Välja bok #blogg100 Dag 26/100

Svåraste beslutet i dag: vilken bok jag ska läsa nu. Amerikanskt hårdkokt om förbudstiden? Isländsk krimi med övernaturliga inslag? Eller kanske en historisk roman? Kamp för självständighet i Skottland på 1200-talet känns inte helt fel. Bör ju vara blodigt om inte annat.

Jag vet inte vad jag är sugen på. Inte fantasy för det har jag precis läst, en helt awesome roman av Lev Grossman om en depressiv trollkarl med asperger, Magikernas kung. Trollkarlen själv påstår att han hade asperger. Själv tycker jag han verkar mest deppig. Toppenbok, hur som helst.

Jag satsar hårt på kvalitetslitteraturen i år.

Tolkien eller Martin? – Dag 2/100

Jag var på middag i helgen hos vänner. Vi åt gott och pratade om allt möjligt och vi hade väldigt trevligt. En sak vi pratade om var fantasy. Bästa kompisen och jag gillar båda fantasy, episk fantasy.

Men.

Kompisen älskar J. R. R. Tolkien. Jag anser att Tolkien är en kvinnohatande stofil som romantiserar krig och manliga män. Jag älskar att påpeka att Jackson när han skapade filmerna var tvungen att hitta på kvinnliga karaktärer för att inte den manliga dominansen skulle bli total.

Däremot älskar jag George R. R. Martin. Han skildrar krig som det verkligen är, smetigt och blodigt och otäckt och inte alls romantiskt. Han har inga idiotiska idéer om manliga ideal och ridderliga dygder. Martin hämtade inspirationen till sina böcker från Rosornas krig i England på 1400-talet och det var ju ingen trevlig historia.

Och Martin har inga problem med kvinnor. Påtagligt många av de framträdande karaktärerna i hans böcker är flickor och kvinnor. Väna jungfrur, beväpnade jungfrur, intriganta drottningar, blodtörstiga vildingar.

Om tv-serien Game of Thrones tycker kompisens inte. Hennes dotter har nyligen börjat kolla på den och det verkar som kompisen också kastat ett getöga eller två. Hon har i alla fall kollat tillräckligt mycket för att dra slutsatsen att serien är sjukt dålig, bara sex och våld och dessutom ser tjejerna ut som bimbos. Jag höll inte med. Jo, jag höll med om att det är mycket sex och våld och jag sa att våldet är bra. Våldet är realistiskt och så vidare och så drog jag en rant om Rosornas krig.

Mycket längre än så kom vi inte. Men det finns en lärdom att dra av diskussionen och det är att episk fantasy är en förvånansvärt bred genre. Här finns något för alla, förutsatt att en accepterar drakar och andra övernaturligheter.

Zombierna är tillbaka

The_Walking_Dead_title_cardYes! Yes! Yes! Otäckaste tv-serien som någonsin gjorts a.k.a. The Walking Dead är tillbaka i tv-tablån. Kanal 9 började visa säsong 5 i söndags. Eftersom jag numera läser tv-tablåer väldigt slarvigt missade jag att kolla då, men det finns ju play.

Säsongen inleder med att fristaden Terminus visar sig vara helvetet på jorden (surprise, surprise). Och sen blir allt bara värre. Det här är tv-serien som övertygade mig om att det är en sjukt dålig idé att överleva zombicalypsen.

Horror horror alltså ett antal söndagar framöver.

Årets första filmmiss

Åååååh vad irriterad jag blir. Kanal fem visade animerade Corpse Bride av Tim Burton idag. Upptäckte jag när jag slog på tv:n tio minuter innan filmen slutade. Jag har velat se Corpse Bride i evigheter, vilket i det här fallet betyder sedan 2005. Nu fick jag nöja mig med eftertexterna.

Tim Burton gör sagor. Roliga, cyniska, inte alltid barnvänliga sagor, ibland med mängder av lik. Han har gjort världen till en roligare och mer spännande och lyckligare plats genom filmer som Edvard Scissorhands (1990 – gullig), Ed Wood (1994 – vansinnigt rolig), Mars Attacks! (1996 – hysteriskt rolig) och Sleepy Hollow (1999 – läskig och rolig).

Planet of the Apes (2001) var inte lika bra som originalet och med lätt träaktige Mark Wahlberg som hjälten. Men Helena Bonham-Carter hade en ledande roll som apa med samvete och stal större delen av showen, så jag översåg så gärna med resten. Batman (1989) och Batman returns (1992) hör inte heller till favoriterna. Jag är inte totalsåld på superhjältar och det irriterade mig att Kim Basinger i första Batmanfilmen skrek fånigt så fort något hände.

En film jag däremot tyckte om var söta spökhistorien A Nightmare before Christmas (1993). Animerad liten pärla regisserad av någon Henry Selick; Burton hittade på storyn och producerade. Gulligt, läbbigt och inget för småbarn och lättskrämda.

En av Burtons finaste egenskaper är att han har en förkärlek för Johnny Depp i huvudrollen. Och på senare år även för Helena Bonham-Carter. Alltså, Depp och Bonham-Carter. Mer än så behöver iallafall inte jag.

Nu har jag alltså snopet missat Corpse Bride. Men en av syskonbarnen har Burtons senaste, Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street (2007). Johnny Depp och Helena Bonham-Carter i huvudrollerna och med så vitt jag kan förstå massor av lik. Den ska jag låna pronto.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,