Överväger att hiva ut datorn genom fönstret och återgå till livet pre-internet. Eller formatera om hårddisken och hoppas att den andra hårddisken – där antivirusprogrammet inte har haft några problem med att söka igenom filerna – inte kraschar under tiden.

Jag hatar allt och framför allt så hatar jag datorer. Så jävla mycket.

Någon, som jag önskar till ett alldeles särskilt varmt och otrevligt ställe, har tagit bort mitt tvättlås från bokningstavlan i tvättstugan. Nyckeln, som jag alltid har i nyckelknippan, är kvar.  Men låset är borta. Insåg jag när jag gick ner i tvättstugan i går för att kolla vilken dag jag hade bokat tvättid.

Eder och förbannelser. Det tvättlåset kostade mig 550 spänn i höstas. Jag fick beställa det från värden eftersom jag tappat bort nycklarna till det gamla låset och det var jag som tappade bort dem och det var bara mitt fel att jag åkte påde där 550 kronorna.

Men den här gången är det alltså någon annan som plockat bort låset. Varför fattar jag inte. Men det spelar ingen roll. Jag kommer få betala 550 spänn för att någon klåfingrig typ inte kunde hålla tassarna borta från mitt tvättlås.

Mer eder och förbannelser. Jag hade tänkt köpa ett helsvarta converse i vår. Inte spendera pengarna på ett tvättlås.

Sen ägnade jag större delen av helgen åt att göra ingenting, ingenting och sen lite mer ingenting. Först i söndags eftermiddag tog jag mig samman och tog itu med det mest akuta.

Ett dygn senare, sent på måndagskvällen kunde jag konstatera att resultatet blev blandat. Vissa saker bör inte stressas igenom. Vissa saker får jag nog göra om. Yay.

På måndagskvällen var det dessutom öppet hus i lokalen. Jag tror inte att jag tillförde särskilt mycket men det kan hända att jag lärde mig ett och annat. Men jag gillar verkligen grejen med Öppet hus. Att intresserade kan komma till oss, prata och ställa frågor.

Men. Jag bara måste bli bättre på att planera och på att göra saker med en gång och inte skjuta upp allt till sista minuten.

Och så vill jag lära mig gå på vattnet. När jag ändå är igång, liksom. Med att åstadkomma mirakel alltså.

Så jag avstår från långpromenaderna och väntar på tö. Det måste ju börja töa nån gång.

Vad gäller föreningslivet så är det högsäsong och jag har haft en del att göra. En del har varit intressant och kul, annat sänkte mitt humör alldeles. I går blev jag först jätteglad över ett positivt besked och sedan blev jag totalt jävla förbannad när jag fick skäll för att någon annan gjort fel.  Föreningslivet är med andra ord som vilket arbetsliv som helst.

Nu har jag en hel del jobb framför datorn som väntar. Jag ska börja med att renskriva ett protokoll jag borde tagit itu för en vecka sen. När jag orkar släpa fram laptopen. Jag kanske orkar i morgon på morgonen.

Och så är det över sex veckor utan cigaretter.

Så här i efterhand framstår det där med att göra kaffe halv tio på kvällen inte som så där väldigt genomtänkt. Sista gången jag kollade på klockan innan jag (äntligen) somnade var den halv fem. På morgonen alltså. Jag funderade på att gå upp men så somnade jag äntligen och vaknade vid tolvtiden först.

Hädanefter blir det koffeinfritt te på kvällarna. Åtminstone efter klockan nio.

För övrigt har jag börjat med svagare nikotinplåster. 12 timmar sen nu. Det känns, fast inte fullt så vedervärdigt som jag trodde.

Sen, när jag druckit kaffe och spelat lite datorspel och gjort mig i ordning, åkte jag ner till regionkontoret för att hämta lite papper som skulle upp i skylten. Och eftersom jag har börjat ett nytt, rökfritt, hälsosamt liv och eftersom jag hade gott om tid, så gick jag hem. Noterade att jag inte dog av att traska Stigbergsliden upp i marschtakt. Min kondis kanske inte är så usel trots allt.

