Saknaden och sorgen

Jag går in i rum och förväntar mig att Bela är där. Han är inte där. Han är död. Jag skulle egentligen gått ut med kompisar i kväll (druckit öl! dansat!) men insåg att det inte skulle funka. Jag är lätt labil. Jag kan börja storböla bara så där. Och fylleböl kan lägga sordin på vilken utekväll som helst. Och i vilket fall som helst hatar jag att gråta offentligt.

Jag saknar min grabb. Jag vill att han ska vara här. Han är inte här. Han är någon annanstans och det är inte här.

Vårväderstorget #blogg100 Dag 19/100

Att blogga om något glatt och roligt en dag som den här känns fel. Men jag önskar att de som har makten i Göteborg ska se gårdagskvällens dödsskjutningar på Vårväderstorget som en signal att det är dags att ta den ökade segregationen och de växande klyftorna i staden på allvar. Sluta låtsas att de gör något och faktiskt göra något, på allvar. Vi lever i en av de mest segregerade städerna i Europa och det är de som bär ansvaret.

Och med segregation menar jag socioekonomiska skillnader. Det här är inte en fråga om etnicitet. De ekonomiska och sociala klyftorna i staden blir allt större. Där ligger en stor del av problemet.

För övrigt undrar jag varför Aktuellt tyckte att den lämpligaste personen för ett studiosamtal om dödsskjutningarna är en person som flyttade från Biskopsgården för 30 år sedan. Det gick absolut inte att hitta någon som har erfarenheter av området som ligger lite närmare i tid? Till exempel någon som bor där i dag? Biskopsgården har ett livligt föreningsliv och många engagerade människor som känner sitt område. Aktuellt borde ha frågat någon av dem.

Terry Pratchett 1948-2015 RIP #blogg100 Dag 12/100

Sorgliga nyheter. Terry Pratchett dog i dag. Jag skrev någonstans att det var tv-serien Game of Thrones och George R R Martin som fick mig att börja läsa fantasy. Faktum är att det var Terry Pratchett, och nu är han borta. Jag visste att han var svårt sjuk men ändå inte. Jag trodde att han skulle hinna skriva ett par böcker till. Jag trodde att läkemedelsindustrin plötsligt skulle hitta en revolutionerande bot mot alzheimer. Men han dog. Vad ska nu hända med Discworld?

Körd

Att ta hand om en liten katt är inte raketforskning direkt. Får en en innekatt ska den gå i sele ute åtminstone några gånger. Och får den i sig råttgift åker en till veterinären omedelbart, inte när en har tid och lust. Katten kan liksom inte vänta. Den dör om den inte får vård.

Jag förstår inte hur en människa kan vara så totalt jävla körd.

Inte ännu i alla fall

Jag har inte KOL. Jag har varit hos vårdcentralen och gjort en spirometri med mera, med mera, och jag mår bra. Mina värden är normala.

Med mig hem fick jag ett recept på 30 minuters promenad fem dagar i veckan samt 60 minuters träning i veckan. Och en uppmaning om att komma tillbaka om 2-3 år. För risken finns ju att jag utvecklar KOL i framtiden, även om den risken reducerats av att jag slutat röka.

Själv tycker jag inte att jag mår bra men jag mår uppenbarligen bättre än jag trodde. Det där med KOL har legat som en våt filt över mig i ett drygt år. Och hur jag än vänder och vrider på det är  “jag riskerar att utveckla KOL” avsevärt bättre än “jag har redan KOL och jag har inte ens fyllt 50 och jag är så jävla körd”.

På tal om dåligtmående så tror syrran att jag har dålig kondition. Inte en helt orimlig slutsats. Jag har ju inte precis överansträngt mig fysiskt de senaste 30 åren. Eller så.

Vi får se om mina raska halvtimmespromenader kommer få någon effekt. Det och träningen, som jag ännu inte börjat med (jag väntar på en bok. med instruktioner. jag minns fan inte vad jag gjorde under gymnastiken när jag gick i skolan. om jag gjorde nåt).

För den som inte vet: KOL är en lungsjukdom som företrädesvis, men inte bara, drabbar rökare. Och den är plågsam.