Gnäll, gnäll, gnäll
Vaknade i morse av ett kattslagsmål. Leslie och Elli som rök ihop. Det lät. Jag kravlade mig upp ur sängen och ut i vardagsrummet till datorn. Konstaterade när jag satte på burken att en av fläktarna fortfarande låter som den tänker dö när som helst. Och så hade jag ont i ryggen och var förkyld.
Det var frestande att återvända till sängen. Men hade jag gått och lagt mig utan att ta vägen förbi Constantines matskål hade han fått ett psykbryt. Och skulle jag utfodra katterna kunde jag lika gärna göra kaffe till mig.
Två timmar senare och jag har till och med fått i mig frukost. Kaffet är urdrucket, förkylningen vägrar försvinna och samma sak med ryggvärken. Nu går jag och lägger mig. Vissa dagar ska man bara inte vara uppe.
Host och snörvel
Jag har en förkylning som hängt på i veckor. Bryter aldrig ut på allvar, går aldrig över helt. Jag har försökt vänta ut den. Men nej. Den stannar. Som en trögfattad middagsgäst som inte vill inse att klockan är sent och det är dags att säga adjö till värdfolket och dunsta.
Jag tror den trivs hos mig. Jag tror den tänker stanna här för alltid.
Här krävs motåtgärder. Något radikalt.
C-vitaminer. Vitlök. Kanske en exorcism.
Ja. En exorcism. Var hittar jag en bra präst?
Gaahaah!
Det finns saker som gamla damer (läs: 80 och med tendens till yrsel) ska tänka på när de går upp för En Mycket Brant Trappa. Som att det finns ledstänger. Och att syftet med ledstänger är att man håller i dem. Vad man inte ska göra är att ge sig på trappan med en mugg kaffe i den ena handen och en assiett med en kaka i den andra. Inte så många händer kvar att hålla i ledstången liksom.
Det blev ett fall från toppen av trappan. Bakåt. Kunde ha brutit nacken. Nu gick det inte fullt så illa. Men rehabiliteringen från fallet lär ta ett tag och kommer involvera en hel del besvärligheter. Den senaste rapporten nämnde rullatorer och gåstolar.
Den gamla damen säger att det var äldsta dotterns alla plastkruk0r som räddade henne. Det var plastkrukorna som stod uppradade vid väggen i trappan hon landade på. Äldsta dottern fick en chock när hon hittade gumman liggandes bland krukorna. Men faktum kvarstår. Gumman levde. Och var i förvånansvärt gott skick med tanke på omständigheterna.
Nu har det gått en dryg vecka. Den gamla damen ser framtiden an med tillförsikt. Det är en sällsynt seg gammal dam.
Läs även andra bloggares åsikter om äldre, fall, rehabilitering, hjälpmedel, famillj, anhöriga
Förkyld
Jag är förkyld. Mycket. Halsen känns som nån gått lös på den med sandpapper, näsan rinner och jag svettas och fryser om vartannat.
Blä, alltså. Helst vill jag gräva ner mig i sängen och gå upp nästa vecka nån gång.
Med tanke på svininfluensan är det vad jag borde göra. Inte för att jag tror att jag har elaka flunsan. Men säker kan jag ju inte vara. De flesta som insjuknar blir lindrigt sjuka. Symptomen är dessutom diffusa och svåra att skilja från en vanlig förkylning.
Misstänker man att man har svininfluensan ska man stanna hemma, sägs det. Men inte sjutton kan jag isolera mig hemma varenda gång jag blir förkyld. På hösten blir jag förkyld åtminstone ett par gånger i månaden. Att isolera mig hemma varenda gång är inte praktiskt genomförbart. Vad jag än själv anser om saken måste jag gå utanför dörren ibland. Ganska ofta, till och med. Varje dag närmare bestämt. Förkylning eller inte.
Alltså går jag ut. Och försöker undvika att hosta och nysa. Många människor blir så nervösa nuförtiden när man hostar. Och det är ju dumt att oroa någon i onödan.
Dags att fimpa – igen
Jahapp. Då var det dags igen. Jag ska försöka sluta röka. Med tonvikten på försöka. Det har ju inte gått så bra de senaste 100 gångerna eller så. Det längsta jag lyckats hålla upp är ett halvår.
