Tumör #blogg100 Dag 89/100

I dag pratade jag med en kvinna som har en stor tumör på huvudet nära hårfästet. Det såg inte bra ut. Jag menar, det såg verkligen inte bra ut. Hon behöver en operation. En sådan kostar.

Myndigheterna i Bulgarien och Rumänien borde se till att alla deras medborgare får den medicinska vård de behöver. Och någon slags ekonomisk grundtrygghet, bostäder och utbildning. Men myndigheterna låtsas som om en del människor inte existerar. 

Vårväderstorget #blogg100 Dag 19/100

Att blogga om något glatt och roligt en dag som den här känns fel. Men jag önskar att de som har makten i Göteborg ska se gårdagskvällens dödsskjutningar på Vårväderstorget som en signal att det är dags att ta den ökade segregationen och de växande klyftorna i staden på allvar. Sluta låtsas att de gör något och faktiskt göra något, på allvar. Vi lever i en av de mest segregerade städerna i Europa och det är de som bär ansvaret.

Och med segregation menar jag socioekonomiska skillnader. Det här är inte en fråga om etnicitet. De ekonomiska och sociala klyftorna i staden blir allt större. Där ligger en stor del av problemet.

För övrigt undrar jag varför Aktuellt tyckte att den lämpligaste personen för ett studiosamtal om dödsskjutningarna är en person som flyttade från Biskopsgården för 30 år sedan. Det gick absolut inte att hitta någon som har erfarenheter av området som ligger lite närmare i tid? Till exempel någon som bor där i dag? Biskopsgården har ett livligt föreningsliv och många engagerade människor som känner sitt område. Aktuellt borde ha frågat någon av dem.

Det är dyrt att vara fattig – Dag 6/100

Det är dyrt att vara fattig. Och ju fattigare en är desto dyrare är det. Ett exempel (vegetarianer och veganer som inte vill läsa om animaliska produkter kan sluta läsa nu).

Ica hade i dag nedsatt pris på fjärilskotletter i megapack. Hade jag varit fattigare än vad jag är hade jag inte haft råd att slänga fram 120 spänn bara så där. Jag hade definitivt inte haft råd med köttbullarna och kaffet och allt det andra som jag också kunde få till nedsatt pris. Men så fattig är jag inte. Jag ligger visserligen på fel sida om gränsen för relativ fattigdom (60 procent av landets medianinkomst), men jag är ensamstående med katt, jag lever billigt och mina svåraste beroenden är koffein och socker. Alltså kunde jag köpa megapacket med fjärilskotletter och dessutom köttbullarna, kaffet och allt det andra.

Nu har jag stått vid spisen och stekt upp och lagt i plastbunkar och ska snart frysa in. Ett megapack fjärilskotletter omvandlat till åtta middagar. Och sen har vi allt det andra jag köpte i dag. Middag för drygt två veckor.

Om jag hade varit fattigare hade jag mindre pengar i plånboken när jag gick till affären i dag. Jag hade bara kunnat mindre mängder av en sämre produkt som garanterat innehållit mindre kött och mer fett och tillsatser till ett högre pris – t.ex. falukorv. Och om jag varit verkligen utfattig och hemlös och inte haft ett kök att steka falukorven hade jag fått nöja mig med en halvtaskig färdigsmörgås.

 

Möten – Dag 3/100

Ännu ett möte med föreningen i kväll. Vi var en grupp som gick igenom texten till ett politiskt program. Texten hade tidigare varit ute på remiss, nu skulle vi diskutera förslagen till ändringar och formulera den slutliga texten. Diskussionen var bra, konstruktiv och rolig. Vi har en bra arbetsgrupp. Mötet tog två timmar och vi fick gjort allt vi skulle.

När mötet var slut fick jag med mig en överbliven räkmacka (mötesdeltagarna får alltid kaffe och mackor). Eftersom jag redan satt i mig två gav jag smörgåsen till en ung rumänsk kille som sitter utanför en affär här i Majorna. Han sålde seriealbumet Sofia Z-4515, men jag har redan köpt ett ex. Han pratade lite engelska, så vi kunde faktiskt prata med varandra. Många av EU-migranterna som sitter utanför affärerna pratar bara sitt modersmål samt lite spanska. Jag kan ungefär två ord på spanska så konversationen brukar inte bli särskilt omfattande.

Kontraster

Bästa lördagskvällen: kompisen bakade lussekatter medan jag tittade på. Och så satt vi och pratade och åt adventsgotter: lussekatter, pepparkakor, nötter, clementiner. Nu känner jag ett visst behov av att promenera bort massa kalorier. Jag gick ner i vikt i somras men nu är tendensen på väg upp igen. Jag kvalar in som normalviktig men jag är inte trådsmal precis. Och de där jeansen som är så snygga och som jag vill banta ner mig till kommer jag aldrig i igen.

Lika bra jag ger dem till Stadsmissionen. Eller till någon av dem som sitter på gatan med en pappmugg. Det börjar bli kallt nu och de behöver varma kläder. Mest av allt stickat – tröjor, vantar, halsdukar och mössor. Och varma jackor och sittunderlag.

Det är en absurd värld. Jag bloggar om hur jag vräker i mig adventsgotter och bekymrar mig för vikten samtidigt som människor riskerar att frysa ihjäl i vinter p.g.a. fattigdom.

Att ha ett hem

Det här med att kunna tillbringa hela helgen hemma, bara jag och katterna, utan att gå utanför dörren, i pyjamas halva dagen, och göra det jag gör och veta att jag inte behöver göra något annat på hela helgen om jag inte vill. Det är så värt. Och något många inte kan för de har inget hem.

Debattartikel om det i GP i dag. Nej, igår. Klockan är över midnatt och jag ska sova nu.

Presenning

Dagens promenad innefattade en hel del bergsklättring, en orienteringskarta som inte gick ihop med verkligheten och begynnande skoskav. Och så snubblade jag på ett slags hem, tillverkat av presenning. Det sistnämnda var lite läskigt. Här traskar jag fram längs en skogsstig och plötsligt står jag i någons vardagsrum. Att människor ska behöva bo så.