Visserligen var jag skeptisk först. Reseledaren berättade att i Polen brygger man inte kaffe. I stället lägger man kaffepulvret i botten på kannan eller koppen och häller på kokhett vatten. Hmmmm tänkte jag. Men insåg när jag fått min första kopp kaffe att jag varit skeptisk i onödan. Det kaffe jag drack i Polen var starkt och gott. Enda undantaget var hotellet i Warsawa. Fint SAS-ägt hotell. Serverade kaffe som liknade tevatten.

Men annars var kaffet alltså mer än utmärkt. Särskilt tillsammans med grädde. Grädde till kaffet tycks vara regeln. Åtminstone där jag var. På ett av hotellen fanns visserligen också varm mjölk. Men jag höll mig till grädde.

Det bästa av allt var möjligheten att själv fixa kaffe på hotellrummet i Warsawa och Krakow.  Där fanns en bricka med en vattenkokare samt kaffe, te, grädde och socker. Allt som behövdes. Inget kostade det heller.

På hotellrummet i Warsawa fanns dessutom en flaska vatten. Kranvattnet i Polen var länge odrickbart. Nu anses det vara bättre men polackerna har behållit vanan att dricka flaskvatten.

En avgörande skillnad mellan Sveriges och Polen noterade jag. Här dricker vi kaffe efter i princip varje måltid. Så tycks inte vara fallet i Polen. Där fick vi aldrig kaffe till lunchen. Ofta inte till middagen heller. Undantaget var det SAS-ägda hotellet i Warsawa. Där kaffet alltså påminde om tevatten.

Men det gjorde inget. Det fanns ju caféer. På caféer i Warsawa och Krakow drack jag caffe latte och cappuccino. Kaffe värt att döda för. Och vänlig personal som hade lätt för att le.

Läs även andra bloggares åsikter om reseskildring, polen, kaffe, hotell, kafé

Nu har jag ägnat mig åt att landa. Smälta alla intryck. Återvända till rutinerna. Sova ut. Dagarna efter jag kommit hem från en resa sover jag mycket. Slår aldrig fel. Inte heller denna gång. Har blivit många timmar i sängen sedan jag kom hem.

När jag kom hem i torsdags kväll gjorde jag kaffe. Och drabbades genast av resenostalgi. I Polen har man gärna grädde i kaffet. Inte mjölk. Åtminstone där jag var. Szczecin, Warsawa, Krakow. Yum. Jag älskade det. Inte så nyttigt gissar jag. Men åh så gott.

Och där fick jag uppslaget till nästa blogginlägg. Kaffe i Polen.

Läs även andra bloggares åsikter om resor, reseskildring, Polen, kaffe

I dag har det fortsatt blåsa, fast kanske inte lika mycket som i natt. Och emellanåt har det regnat. Emellanåt präktiga skyfall. Typ syndafloden. Mysfaktor hög. Åtminstone när jag satt inne på ett möte. Jag tittade ut på regnet och tänkte: vad bra att jag är här inne där det inte blåser och regnar, där det är torrt och varmt och jag kan ha laptopen påslagen.

Tänk. Att sitta på ett möte och vara glad för det.

Läs även andra bloggares åsikter om väder, storm, regn, blåst, katter, möten

Härligt tyckte jag. Jag älskar höststormar. Hög mysfaktor och allt det där.

Och det började lovande. Någon gång efter åtta kom regnet. Stora tunga regndroppar. Och mycket regnade det också. Blåsa hade det ännu inte börjat göra men jag hade gott hopp. Väntade med spänning på fortsättningen.

Men nu verkar det som om stormen kommit av sig. Regnar inte längre. Inte tycks det blåsa heller. Synd. Finns inget som är så trevligt som att gå och lägga sig till ljudet av en präktig storm.

Nåja. Det kommer fler tillfällen. Och jag är säker på att det finns många människor därute som är glada över att stormen uteblev.

