Majornahistoria på Aktivitetshuset
Hade ett par mysiga timmar på Aktivitetshuset vid Karl Johans torg i kväll. En kille från Majornas historiska studiecirkel föreläste om Göteborgs och Majornas historia fram till 1600-talet. Därefter sjöng ett par killar, Ola Henricsson och Lasse Söderström, medeltida ballader samt berättade sägner och roliga historier från anno dazumal.
Inget inträde men den som ville kunde bidra frivilligt. Jag är totalpank (=den tiden i månaden) och kunde varken ge pengar eller köpa något av det som fanns i kaféet. Hade ett särskilt gott öga till soppan. Och bärpajen. Nästa gång tar jag med mig pengar.
Två till historiekvällar om Majorna blir det på Aktivitetshuset i vår, den 28 april och 5 maj. I maj anordnas dessutom historiska stadsvandringar i Klippan och Majorna. Mer info finns på majsamverkan.se.
Medan jag sov, bara sådär
För mig var fredagen den 11 februari närmast en icke-dag. Vaknade hyfsat tidigt (läs: halv åtta). Drack kaffe, spelade FB-spel och bokbloggade. Vid 11 tyckte jag det var dags för en cat nap. Gick och lade mig. Somnade. Och soooooov. Till halv tio. På kvällen alltså.
Att jag har en särskild talang för att sova vet jag. Men det finns tillfällen då jag förvånar mig själv. Imponeras av mig själv. Över tio timmar. Bara sådär. Jag gissar att jag var trött.
Ett par timmar, ungefär tre muggar kaffe och en rejäl dos kommissarie Frost senare lyckades jag äntligen leta mig fram till nyheterna. DN.se närmare bestämt. Och fick att president Mubarak snällt hade avgått. Något jag inte trodde skulle hända i första taget. Jag hade snarare väntat mig en egyptisk variant av Himmelska fridens torg.
Men nej. Medan jag låg och trynade skapades historia. Bra historia. Och med fredliga medel dessutom.
Allt där ute (läs: utanför min dörr) är inte doom and gloom. Minsann.
Varför är ni så förvånade?
Det har varit några intressanta dagar. Valet, valvakan, dagarna efter. Få har kunnat undgå resultatet. Den borgliga alliansen sitter kvar vid makten, men antagligen inte med egen majoritet. Främlingsfientliga Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och kan bli vågmästare. Miljöpartiet hamnade plötsligt i en nyckelposition.
Jag följde diskussionen på Twitter. Under valvakan satt jag klistrad framför datorn. Insåg snabbt att snacket om valvakan på Twitter var betydligt intressantare än valvakan själv. Den senare kunde jag inte koncentrera mig på.
Stämningen på Twitter? Att den borgliga alliansen sitter kvar vid makten verkade inte ha kommit som någon större överraskning, för de flesta. Men Sverigedemokraternas inträde i riksdagen tycks ha kommit som en (högst obehaglig) överraskning. Den dominerande reaktionen var chock och förvirring. Nästan alla verkar ha varit fullständigt oförberedda. De förstod inte hur det här kunde hända.
Jag fattade det inte. Alltså, jag fattade inte folks reaktion. Varför är ni så förvånade? Trodde ni att Sverige var immunt mot den våg av främlingsfientlighet och rasism som sveper över Europa?
Visst. Jag är inte känd för min optimistiska syn på mänskligheten. Men det här. Hur kunde ni inte förstå? Hur kunde ni inte se parallellerna mellan det som sker i en rad europeiska länder – och Sverige? Hur kan ni inte se parallellerna mellan det som händer i dag och det som hände på 1920- och 1930-talet?
Efteråt, när allt gått åt helvete – igen - ska ni då säga: Vi visste inte. Vi förstod inte. Hur hade vi någonsin kunnat ana?
Någon sa att den som inte känner till historien är dömd att upprepa den. Mjä. Jag tycker det verkar som om vi är dömda att upprepa historien i vilket fall som helst. Det spelar ingen roll hur mycket vi vet om det förflutna. Vi är oförmögna att lära oss.
Dystert? Ja. Just nu känner jag mig genomdyster. Jag har länge varit orolig för framtiden. Men chockstämningen i helgen gjorde mig rädd på allvar. Hur ska vi kunna stoppa något om människor inte inser hur allvarlig situationen är?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, valet, alliansen, sverigedemokraterna, sociala medier, twitter, historia
Historien om den försummade måste-listan.
Jag har femtioelva saker jag måste fixa närmaste dagarna. Jag borde fokusera. Koncentrera mig på listan med måsten. Men vad gör jag? Hänger på Bloggy. I timmar.
I förmiddags kastade jag mig med liv och lust in i en politisk diskussion på Bloggy. Och eftersom jag är jag drällde jag historiska exempel och argument omkring mig. Jag älskar historia. Dessutom tror jag uppriktigt att människor kan lära av historien. I formen av varnande exempel. Gör inte så och så för det har prövats tidigare och då gick det åt helvete. Ungefär.
Alltså. Så fort det pratas politik börjar jag snacka historia. Så även i förmiddags. Jag vet inte om de andra som deltog i diskussionen var helt roade. Men jag hade skoj. Väl skoj. Jag fastnade framför Bloggy och av de femtioelva saker jag skulle ha fixat blev bara ett par ordnade.
Under kvällen försökte jag ta igen förlorad tid. En handfull måsten avklarades. Jag började känna mig nöjd med mig själv. Inbillade mig att jag hade kontroll över situationen. Tills jag loggade in på Bloggy igen.
Jag tänkte bara skriva några strökommentarer. Inte engagera mig i något. Men så lanserade Sjumilakliv idén om en blogg för recensioner av pocketböcker. En lysande idé. Snabbt blev jag medskribent på PocketBloggen. Och måste-listan förpassades till morgondagen.
Nu har jag lätt panik. De närmaste dagarna kommer bli stressade. Måste-listan måste klaras av. Dessutom ska jag slänga ihop en recension. Hurra för mig.
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggy, politik, debatter, historia, böcker, pocketböcker, recensioner, bloggar, stress
Massgrav från andra världskriget i Polen
Enligt dn.se hittades i höstas en massgrav från andra världskriget i Polen. Polska massgravar från andra världskriget hör nu inte till ovanligheterna. De absolut värsta tyska övergreppen under andra världskriget skedde i Öst- och Centraleuropa.
Det som skiljer ut det här fallet från många andra är vilka de ca 1 800 döda var. Mycket tyder på att det rör sig om civila tyskar från den då ostpreussiska staden Marienburg, avlidna under krigets slutskede. Tio procent av de döda har avrättats. Resten antas ha dött av kyla och hunger och av artillerield då Röda armén trängde igenom det då tyska Ostpreussen. Underligt är att de döda begravts nakna och att tandplomber i metall tycks ha avlägsnats från kropparna.
Av naturliga skäl har historieforskningen länge fokuserat på de brott mot mänskligheten tyskarna begick under Tredje Riket och andra världskriget. Men på senare år har historikerna även börjat uppmärksamma hur krigshandlingarna påverkade de civila tyskarna, särskilt under krigets sista månader.
Intressanta böcker om det senare är:
- Stalins hämnd – Röda armén i Tyskland 1944-1945 av Niclas Sennerteg (2001),
- Dödens hav – Östersjön 1945 av Claes-Göran Wetterholm (2002),
- Dresden – Tisdag den 13 februari 1945 av Frederick Taylor (2004).
Läs även andra bloggares åsikter om andra världskriget, böcker, historia, massgrav, Polen, tyskar, Ostpreussen