påtänkt. Japp.

pasklilja_mars2015-001Till de goda nyheterna hör att det bara är en dryg månad till kartsläppet i Hitta ut. Då ska jag ut och leta checkpoints i Slottsskogen. Och på tal om vårtecknen så kommer de allt oftare nu. I går: blommande påskliljor på Slottsskogsgatan.

Terry Pratchett 1948-2015 RIP #blogg100 Dag 12/100

Sorgliga nyheter. Terry Pratchett dog i dag. Jag skrev någonstans att det var tv-serien Game of Thrones och George R R Martin som fick mig att börja läsa fantasy. Faktum är att det var Terry Pratchett, och nu är han borta. Jag visste att han var svårt sjuk men ändå inte. Jag trodde att han skulle hinna skriva ett par böcker till. Jag trodde att läkemedelsindustrin plötsligt skulle hitta en revolutionerande bot mot alzheimer. Men han dog. Vad ska nu hända med Discworld?

Sötsuget – Dag 4/100

Jag är så godissugen att det gör ont. I brist på godis sörplar jag i mig yoghurt med jordgubbssmak och säger till mig själv att jag ska köpa en stor påse vad som helst som innehåller sött och syrligt och lakrits i morgon när jag går ut.

Fast egentligen hoppas jag att sötsuget gått över tills dess. Jag har inte lust att lägga pengar på godis och i vilket fall som helst har jag gått upp i vikt så det räcker de senaste månaderna, tack så mycket. Så retfullt att behöva göra mig av med älsklingsjeans pga svullo.

Hög tid att jag börjar med de där vårpromenaderna. Jag har suttit inne och ugglat mest hela vintern.

Bebisar och Blogg100 – Dag1/100

Det är den 1 mars och jag har en släng av VABruari (ont i halsen, varm, allmänt dassig). Jag tror att jag plockade upp smittan på ett möte å föreningens vägnar i torsdags. Förtjusande tvillingpojkar på 5 månader deltog och jag ägnade större delen av mötet åt att gulla med ungarna. Min biologiska klocka tvärdog för några år, ungefär samtidigt som jag fick mitt första syskonbarnbarn. Sedan dess placerar jag bebisar i samma kategori som kattungar. Alla ungar i småbarnsåldern hamnar i samma kategori som kattungar.

På fredagen kom halsondan. Jag är inte jättesjuk men det känns inte som läge för långa promenader heller. Men det gör inget. Snöblandat regn ute. Jag stannar gärna inne.

Jag har också bestämt mig för att hänga på Blogg100 pga mår bra av att skriva. Tanken är att en ska blogga 100 dagar i rad. Jag fixade det nästan förra året – jag missade några dagar. Den här gången ska jag försöka pytsa ut 100 inlägg en gång om dagen utan avbrott. Jajamen!

Hissnoja

Läskigaste hittills i år: hissdörren som inte gick att öppna. När jag befann mig i hissen, åtta våningar upp. Jag är jätterädd för höjder och hatar att åka hiss men hade handlat åt mamma och orkade bara inte gå upp för alla trappor. Jag tänkte optimistiskt att hissar brukar ju fungera, eller hur? Hur stor är risken att fastna, liksom?

Så jag klev karskt in i hissen som gnisslade sig upp för alla åtta våningar och hissen stannade och innerdörrarna öppnade sig och jag försökte öppna ytterdörren och ytterdörren gick inte att öppna och jag befann mig åtta jävla våningar upp. Hur många meter är det liksom?

Alltså tryckte jag på knappen för sjunde våningen och tänkte att funkar inte det här skriker jag och hissen gnisslade ner en våning och innerdörrarna öppnade sig och jag kastade mig på ytterdörren och ytterdörren gick upp och jag flög ut ur hissen. Fast mark under fötterna! Räddad!

Jag tänker aldrig aldrig aldrig gå in i den hissen igen. Och förresten så hatar jag att hissar numera ska ha innerdörrar. Nån fånig EU-regel.

Repetition

Nu är jag där igen. Vaknade sjukt tidigt på morgonen och kan inte somna om. Om det fortfarande är mörkt och jag inte har någon anledning att gå upp är det sjukt tidigt.

Syrran påstår att det är åldern. Tanter behöver mindre sömn. Jag överväger sömntabletter. Hade det inte varit för biverkningarna hade jag dubblat dosen Propavan. Men krypningar i benen är värre än sömnlöshet. Och i vilket fall som helst har insomningstabletter mycket kort halveringstid. Det är därför de kallas insomningstabletter och inte sömntabletter.

Bah.

Seg som kola

Meh. WordPress har bestämt sig för att fullt legitima kommentarer är spam och jag har just radera rubbet permanent p.g.a. seg som kola i huvudet. Och när det gäller spam betyder permanent visst permanent. Ingen genväg genom papperskorgen.

Jag har extremt lång startsträcka just nu. En kombo av psykisk utmattning (2014 var kämpigt) och fysisk dito. Syrran hade rätt i att calici-virus knäcker kroppen för veckor framåt och jag var ju sjuk innan dess också. Följaktligen tillbringar jag extremt mycket tid i sängen och för det mesta sover jag – med undantag för den där morgonen förra veckan som jag vaknade så tidigt och inte kunde somna om – och sover jag inte så läser jag.

I övrigt är det myrsteg som gäller. I stället för att tänka på alla miljoner saker som jag borde göra och bli övertrött bara av tanken och inte få gjort något alls – i stället för det ignorerar jag 99 procent av alla de där sakerna och fokuserar på småsaker och bara en sak i taget. Myrsteg. Och så gratulerar mig själv för att jag överhuvudtaget kommer upp ur sängen.

Nu ska jag landa i tv-soffan, läsa bok (deckare) och sen kolla på Gotham. Riktigt bra serie.

Vaken

Blä. Vaknade klockan sex och kunde inte somna om. I stället låg jag och oroade mig för alla möjliga saker. Det är fantastiskt hur mycket en kan oroa sig tidigt en lördag morgon när en borde sova. Blä igen.

Går framåt

Jag orkar vara uppe, flera timmar i streck. Jag äter, helst gröt gjord på mannagryn eller risgryn. Jag duschade i går kväll, vilket var efterlängtat. Jag diskade i morse. Om det fortsätter så här kan jag vara ute härifrån i morgon kväll eller på måndag.

Syrran säger att en ska hålla sig isolerad 48 timmar efter sista symptomen. Hon säger också att viruset jag förmodligen fått muterat. Det var därför jag fått det. Jag har tillhört den lyckliga minoritet som varit immun. Det är jag inte längre.