Läs även andra bloggares åsikter om göteborg, höst, höststorm, storm, väder, klass 1-varning

Det bästa med Twitter hittills: massa före detta bloggyaner. För ett tag var Bloggy verkligen da shit. Centrum för mitt virtuella liv. Navet kring vilket allt annat kretsade. Och så vidare.

Tills Bloggy självdog. Folket flyttade över till Facebook och Twitter. Sorgligt, men antagligen ofrånkomligt. I den virtuella världen går utvecklingen snabbt. Det som inne i dag är totalute i morgon.

En missräkning med Twitter dock. Nicken NeuroticKitten var upptagen. Så jag döpte om mig. Till NeuroticKittie.

Jag hoppas inte kittie betyder något oanständigt på engelska. Det skulle vara så pinsamt.

Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, mikrobloggar, twitter, bloggy, internet

Inte sådana alltså. Utan bananflugor. Pyttesmå flygflän som om man inte vidtar radikala åtgärder snabbt förökar sig. Tyvärr är katterna totalt ointresserade av dem.

När jag nämnde mina objudna gäster för storasyrran frågade hon om jag köpt frukt på sistone. Aha. Det är därför de kallas bananflugor. Och jag köpte faktiskt bananer för ett tag sedan.

Det är det jag alltid har sagt. Frukt är inte nyttigt.

I vilket fall som helst är bananflugorna historia nu. Man kommer långt med en ihoprullad tidning.

Läs även andra bloggares åsikter om bananflugor, flugor, frukt, katter, sommar

Jag har badat. I havet. Och jag har lärt mig flyta.

Normalt tillhör jag dem som inte hoppar i vattnet allt för gärna. Simmar uselt. Några simtag och jag sjunker som en sten. När jag gick i simskola på lågstadiet fuskade jag mig till godkänt på 25 meter. Stötte fötterna i bassängens botten. Simfröknarna måste ha varit blinda.

För den som inte kan simma är havet farligt. Särskilt i Göteborgs skärgård. Få långgrunda sandstränder. I allmänhet frekventerade av barnfamiljer. Gott om klippor med bråddjupt vatten. Och alla jag känner föredrar klipporna. Jag också. Där slipper man ungarna.

Haken med klipporna är att jag ofta inte vågar bada på klipporna. Säga vad man vill om mitt liv men drunkningsdöden är inte ett alternativ.

Men. I förrgår var syrran och jag ute på långpromenad på Styrsö. Klättrade i bergen. Länge. Svettigt. Fick vattnet att framstå som allt mer lockande. Och baddräkterna hade vi ju med oss. Vi började leta efter ett ställe där jag kunde gå i utan att slå ihjäl mig.  Företrädesvis utan att drunkna också. Ett ställe med grunt vatten. Och vi hittade ett.

Några minuter senare var vi i vattnet. Härligt. Särskilt när jag upptäckte att jag kan flyta. Om jag ligger alldeles stilla i vattnet. Inte fäktar med armarna i halv panik. Då flyter jag. Fantastiskt.

Snart ska jag bada igen.

Läs även andra bloggares åsikter om sommar, bad, simma, simskola, hav, göteborg, skärgården

Eller nej. Jag måste handla mat. Åtminstone ost. Annars blir det inte en rolig frukost i morgon. Och jag måste köpa kattsand. Annars kommer inte katterna bli glada i kväll.

Attans.

Om jag skriver ner dem är en annan sak. Ofta stannar formuleringarna i huvudet. Fastnar aldrig på papper. Eller i hårddisken. Men ändå. De finns där. Har alltid funnits där.

Men inte nu. Det är tomt. Läskigt.

Jag tror Facebook-spelen har gjort mos av min hjärna. Jag borde nog ta en allvarlig funderare över mitt liv.

Men jag har varit hemma så mycket jag kunnat. Tagit det lugnt. Ägnat mig åt mig själv. Kollat på tv, spelat lite datorspel, släktforskat. Och nu känner jag att jag börjar landa. Äntligen.

Energin börjar återvända. Åtminstone till viss del. På tiden. Jag har saker som måste göras och som inte kan skjutas upp. Nu får jag sätta igång.