Dagens deal #blogg100 Dag 63/100

Syrran var hemma hos mig i dag för att hämta ett bord jag fått av en sjyst granne. Hon kollade runt lite grann och konstaterade det uppenbara: jag borde städa.

Om min syrra talar om för mig att jag borde städa är läget akut. Hon är inte typen som tjatar om småsaker. Så vi slöt en deal. Hon ger mig i uppdrag att städa ett visst rum inom en viss tid. När den tiden har gått kommer hon på besök så jag kan visa upp mitt fina röjda och organiserade och rena rum.

Det där med inspektionsbesök är helt nödvändigt. Annars kommer jag göra som jag alltid gör – säga att jag ska städa och sedan glömma det. Jag ser normalt inte att jag behöver städa och om jag mot förmodan skulle se det tänker jag att jag ska göra det i morgon och i morgon har jag något annat i huvudet och har glömt allt om att städa. Det är grejen med att vara jag. Jag är så upptagen med att hantera vardagen och världen att jag inte ser röran och städning är något som hamnar långt långt bak i min prioriteringslista. Men nu ska det bli ändring av.

Handle with care #blogg100 Dag 39/100

I dag har jag varit extra mycket damptant. Jag blir så trött på mig själv. Jag borde bära en skylt med texten “Ömtåligt – hanteras varsamt”. Eller kanske “Överkänslig – tassa på tå”. Eller bara “Stick!”.

Människor som känner mig kallar mig “känslig”. Det är århundradets understatement. Jag känner mycket, jag blir väldigt glad och jag blir mycket arg och det svänger snabbt. Och jag ger uttryck för det jag känner, genast och mycket. Så trevligt när jag är glad och nöjd men riktigt jäkla påfrestande när mina klor kommer fram. Och eftersom jag har vissa svårigheter med att tolka och förstå andra människor kan klorna komma fram helt i onödan.

Det enda som är bra är att min ilska vanligtvis går över fort. Jag är inte bra på att sura länge.  Jag kan göra det – i åratal om nödvändigt, men slipper helst. Jag hakar gärna på alla tecken på försoning – förutsatt att jag uppfattar tecknen på försoning. Det var det där med att tolka och förstå.

Herregud vad mycket enklare allt är med katter.

Nämen migrän #blogg100 Dag 25/100

Dagen efter årsmötet (som gick hur bra som helst) och migränanfallet kommer som ett brev på posten. Jag borde ha slagit vad. Jag får alltid migrän dagen efter jag har klarat av något stort och viktigt och stressframkallande. 

Om jag måste välja är migrän dagen efter naturligtvis mycket bättre än migrän dagen före, för dagen före skulle fucka upp planeringen fullständigt och det skulle bli en helt enorm stressfaktor. Nu är det visserligen rätt jobbigt – jag är inte störtförtjust i huvudvärk och illamående och spyor – men det är inte stressgenererande. Tvärtom faktiskt. Jag ligger vaken i sängen timme ut och timme in, utan att kunna läsa eller lyssna på radio, utan att kunna röra mig och jag har helt hysteriskt tråkigt. Och jag mår psykiskt bra av att ha det tråkigt med jämna mellanrum.

Det där med att inte kunna läsa är det som retar mig mest just nu. Boken jag läser är vansinnigt bra och jag hade tänkt läsa ut den i kväll. Det lär inte ske.

Trixigt

Mänskliga relationer är trixiga. Jag begriper mig inte på sånt. Jag önskar att det fanns en manual och att någon hade gått igenom den med mig när jag var liten. En alldeles särskild manual för barn med bokstavskombinationer. Och så skulle jag vilja ha gratis terapi, för att bearbeta och processa. Och någon som kunde förklara rubbet, det som människor säger och gör för jag fattar inte riktigt.

Katter är så mycket enklare att ha att göra med. Till att börja med tillhör de en annan art. Det är inte meningen att jag ska förstå dem.

Och där har vi lösningen. Jag tillhör en annan art och att det inte är meningen att jag ska förstå människor. Jepp.

Här stormar det

Jag måste verkligen lära mig att kontrollera mitt humör. Okej för att få utbrott då och då men det är ju bra om jag kan hålla det inom den närmaste familjen. Typ mig själv.

En vän sa att världen då skulle bli mycket gråare. Jag svarade: säg det till de stackare som fick se tredje världskriget bryta ut, bara så där och utan förvarning. Enda jag kan säga till mitt försvar är att världskriget var snabbt över och att jag skämdes efteråt. Och att jag sa förlåt. Flera gånger.

Jag har träffat alldeles för många människor alldeles för ofta på sistone. Det är inte bra för mig och i dag gick det ut över fel personer. Det var synd.