Hon var bara en liten katt men hon var min tös. Hon fanns hos mig 18 år. Levande varelser är inte utbytbara.

18 år, 4 månader, 11 dagar. Inte mer.

Det är siffrorna som de ser ut nu. De kan ändras. Under de första dagarnas förvirring har det varit svårt för polisen att fastställa hur många som var på Utöya och hur många som dog där. I nuläget uppges dessutom 40-50 personer vara saknade. Och så är det alla de offer från Utöya som fortfarande vårdas på sjukhus. Många av dem är mycket allvarligt skadade.

Och all denna död? För att någon ansåg att hans åsikter var så sanna och så stora och så viktiga att han hade rätt att avgöra vem som skulle få leva och vem som skulle dö. En kristen fundamentalist och högerextremist som tog på sig rätten att mörda.

Har det inte blivit bättre i morgon åker jag med henne till Blå Stjärnan. Är det något allvarligt kommer hon inte hem igen.

Han var så otroligt smal. Och så långdragen på något sätt. En rygg som aldrig tog slut. Som en linjal. En mycket lång linjal. På fyra väldigt långa ben. Alltihop täckt av kort, kort ljusgrå päls. Silkeslen päls. Och avslutat med en råttrandig svans.

En raskatt. En oriental. Och en gång i tiden trodde jag att en katt med det utseendet inte skulle vara särskilt trevlig. Efter mina första fem minuter med Gollum insåg jag hu totalfel jag haft. Gollum var pigg, nyfiken, sällskaplig och lekfull. Älskade människor. Älskade den uppmärksamhet de gav honom. Älskade sin kattkompis Zoom också.

Älskade mattor. I Gollums värld var mattor något hans människor lade på golven för att han skulle ha något riktigt stort att leka med. Och besegra.

I januari dog han. Knappt sex år gammal. Njurarna. En medfödd defekt.

Det har ju snöat en del den här vintern. Resulterande i stora mängder snö och is på taken. Och nu töar det. Inte bra. Inte ur säkerhetssynpunkt. Tövädret får snön och isen att rasa ner. Gissa vem som befann sig under ett sånt tak i dag?

Jag gick längs huset på gården bredvid. Upptagen med att försöka undvika att kliva i det värsta snöslasket. Plötsligt hörde jag: MULLER MULLER MULLER. Sekunderna därefter rasade ett halvt ton snö och is ner i gatan. Några meter från mig. Gaaahahh, liksom.

Ok. Kanske inte ett halvt ton. Men närapå. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Vintern är farlig. Bäst jag stannar hemma tills den är avklarad.

Vilket inte kan dröja länge nu. Jag vet. Ljuset har ändrats. Fåglarna sjunger. Och idag såg jag de första blomsterlökarna sticka upp. Att döma av storleken har de varit på väg ett tag. Men det är först nu jag kan se dem. Först nu som de inte längre döljs av snön.

Nä. Jag vet vad som hände. Jag satt hemma framför datorn nästan hela sommaren. Jag kunde ju gått utanför dörren lite oftare. Njutit av grönskan lite mer. Men jag hade inte lust att gå ut. Tänkte hela tiden: njuta av grönskan kan jag göra nästa vecka. Eller nästnästa.

Men nu är det alltså höst. Inte för att det är något fel med hösten. Tvärtom. Jag älskar den. Bara en hake. Efter höst kommer vinter. Och vintern avskyr jag. Åtminstone när det snöar. Fast det där sistnämnda har väl växthuseffekten tagit kål på.

Jaja. Inget att göra något åt nu. Sommaren är över. Snart är det vinter. Punkt. Men jag undrar. Kommer jag när slutet på mitt liv närmar sig tänka: Så snabbt det gick. Vad gjorde jag egentligen?

Nej förresten. När jag var 20 lyckades jag faktiskt sluta. Det höll två år. Fråga mig inte varför jag började igen. Dumhet, antar jag. Och i vilket fall som helst var det ett par decennier sedan.

Så. Okej. Tilltron till min sluta-röka-förmåga är inte på topp. Men jag mår inte bra av att röka. Långsamt tar jag livet av mig själv. Och det finns så mycket kvar i livet jag vill göra. Slutar jag röka får jag förhoppningsvis både tiden att göra alla de där sakerna och råd med dem. Rökning är som bekant dyrt. Mycket dyrt.

Den här gången har jag ett vapen också. Nikotinplåster. Inte för att jag tror att det kommer fungera. Men hoppas går ju.

Allvarligt talat. När jag som mycket ung (betydligt yngre än vad jag har lust att tänka på nu), började röka var tändarna kvalitetsgrejer. De höll i evigheter. Åtminstone ett par månader. Och det berodde inte på att jag rökte mindre då; redan ett år efter min första cigarett var jag uppe i den konsumtion jag hållit fast vid sedan dess. Alltså ett paket om dagen. En konsumtion mina då tonåriga luftrör och lungor inte riktigt var mogna för. Men tändarna höll måttet.

Idag är jag glad om inte den nyinköpta tändaren går sönder efter en vecka. Och det är så irriterande. För en hängiven nikotinist är det gräsligt frustrerande att klockan två på natten inse att tändarfanskapet inte fungerar och att närmaste nattöppna butik är 10 minuters promenad bort. Direkt ångestframkallande, faktiskt.

Nä, dags för en konsumentrevolution. För rätten till nikotinism utan frustration och ångest.

Alltså, bortsett från den välförtjänta ångest jag känner när jag tänker på hur jag genom mitt rökande frivilligt förkortat min livslängd med 10 år. Minst. För det är ett helt annat ämne, som jag inte har lust att uppehålla mig vid nu.

Läs även andra bloggares åsikter om cigaretter, rökning, tändare, livslängd, ångest