Nej förresten. När jag var 20 lyckades jag faktiskt sluta. Det höll två år. Fråga mig inte varför jag började igen. Dumhet, antar jag. Och i vilket fall som helst var det ett par decennier sedan.
Så. Okej. Tilltron till min sluta-röka-förmåga är inte på topp. Men jag mår inte bra av att röka. Långsamt tar jag livet av mig själv. Och det finns så mycket kvar i livet jag vill göra. Slutar jag röka får jag förhoppningsvis både tiden att göra alla de där sakerna och råd med dem. Rökning är som bekant dyrt. Mycket dyrt.
Den här gången har jag ett vapen också. Nikotinplåster. Inte för att jag tror att det kommer fungera. Men hoppas går ju.
Att inte kunna sluta röka
Jahapp. Nu är det dags igen. Jag försöker sluta röka. Sedan i söndags. Det går inte särskilt bra. I måndags rökte jag 5 cigaretter. I tisdags lika många. Idag är jag uppe i 6 och kvällen är inte slut än.
Poängen med att sluta röka är att sluta röka. Att bara dra ner på cigarettkonsumtionen räknas inte. Visst, 5-6 cigaretter per dygn är bättre än 25-26. Men det är inte bra. Det är uselt. Jag vill ju sluta. Varför kan jag då inte göra det? Det gör mig arg.
Förkyld håller jag på att bli också .Blä. Men kanske är det bra? Kanske ska jag hoppas på en präktig influensa. Med hög feber och superont i halsen och ihållande hosta kanske det är lättare att helt dumpa cigaretterna.
Jag tror att jag ska fundera på saken medan jag äter middag.
Läs även andra bloggares åsikter om cigaretter, rökning, sluta röka, förkylning, influensa, minska
En vecka i limbo
Under en vecka stannade mitt liv upp. Det är svårt att planera sommaren när man inte vet om den kommer involvera cellgiftsbehandling. Som att befinna sig i limbo.
Det var en gratulerar-du-är-medelålders-välkommen-till-oss-för-mammografi-undersökning. Jag gick dit totalövertygad om att allt var ok. Själva mammografin var inte mycket att bråka om heller. Tandläkaren är värre.
Några dagar senare fick jag ett brev. Undersökningsresultatet visade att jag måste komma på återbesök. Först blev jag förvånad. Men jag fick veta att det är vanligt med återbesök. Då så. Jag traskade iväg till mottagningen igen, övertygad om att nu skulle allt ordna sig.
Det var under ultraljudsundersökningen jag insåg att något var fel. Och när läkaren var klar sa hon att jag skulle remitteras vidare. För säkerhets skull. Antagligen hade jag inget att oroa mig för. Men för säkerhets skull.
Veckan som följde var inte den bästa i mitt liv. Jag är inte en komplett idiot. Jag förstod att de hittat något centimeterstort på vänster sida som kan innebära bekymmer. Och på en vecka får man god tid på sig att fundera igenom alternativen. Inte allt för muntert.
I onsdags var det dags för Dagen D. Jag gick till mottagningen med hjärtat i halsgropen. Det blev ett kort besök. Nej, jag har inte cancer. Jag har förändringar som kan utvecklas till cancer. Risken ligger på några procent. Om ett halvår ska jag tillbaka på kontroll.
Behöver jag ens nämna att jag blev enormt lättad?
Nu ska jag landa och sedan fortsätta med mitt liv. Som alltså innefattar en förhöjd risk för cancer. Och min poäng är att om jag får cancer kommer den antagligen upptäckas tidigt. Ökar överlevnadschanserna betydligt. Så när ni får kallelser till mammografi – gå dit. Undersökningen är inte besvärlig alls. Den kan bespara er åtskilliga framtida bekymmer. Och bara så ni vet – de sköterskor och läkare jag pratade med var jättesnälla och gulliga. Det underlättar mycket.
Läs även andra bloggares åsikter om cancer, mammografi, ultraljud, läkare, sjuksköterskor, överlevnad, prognos