Borttappat och återfunnet
Nycklar, alltså. Så små. Så lätta att förlägga eller tappa bort. Den här gången var det nyckeln till tvättstugans bokningschema. Eller vad det nu heter. I vilket fall som helst: inte en katastrof. Lätt att ersätta. Bara att ringa fastighetsservice och förklara läget. Kostar runt 250 kr. Men ändå.
Inte som att tappa nycklarna hem. Eller till en föreningslokal (host, host). Att tappa bort de nycklarna är dyrt. Och besvärligt. Och riskfyllt.
Men det finns roligare saker att spendera 250 kr på än på en ny tvättlåsnyckel. Alltså letade jag igenom lägenheten. Jag letade. Och letade. Och letade. Suckade. Svor över min slarvighet. Och fick en snilleblixt. Vilka jeans hade jag på mig sist jag tvättade? Vände upp och ner på tvättkorgen. Och yes! Nyckeln låg i jeansen.
250 spänn mer att lägga på bokrean. Eller något annat roligt. Hurra!
Tvättdag
Tvättdag. Festligare kan man ju ha. Men. Kunde varit värre. När mormor var i min ålder tvättade hon för hand. Att tvätta för hand är tungt och blött. Svårt att få tvätten ren är det också. Så otroligt mycket behändigare att bara slänga in det där berget av tvätt i maskinerna, hälla i tvättmedel och starta. Piece of cake, egentligen. Så varför gnäller jag egentligen? Fy på mig för att jag gnäller så bortskämt.
Ska fokusera på det positiva i stället. Som att snön smälter undan i en uppmuntrande hög hastighet. Så här mycket asfalt har inte jag sett sedan slutet av november. Vintern kom tidigt i år. Kall som fan blev den också. Kallaste december sedan mitten av 1800-talet. Någonting om nordatlantisk oscillation. Ett begrepp vars exakta vetenskapliga innebörd jag inte har brytt mig om att sätta mig in i. Det räckte med att veta att det innebar Moskvaväder i en stad där vintern normalt mer liknar höst än vinter.
Men nu är ordningen återställd. Temperaturerna är tillbaka på det för årstiden det normala. I Göteborg innebär det att termometern håller sig kring nollstrecket. Snö på morgonen, regn på kvällen. Dropp dropp dropp från taken när snön som fallit några timmar tidigare smälter.
Jag gillar det där droppandet. Får mig att tänka på våren.
Hm. Snart dags att gå ner i tvättstugan igen. Dags att börja samla ihop galgar. Och lite mer tvätt. Håhåjaja.
Panikstädning
Det finns en enorm fördel med att folk oväntat ringer och säger att de droppar in om en halvtimme. Panikstädningen. Snabbt och effektivt förvandlas lägenheten från Yttersta Kaos till Ett Minimum av ordning. Åtminstone så länge ingen öppnar dörren till sovrummet.
Och det finns det ju ingen anledning att göra.
Även besök som annonseras någon dag i förväg har sina fördelar. Måste ju städa inför dem också. Och då finns det ju tid att vara lite grundligare. Inte bara dammsuga utan också torka golven. Damma lite. Ta en tur till sopsorteringsstationen. Kanske röja lite bland pappershögarna på skrivbordet.
Kanske. Om andan faller på. Och inget roligare dyker upp. Och det är problemet med städning. Det dyker alltid upp något som är roligare.
Försummelse
Det finns en försummelse i mitt liv. Ett dåligt samvete som gnagt ett tag. Det stavas F-Ö-N-S-T-E-R. De är smutsiga. Mycket smutsiga. Jag minns inte när jag tvättade dem senast. Jag vill inte minnas.
Haken är att jag är höjdrädd. Går inte gärna ut på balkonger. Undviker hissar. Får en sugande känsla i magen när jag går över broar.
Fönstertvätt innebär närkontakt med höjder. Åtminstone om man som jag inte bor på bottenvåningen. Och har fönster som inte går att vända ut och in. Som kräver att man lutar sig ut över avgrunden för att tvätta på utsidan. När jag gör det suger det i magen. Jag tänker på hur lätt det är att falla ner. Betänker hur ont det måste göra när jag faller. Eller ja, när jag landar.
Jag vill inte falla. Alltså tvättar jag inte fönstren. Säger till mig själv att jag gör det nästa vecka. Eller nästnästa. Skjuter upp och skjuter upp. Och fönstren blir smutsigare och smutsigare. Snart kommer jag väl inte kunna se genom dem.
Undrar om jag kan få någon annan att tvätta dem? Någon som inte är rädd för höjder.
Monsterdisken attackerar
Jag är skadad. Sårad i strid. Och skadan vägrar läka.
Det var under det eviga kriget mot monsterdisken (katterna har sina monster, jag har mina) I en batalj förra veckan bet monstret tillbaka. En konservburk åstadkom ett djupt jack i mitt pekfinger.
Plötsligt insåg jag poängen med en första hjälpen-låda i hemmet. Någon sådan finns givetvis inte i mitt. Men att åka till akuten för att bli omplåstrad kändes överdrivet.
Alltså gjorde jag ingenting. Bortsett från att stoppa blodflödet alltså. Och en knapp vecka gick. Jag observerade. Fascinerades hur jacket i fingret bara vägrade läka. Funderade på om akuten inte hade varit en god idé trots allt.
Men igår fick storasyrran syn på fingret. Hon har en första hjälpen-låda. Mitt finger paketerades.Snabbt, snyggt, prydligt. Och jag fick en föreläsning om hur jag borde ha gjort. Glad-pack kan användas till mycket, upplysningsvis.
Och monsterdisken då? Jag slog tillbaka redan dagen efter konservburksattacken. Iförd ett par alldeles nyinköpta diskhandskar.
Stora Monstret Dammsugaren
Har just avslutat en snabbdammsugning. Katterna for som skållade råttor.
Jag tycker de borde vant sig. När allt kommer omkring dammsuger jag sisådär var tredje dag under sommarhalvåret. Annars får jag dammråttor stora som kattungar i hörnen.
Men nej. Vad mina katter anbelangar är Stora Monstret Dammsugaren Fiende nr 1. Värre än barn och hundar tillsammans. Barn kan man gömma sig för. Vad gäller hundar är det bara att hoppa upp på ett bord eller en byrå. Dammsugarens ilskna vrål däremot är omöjligt att undkomma.
Det är inte lätt att vara katt. Men nu är faran över. För den här gången. Jag har förpassat monstret till städskåpet. Nu väntar middag och Miss Marple.