Tövädersfaror och vårtecken

Jag hade en nära döden-upplevelse i dag. Eller nä. En nästan-nära-döden-upplevelse.

Det har ju snöat en del den här vintern. Resulterande i stora mängder snö och is på taken. Och nu töar det. Inte bra. Inte ur säkerhetssynpunkt. Tövädret får snön och isen att rasa ner. Gissa vem som befann sig under ett sånt tak i dag?

Jag gick längs huset på gården bredvid. Upptagen med att försöka undvika att kliva i det värsta snöslasket. Plötsligt hörde jag: MULLER MULLER MULLER. Sekunderna därefter rasade ett halvt ton snö och is ner i gatan. Några meter från mig. Gaaahahh, liksom.

Ok. Kanske inte ett halvt ton. Men närapå. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Vintern är farlig. Bäst jag stannar hemma tills den är avklarad.

Vilket inte kan dröja länge nu. Jag vet. Ljuset har ändrats. Fåglarna sjunger. Och idag såg jag de första blomsterlökarna sticka upp. Att döma av storleken har de varit på väg ett tag. Men det är först nu jag kan se dem. Först nu som de inte längre döljs av snön.

Tidsflykt

Oj. Så snabbt det gick. Det var ju försommar alldeles nyss. Nu är det höst. Redan. Vad hände, liksom?

Nä. Jag vet vad som hände. Jag satt hemma framför datorn nästan hela sommaren. Jag kunde ju gått utanför dörren lite oftare. Njutit av grönskan lite mer. Men jag hade inte lust att gå ut. Tänkte hela tiden: njuta av grönskan kan jag göra nästa vecka. Eller nästnästa.

Men nu är det alltså höst. Inte för att det är något fel med hösten. Tvärtom. Jag älskar den. Bara en hake. Efter höst kommer vinter. Och vintern avskyr jag. Åtminstone när det snöar. Fast det där sistnämnda har väl växthuseffekten tagit kål på.

Jaja. Inget att göra något åt nu. Sommaren är över. Snart är det vinter. Punkt. Men jag undrar. Kommer jag när slutet på mitt liv närmar sig tänka: Så snabbt det gick. Vad gjorde jag egentligen?

Dags att fimpa – igen

Jahapp. Då var det dags igen. Jag ska försöka sluta röka. Med tonvikten på försöka. Det har ju inte gått så bra de senaste 100 gångerna eller så. Det längsta jag lyckats hålla upp är ett halvår.

Nej förresten. När jag var 20 lyckades jag faktiskt sluta. Det höll två år. Fråga mig inte varför jag började igen. Dumhet, antar jag. Och i vilket fall som helst var det ett par decennier sedan.

Så. Okej. Tilltron till min sluta-röka-förmåga är inte på topp. Men jag mår inte bra av att röka. Långsamt tar jag livet av mig själv. Och det finns så mycket kvar i livet jag vill göra. Slutar jag röka får jag förhoppningsvis både tiden att göra alla de där sakerna och råd med dem. Rökning är som bekant dyrt. Mycket dyrt.

Den här gången har jag ett vapen också. Nikotinplåster. Inte för att jag tror att det kommer fungera. Men hoppas går ju.

En vecka i limbo

Under en vecka stannade mitt liv upp. Det är svårt att planera sommaren när man inte vet om den kommer involvera cellgiftsbehandling. Som att befinna sig i limbo.

Det var en gratulerar-du-är-medelålders-välkommen-till-oss-för-mammografi-undersökning. Jag gick dit totalövertygad om att allt var ok. Själva mammografin var inte mycket att bråka om heller. Tandläkaren är värre.

Några dagar senare fick jag ett brev. Undersökningsresultatet visade att jag måste komma på återbesök. Först blev jag förvånad. Men jag fick veta att det är vanligt med återbesök. Då så. Jag traskade iväg till mottagningen igen, övertygad om att nu skulle allt ordna sig.

Det var under ultraljudsundersökningen jag insåg att något var fel. Och när läkaren var klar sa hon att jag skulle remitteras vidare. För säkerhets skull. Antagligen hade jag inget att oroa mig för. Men för säkerhets skull.

Veckan som följde var inte den bästa i mitt liv. Jag är inte en komplett idiot. Jag förstod att de hittat något centimeterstort på vänster sida som kan innebära bekymmer. Och på en vecka får man god tid på sig att fundera igenom alternativen. Inte allt för muntert.

I onsdags var det dags för Dagen D. Jag gick till mottagningen med hjärtat i halsgropen. Det blev ett kort besök. Nej, jag har inte cancer. Jag har förändringar som kan utvecklas till cancer. Risken ligger på några procent. Om ett halvår ska jag tillbaka på kontroll.

Behöver jag ens nämna att jag blev enormt lättad?

Nu ska jag landa och sedan fortsätta med mitt liv. Som alltså innefattar en förhöjd risk för cancer. Och min poäng är att om jag får cancer kommer den antagligen upptäckas tidigt. Ökar överlevnadschanserna betydligt. Så när ni får kallelser till mammografi – gå dit. Undersökningen är inte besvärlig alls. Den kan bespara er åtskilliga framtida bekymmer. Och bara så ni vet – de sköterskor och läkare jag pratade med var jättesnälla och gulliga. Det underlättar mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Allt var bättre förr

Allt var bättre förr. Åtminstone cigarettändarna.

Allvarligt talat. När jag som mycket ung (betydligt yngre än vad jag har lust att tänka på nu), började röka var tändarna kvalitetsgrejer. De höll i evigheter. Åtminstone ett par månader. Och det berodde inte på att jag rökte mindre då; redan ett år efter min första cigarett var jag uppe i den konsumtion jag hållit fast vid sedan dess. Alltså ett paket om dagen. En konsumtion mina då tonåriga luftrör och lungor inte riktigt var mogna för. Men tändarna höll måttet.

Idag är jag glad om inte den nyinköpta tändaren går sönder efter en vecka. Och det är irriterande. För en hängiven nikotinist är det gräsligt frustrerande att klockan två på natten inse att tändarfanskapet inte fungerar och att närmaste nattöppna butik är 10 minuters promenad bort. Direkt ångestframkallande, faktiskt.

Nä, dags för en konsumentrevolution. För rätten till nikotinism utan frustration och ångest.

Alltså, bortsett från den välförtjänta ångest jag känner när jag tänker på hur jag genom mitt rökande frivilligt förkortat min livslängd med 10 år. Minst. För det är ett helt annat ämne, som jag inte har lust att uppehålla mig vid nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,