Kli-igt

Det känns som jag har myggbett över hela kroppen, men egentligen är det bara några stycken. Och det kliar inte så väldigt. Myggen på kompisens land verkar trots allt ganska harmlösa. Inte som Styrsömyggen, vars bett kliar något vansinnigt.

När jag var liten tillbringade jag några veckor varje sommar hos mormor och morfar i Skåne. Mormor smorde alltid in mina myggbett med en särskild salva. Den hjälpte inte ett skvatt men jag tyckte om doften och tanken på att någon gjorde något.

Squeak! Squeak!

Noterar med tacksamhet att hundens boll tappat pipfunktionen. Tidigare när vovven bar bollen och tuggade på den allra minsta lilla lät det hysteriskt. Ungefär som om hon höll på att bita ihjäl ett mycket litet och företrädesvis ulligt och gulligt djur.

Ska tilläggas att i min värld är även råttor ulliga och gulliga och jag önskar inte livet ur dem, trots äckelfaktorn när de dyker upp i tvättstugan. Och den där bollen lät som en råtta i stor nöd. Eller kanske som en fågel.

I vilket fall. Nu är bollen tyst. Och jag kastar och kastar och vovve springer och springer.

Sommarblommor och korvgrillning

Lördagens stora uppgift: att plantera sommarblommor. Varje år får kvartersföreningen pengar till blommor, jord, gödsel. Ett par tjejer ur föreningen åkte och handlade blommor i fredag. I lördags skulle plantorna ner i jorden. Och med tanke på det usla vädret – regn, regn, regn – så hade vi tur. Det slutade ösa ner lagom tills planteringsdags. Urnor och ekfat tömdes på fjolårets jord, i med ny jord och gödsel, i med blommorna och så vattna på det.

När vi var klara med planteringen käkade vi grillad korv. Sedan gick jag till odlingslotterna och spred ut snigelgift. Senaste veckans regn betyder att monstren från helvetet a.k.a mördarsniglarna vaknar till liv, förökar sig, gör sig redo att invadera våra odlingar.

Visserligen gillar jag djur, men det finns gränser.  Ur mördarsnigelsynpunkt är våra lotter himmelriket på jorden. Invid en skogsbacke, på fuktig mark. Sniglarna älskar det. En regnig vår och de tar över totalt.

Snigelgift är ingen mirakelkur men det hjälper. Dessutom lär det vara en hyfsat behaglig död. Sniglarna tror de har ätit mat och inte gift, kryper undan, mätta och belåtna, för att göra vad nu sniglar gör när de inte äter eller förökar sig. Och så dör de av svält utan att fatta det.

Sniglar är inte allt för smarta. Bra det. Annars hade de tagit över planeten, förr eller senare. I dag våra odlingslotter, i morgon världen.

Hunderi

Det fina vårvädret fortsätter. Jag hyllar det med att gå ut med ett par hundar mitt på dagen. Eller ja. Ut med hundarna hade jag gått även om det haglat. Men den här veckan kan jag tillbe våren under hundpromenaderna.

Det är grannens hundar. En vuxen hund och en valp. Små lurviga varelser. Jag har en katt som är större. Fast den katten är i och för sig jättelik. Och oerhört fientligt inställd till hundar. Jag kan inte ta vovvarna hem till mig. Constantine skulle få ett nervsammanbrott. Av ilska och rädsla.

Veckans tillbedjan av våren får ske utan kameran. Valpen är studsig. Och har en tendens att skälla. Jag har fullt upp med henne. Inte en chans att fotografera. Men det kanske ändrar sig. Valpen har blivit lugnare. Åtminstone vad gäller skällandet. Hon vrålskäller inte längre när hon ser en människa eller hund. Eller barnvagn – av någon anledning är hon rädd för barnvagnar. Men hon skäller inte på dem längre. Det reserverar hon för stora hundar.

Sedan januari har jag gått ut med hundarna. Fyra dagar i veckan. Korta promenaderna, en halvtimme är idealet. En lagom dos dagsljus för mig.

Fåren i Brännholmsviken

Efter tre dagars slappande på Styrsö kände syrran och jag ett visst behov av att röra på oss. Så vi tog en promenad. Tvärs över ön. Till Brännholmsviken.

Brännholmsviken ligger på den obebodda delen av Styrsö, bortom Södra skärgårdens enda skog. I Brännholmsviken finns Vikingakyrkogården. Som är från 1500-talet. Några gravar ser man inte. Bara rester av kyrkogårdsmuren. Iallafall ovan jord. Vad som finns under jord vet jag inte.

P1140474-1tn_

I Brännholmsviken finns också husruiner. Ja, hus är att överdriva. Det är rester från enkla säsongsbostäder som fiskarna byggde under sillfiskeperioderna. Ser inte ut som ruiner. Mest en hög stenar.

Och får. Levande lösgående får. Upptäckte vi när vi promenerade längs stranden. Jag fotograferade, givetvis. Och fåren blev intresserade. Först kom en fram för att kolla. Och nosa. Sedan en till. Och sedan hela flocken.

P1140478-1tn_

När syrran och jag promenerade vidare hängde fåren efter. Hela bandet. Jag började tro att vi skulle få sällskap ända hem till huset. Men de ledsnade på att förfölja oss efter en stund. Ville kanske inte lämna reviret. Eller så visste de att de ändå skulle stöta på stängsel en bit längre bort.

P1140485-1tn_

Det är för övrigt inte helt ovanligt att man snubblar på får på öarna. Första gången jag gjorde det blev jag mycket förvånad. Jag är stadsbarn. Men man vänjer sig. Även vid får. De är faktiskt riktigt söta.

Glupska rådjur part 2

P1080288-1tn

Ok. Nu är det krig.

Som jag skrivit om tidigare har rådjuren slaktat min floks. Irriterande men något jag kan leva med. Men nu har de glupska jäklarna gått på rosorna också.

Jag har undrat varför rosorna inte fått knoppar och börjat blomma. Trodde det var jag som dabbat mig grovt när jag beskar dem i våras. Men igår förklarade en kompis för mig att det är rådjuren som ätit upp rosenknoppparna. Alla rosenknopparna. Utom en.

P1080300-1tn

Jag älskar rosor. Jag blir glad av rosor. Om de får stå i fred. Om de inte blir rådjurskrubb. Så nu är det krig. Jag ska lära rådjuren att hålla sig borta från mina älsklingar. Med alla medel.

Kompisen sa något om blodmjöl och ammoniak. Det ska jag kolla upp.

P1080354-1tn

Rosorna på bilderna fotograferade jag i Trädgårdsföreningen förra året.

Marsvinet Virvlis


Jag passar ett litet marsvin emellanåt. Hon verkar inte vara speciellt intelligent. Hon får min katt Constantine att framstå som en riktigt klyftig kille. Särskilt social är hon inte heller. Lyfter jag upp henne blir hon dödsförskräckt och piper hysteriskt. Släpper jag ut henne ur buren börjar hon genast tugga på sladdar. Nej, intelligent är hon inte.

Men hon är söt. Hon har svart och röd och vit päls och en lustig virvel på huvudet. Och numera när hon ser mig ilar hon inte in i sitt hus för att gömma sig tills faran är över. Istället stannar hon kvar och väntar på maten. Hon har lärt sig att jag betyder mat. Sallad, gurka, morot, äpple. Godsaker för ett litet marsvin.

Virvlis heter hon. Efter virveln på huvudet, tror jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,