Raskatter på foto
När jag hälsade på min niece senast var det inte vara henne och lilla Elly jag plåtade. Jag fotograferade katterna också. Siamesen Blixa är en vacker katt men samtidigt en utmaning eftersom han rör sig så mycket. Han är bara ett år, han har mycket energi att göra av med.
Zoom, som är en devon rex, är några år äldre och av naturen stillsam. Mycket lättare att fånga på bild.
Blixa har blivit bra mycket större sedan jag träffade honom för första gången för ett år sedan. Framför allt har kroppen växt ifatt öronen. Då såg han ut som Yoda i Star Wars, även om det inte riktigt framgår av bilderna här. Nu ser han ut som en katt.
Djurläten
Häromdagen ljudillustrerade Rapport ett nyhetsinslag om Saab med en katts jamande (även Saab har 9 liv). Constantine fick ett psykbryt. Sprang runt i lägenheten på jakt efter inkräktaren och jamade högt och olyckligt när han inte hittade någon.
Min stackars lilla kille. Särskilt klyftig är han inte men han har sina instinkter. Reviret måste skyddas.
Det där med djurläten på tv:n eller radion är överhuvudtaget en orsak till action i ett hem bebott av katter. Fågelkvitter och de börjar leta efter pippi. Hundskall och de morrar.
På tal om djurläten: nu vet jag hur ett rådjur låter när det råmar. Högt och illa. I alla fall det rådjur som stod och brölade invid återvinningsstationen i går kväll. Inget behagligt ljud. Vilken mistlur som helst hade gjort det vackrare.
I vilket fall som helst var det attans att jag inte tog med mig kameran. Ett foto på ett brölande rådjur är ett minne för livet.
Gnäll, gnäll, gnäll
Vaknade i morse av ett kattslagsmål. Leslie och Elli som rök ihop. Det lät. Jag kravlade mig upp ur sängen och ut i vardagsrummet till datorn. Konstaterade när jag satte på burken att en av fläktarna fortfarande låter som den tänker dö när som helst. Och så hade jag ont i ryggen och var förkyld.
Det var frestande att återvända till sängen. Men hade jag gått och lagt mig utan att ta vägen förbi Constantines matskål hade han fått ett psykbryt. Och skulle jag utfodra katterna kunde jag lika gärna göra kaffe till mig.
Två timmar senare och jag har till och med fått i mig frukost. Kaffet är urdrucket, förkylningen vägrar försvinna och samma sak med ryggvärken. Nu går jag och lägger mig. Vissa dagar ska man bara inte vara uppe.
Klor och tänder
Jag har blivit klöst, biten, tilldängd och sparkad på. FYI Blixa är inte en sångare i ett tyskt band. Det är tänder, klor och alldeles för mycket energi. När jag satt vid systersonens dator försökte han döda datormusen. När jag klappade kattkompisen Zoom hoppade Blixa på honom. Och däremellan attackerade han mina händer och fötter.
Budskapet var tydligt: Det är MIG du ska ägna dig åt.
Har inget nytaget foto på Blixa, men tja, han har blivit mycket större och starkare och hans tänder mycket vassare sedan jag senast fotograferade honom. Jag har tittat till honom och Zoom ett par dagar när deras ägare varit på sjukhus och fött barn. Eller snarare sagt, återhämtat sig efter barnafödandet.
Nu har de nyblivna föräldrarna och deras baby kommit hem. Och jag hoppas kunna gå på besök om några dagar för att beundra nytillskottet i familjen.
Tillökning i familjen
Nu har kiddo anlänt till världen. Systersonen ringde strax före midnatt och berättade att han och Fia fått en liten dotter. Att det var på gång visste jag. Fick ett sms klockan fyra i går morse om att de åkt till sjukhuset (igen). Några timmar senare kom ytterligare ett sms om att det hela satt i gång.
Ganska nervigt att gå och vänta på besked hela dagen (fast jämfört med de blivande föräldrarna hade jag det enkelt). I förmiddags gick jag hem till dem för att ge katterna mat, vatten och en dos uppmärksamhet.
Etermiddagen ägnade jag åt odlingslotterna och det gemensamma området. Premiär för året. Tog bort löv och nedvissnat. Ett par andra grannar var ute vid lotterna också. Kul att se hur mycket som redan kommit upp, det går snabbt nu.
Kvällen ägnades åt mord. Först i Midsomer, sedan i New York. Och så telefonsamtalet strax före midnatt där jag fick veta att jag blivit gammelmoster. Härligt!
Hoppas mina släktingar blir väl omhändertagna på sjukhuset i natt. Själv ska jag se på ytterligare en deckare och sedan sova några timmar.
Fotona tog jag för några år sedan på Styrsö.
Spånkatt
Jag har varit på räddningsexpedition. Objektet för expeditionen: katten Constantine. Han hade hoppat upp på garderoben i sovrummet. Och vågade inte hoppade ner. Jamade olyckligt tills jag klev upp på en stol och plockade ner honom.
Typisk Constantinegrej. I vissa avseenden är han dum som ett spån. Tänker inte längre än hans lilla nos räcker. Störtar huvudstupa in i situationer han sedan inte vet hur han ska ta sig ur.
Gissa om han är innekatt. Inte vågar jag släppa ut honom.
Elli betraktade Constantines äventyr på garderoben med största missnöje. Garderoben är hennes revir. His lucky day att hon för tillfället befann sig på golvet. Om inte hade hon jagat i väg honom. För det är vad hon gör. Tycker hon att 7-kiloskatten Constantine är i vägen markerar hon revir. Spott och fräs och morr. Funkar alltid. Constantine backar och försvinner ut ur rummet. Bort från 2-kilosmonstret med det urusla humöret.
Varken särskilt klyftig eller modig alltså. Men söt är han.
