Saknad
När jag vänder mig om mot köksbordet för att ge också Sabina mat och inser att hon inte är där och aldrig kommer vara det.
Hon var bara en liten katt men hon var min tös. Hon fanns hos mig 18 år. Levande varelser är inte utbytbara.
Sabina
Svartvit päls, gröngrå ögon, ljusa ögon. Nos, svans, tassar. Vit nos, vita tassar, svart svans. I ljuset mörkbrun, i ljuset röd. Rund, smal, liten, alltid liten.
18 år, 4 månader, 11 dagar. Inte mer.
Oslo, Utöya
Minst 8 personer dog i explosionen i Oslos regeringskvarter. Minst 68 dog som en konsekvens av skottlossningen på den lilla ön Utöya. Siffror på döda, offer för det värsta terrorattentatet i Nordens historia. De flesta av de döda var barn, tonåringar, unga vuxna som åkt till den lilla ön för att delta i ett politiskt läger och göra allt det man nu gör på ett sommarläger.
Det är siffrorna som de ser ut nu. De kan ändras. Under de första dagarnas förvirring har det varit svårt för polisen att fastställa hur många som var på Utöya och hur många som dog där. I nuläget uppges dessutom 40-50 personer vara saknade. Och så är det alla de offer från Utöya som fortfarande vårdas på sjukhus. Många av dem är mycket allvarligt skadade.
Och all denna död? För att någon ansåg att hans åsikter var så sanna och så stora och så viktiga att han hade rätt att avgöra vem som skulle få leva och vem som skulle dö. En kristen fundamentalist och högerextremist som tog på sig rätten att mörda.
Elli
Elli mår inte bra. Hon har vägrat att äta de två senaste dygnen. Dricker men nobbar maten. Hon kommer inte ens när jag äter frukost, normalt tigger hon alltid ost. Och nu verkar hon ha ont. Hon morrade tidigare och har svårt att hoppa.
Har det inte blivit bättre i morgon åker jag med henne till Blå Stjärnan. Är det något allvarligt kommer hon inte hem igen.
Gollum
Första gången jag såg honom tänkte jag: det där är inte en katt. Jag vet inte vad det är för djur, men det är inte en katt.
Han var så otroligt smal. Och så långdragen på något sätt. En rygg som aldrig tog slut. Som en linjal. En mycket lång linjal. På fyra väldigt långa ben. Alltihop täckt av kort, kort ljusgrå päls. Silkeslen päls. Och avslutat med en råttrandig svans.
En raskatt. En oriental. Och en gång i tiden trodde jag att en katt med det utseendet inte skulle vara särskilt trevlig. Efter mina första fem minuter med Gollum insåg jag hu totalfel jag haft. Gollum var pigg, nyfiken, sällskaplig och lekfull. Älskade människor. Älskade den uppmärksamhet de gav honom. Älskade sin kattkompis Zoom också.
Älskade mattor. I Gollums värld var mattor något hans människor lade på golven för att han skulle ha något riktigt stort att leka med. Och besegra.
I januari dog han. Knappt sex år gammal. Njurarna. En medfödd defekt.
Tövädersfaror och vårtecken
Jag hade en nära döden-upplevelse i dag. Eller nä. En nästan-nära-döden-upplevelse.
Det har ju snöat en del den här vintern. Resulterande i stora mängder snö och is på taken. Och nu töar det. Inte bra. Inte ur säkerhetssynpunkt. Tövädret får snön och isen att rasa ner. Gissa vem som befann sig under ett sånt tak i dag?
Jag gick längs huset på gården bredvid. Upptagen med att försöka undvika att kliva i det värsta snöslasket. Plötsligt hörde jag: MULLER MULLER MULLER. Sekunderna därefter rasade ett halvt ton snö och is ner i gatan. Några meter från mig. Gaaahahh, liksom.
Ok. Kanske inte ett halvt ton. Men närapå. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Vintern är farlig. Bäst jag stannar hemma tills den är avklarad.
Vilket inte kan dröja länge nu. Jag vet. Ljuset har ändrats. Fåglarna sjunger. Och idag såg jag de första blomsterlökarna sticka upp. Att döma av storleken har de varit på väg ett tag. Men det är först nu jag kan se dem. Först nu som de inte längre döljs av snön.
Tidsflykt
Oj. Så snabbt det gick. Det var ju försommar alldeles nyss. Nu är det höst. Redan. Vad hände, liksom?
Nä. Jag vet vad som hände. Jag satt hemma framför datorn nästan hela sommaren. Jag kunde ju gått utanför dörren lite oftare. Njutit av grönskan lite mer. Men jag hade inte lust att gå ut. Tänkte hela tiden: njuta av grönskan kan jag göra nästa vecka. Eller nästnästa.
Men nu är det alltså höst. Inte för att det är något fel med hösten. Tvärtom. Jag älskar den. Bara en hake. Efter höst kommer vinter. Och vintern avskyr jag. Åtminstone när det snöar. Fast det där sistnämnda har väl växthuseffekten tagit kål på.
Jaja. Inget att göra något åt nu. Sommaren är över. Snart är det vinter. Punkt. Men jag undrar. Kommer jag när slutet på mitt liv närmar sig tänka: Så snabbt det gick. Vad gjorde jag egentligen?