Fototillfälle
Det första jag tänkte när jag fick syn på dem var att jag skulle haft kameran med mig. Sedan insåg jag att min lilla kamera inte hade räckt till. De var för långt bort. Rådjuren, alltså.
Fem stycken. Samlade i en spridd klunga, en bit upp på Gråberget. Gick i gräset, bland träden. Ryckte nervöst till när en port slog igen. Lugnade sig när de insåg att ingen var ute efter dem.
Jag hade velat gå närmare. Men då hade de blivit skrämda och sprungit iväg.
Jag hade velat ha en systemkamera. Och gott om tid.
Tvättdag
Tvättdag. Festligare kan man ju ha. Men. Kunde varit värre. När mormor var i min ålder tvättade hon för hand. Att tvätta för hand är tungt och blött. Svårt att få tvätten ren är det också. Så otroligt mycket behändigare att bara slänga in det där berget av tvätt i maskinerna, hälla i tvättmedel och starta. Piece of cake, egentligen. Så varför gnäller jag egentligen? Fy på mig för att jag gnäller så bortskämt.
Ska fokusera på det positiva i stället. Som att snön smälter undan i en uppmuntrande hög hastighet. Så här mycket asfalt har inte jag sett sedan slutet av november. Vintern kom tidigt i år. Kall som fan blev den också. Kallaste december sedan mitten av 1800-talet. Någonting om nordatlantisk oscillation. Ett begrepp vars exakta vetenskapliga innebörd jag inte har brytt mig om att sätta mig in i. Det räckte med att veta att det innebar Moskvaväder i en stad där vintern normalt mer liknar höst än vinter.
Men nu är ordningen återställd. Temperaturerna är tillbaka på det för årstiden det normala. I Göteborg innebär det att termometern håller sig kring nollstrecket. Snö på morgonen, regn på kvällen. Dropp dropp dropp från taken när snön som fallit några timmar tidigare smälter.
Jag gillar det där droppandet. Får mig att tänka på våren.
Hm. Snart dags att gå ner i tvättstugan igen. Dags att börja samla ihop galgar. Och lite mer tvätt. Håhåjaja.
Stormen som uteblev
Läste på nyheterna i morse att årets första höststorm var på väg. Hade laddat upp över brittiska öarna, nu på väg till Sverige. Beräknades nå Göteborg på kvällen eller natten. Klass 1-varning utfärdad.
Härligt tyckte jag. Jag älskar höststormar. Hög mysfaktor och allt det där.
Och det började lovande. Någon gång efter åtta kom regnet. Stora tunga regndroppar. Och mycket regnade det också. Blåsa hade det ännu inte börjat göra men jag hade gott hopp. Väntade med spänning på fortsättningen.
Men nu verkar det som om stormen kommit av sig. Regnar inte längre. Inte tycks det blåsa heller. Synd. Finns inget som är så trevligt som att gå och lägga sig till ljudet av en präktig storm.
Nåja. Det kommer fler tillfällen. Och jag är säker på att det finns många människor därute som är glada över att stormen uteblev.
Läs även andra bloggares åsikter om göteborg, höst, höststorm, storm, väder, klass 1-varning
Råttigt
Så frustrerande. Jag var ute på en promenad. Längs Godhemsberget. Fick syn på något litet litet med lång lång svans. Först tänkte jag: ekorre. Sedan kom jag på att ekorrar har mycket mer svans. Framför allt har de mycket lurvigare svans.
Det var en råtta. Alldeles för stor för att vara en mus. Och med en råttaktigt naken svans. Jepp, definitivt en råtta. Den kilade runt på marken. Stannade upp, nosade runt, tassade vidare. Kollade efter något ätbart. Hittade inget. Jag betraktade den fascinerat.
Så fick den syn på mig. Bestämde sig för att det var dags att dunsta. Slank in i en hålighet i marken. Jag tittade efter den ett tag men den kom inte tillbaka. Synd. Jag gillar råttor. De är smarta. Överlevare.
Om jag ändå hade haft med mig kameran.
Läs även andra bloggares åsikter om djur, råttor, promenader, kamera, majorna, städer
Vacker Thaïs
Var på Göteborgsoperan i onsdags. Såg Thaïs av Jule Massenet. Massenet är ett namn som inte säger mig någonting. Jag är ingen operakännare. Dålig på klassisk musik överhuvudtaget, men särskilt på opera.
Ännu sämre på ämnet var jag för för två och ett halvt år sedan. Då tog min mamma med mig på Faust. Jag hade bara varit på opera en gång tidigare, och det var åtskilliga år tidigare. Vet inte riktigt vad jag väntade mig av Faust. Men inte så mycket som jag fick. Jag var helt betagen. Och ville ha mer.
Sedan dess har det blivit ytterligare några besök på Göteborgsoperan. Dessutom har vi sett operabio på Roy och Bergakungen. Mamma har föresatt sig att få in lite känsla för opera i min skalle innan hon dör. Jag vet inte om hon är på väg att lyckas. Jag har trots allt noll musiköra. Lyssnar helst på band som skapar ljud genom att slå sönder saker. Som Einstürzende Neubauten.
Men ändå. Det är något speciellt med opera. Och Thaïs var en fantastisk upplevelse. Vacker musik. Lättillgänglig. Malin Byström som sjöng Thaïs var fantastisk. Har sett och hört henne tidigare. I Faust. Jag tänker fortfarande på den föreställningen.
Kostymerna i Thaïs var vackra. Mer än vackra. Underbara. Scenografin fantasifull. Till och med kulisserna var lysande. Vanligtvis brukar jag tycka att kulisserna på Göteborgsoperan är trista. Inte den här gången.
Själva historien i Thaïs är ganska blek. En munk beslutar sig för att övertala en firad kurtisan att lämna sitt syndfulla liv. Han lyckas; kurtisanen följer munken genom öknen till ett kloster där hon blir nunna. Sedan dör hon. Punkt.
Munken Athanaël var för övrigt en besvikelse. Inte sången. Men hans utseende. Som en övervintrad hippie. Med åtskilliga år av flitigt bruk av illegala substanser i bagaget. Inget heligt där inte. Då spelade det ingen roll hur vackert Thomas Lander sjöng. När jag såg på honom tänkte jag bara: Övervintrad hippie. Illegala substanser. Och förresten ser han ut som om han skulle behöva ett bad.
Inte det jag vill tänka på när jag ser på en helig man. Så ok, det var mindre lyckat. Men i övrigt var Thaïs en stor upplevelse.
Läs även andra bloggares åsikter om opera, göteborg, thaïs, bio, roy, bergakungen
Katastrofkondition
Gick för att köpa kattmat häromdagen. Och jag hade bråttom. Satte iväg upp för backen i maxfart.
Halvägs upp insåg jag något. Min kondition. Den är usel. Mer än usel. Katastrofal.
Orsaken är uppenbar. Några veckors kedjerökande. Jag kan lugnt säga att jag åkt dit på tobaken igen.
Men det är nog inte bara cigaretterna. Ett par månaders stillasittande framför datorn har säkert hjälpt till. För första gången på åratal har Göteborg en normal vinter, med tillhörande snö, is och iskyla. Inget jag ger mig ut i om jag inte måste. Så mycket trevligare att stanna framför datorn och spela datorspel.
Men tillbaka till huvudpoängen. Min kondition är nere på KOL-patientnivå. Så nu är det dags igen. I morgon köper jag nikotinplåster.
Blä. Tyck synd om mig. Jag kommer behöva all uppmuntran jag kan få.