Sen, när jag kommit hem, spelade jag lite mer spel och ringde en viss äldre släkting för att kolla hur hon mådde och sen packade jag ihop föreningsdator och annat smått och gott och gick iväg till föreningslokalen, med en avstickare emellan för apoteket där jag köpte nikotinplåster.

Sen var det möte i hm 2 timmar och 40 minuter och jag agerade sekreterare.

Sen, när mötet var slut och allt var undanplockat och de andra hade gått, satte jag upp anslagen i skylten. Fatta hur svårt det är att sätta upp anslag så att de sitter rakt.

Sen packade jag ihop alla mina prylar inklusive datorn, släckte och låste och gick till närbutiken och köpte mjölk.

Sen gick jag hem och gav katterna mat och gjorde kaffe till mig och så satte jag mig framför datorn och dog en smula. Och sen när jag dött färdigt gjorde jag några ost- och skinkmackor och åt dem och Elli trampade runt i mitt knä i förhoppningen att jag skulle tappa en av smörgåsarna. Och nu ska jag se Mildred Pierce.

Det var vad jag ägnade den här måndagen åt, på ett ungefär.

Noterade flera kasserade granar på vägen. Folk har visst rensat ut julen. Dags för mig att ställa undan mina julprydnader. Alla tre.

Eller inte. Jag tycker lite synd om dem för att de får tillbringa nästan hela året inne i ett skåp. Och de är ganska gulliga. Särskilt tomten. Den är svartklädd.

Det är jag som ska göra skyltarna.

Och. Bara tanken på att plocka fram laptopen och slå på den och starta programmet och börja skriva (texter som redan är färdigformulerade, jag behöver inte ens tänka ut något) får mig att vilja kräkas.

Jag fattar det inte. Jag borde må bra. Senaste veckorna har jag mest slappat. Jag har spelat datorspel och läst och kollat på tv-serier och film och opera och promenerat en del och skrivit lite och sovit och sovit och sovit. Jag borde må fantastiskt. Men nej nej. Eller snarare: jag mådde bra tills i dag när vi höll på med skylten och jag fattade att julledigheten är över på riktigt och att jag måste börja prestera.

Herreminjesus. Jag får lägga ner föreningslivet. Eller åtminstone dra ner på engagemanget väldigt väldigt mycket.

Och så: I morgon är det 5 veckor sedan jag slutade röka. Jag är röksugen emellanåt men inte alls så mycket som i början. Framför allt tänker jag inte på cigaretter hela tiden. Röksuget dyker mest upp på kvällarna men oftast är jag mer sugen på glass och godis än på cigaretter.

Dags att börja röra på sig alltså. I förrgår blev det en långpromenad. Men i går snöade det och sedan regnade det och så bekymrad för min vikt är jag inte. I stället stannade jag hemma och skrev och funderade på vilken bok jag skulle börja läsa. Det blev ännu en spionthriller av John Le Carré. Mullvaden var rätt svårtuggad och jag ville kolla om Carré alltid skriver halvt obegripligt. Det verkar inte så, konstaterade jag när jag började läsa i natt. Spionen som kom in från kylan är betydligt lättare att komma in i. Jag skulle nog ha börjat med den och inte gått rakt på Mullvaden.

För övrigt verkar vädret i dag ok. Det snöar inte och jag tror inte det regnar heller. Och i vilket fall som helst måste jag ändå ut och köpa mjölk. Jag ger mig ut på promenad.

Halvvägs till apoteket och (de efterlängtade) nikotinplåstren kom jag på att jag glömt sätta på mig mössa. Jag funderade faktiskt att gå tillbaka och hämta den. Men det gjorde jag inte för det får vara lite måtta på saker och ting och jag är inte någon vekling minsann.

En stund senare ångrade jag att jag inte gått hem och hämtat mössan för jag frös om öronen. Och beslöt mig för att inte ta omvägen till mataffären och köpa julmust för jag inte ville vara ute i kylan längre än nödvändigt.

Jag har blivit så tant. Och nu har jag julmustabstinens.