Panikstädning

Det finns en enorm fördel med att folk oväntat ringer och säger att de droppar in om en halvtimme. Panikstädningen. Snabbt och effektivt förvandlas lägenheten från Yttersta Kaos till Ett Minimum av ordning. Åtminstone så länge ingen öppnar dörren till sovrummet.

Och det finns det ju ingen anledning att göra.

Även besök som annonseras någon dag i förväg har sina fördelar. Måste ju städa inför dem också. Och då finns det ju tid att vara lite grundligare. Inte bara dammsuga utan också torka golven. Damma lite. Ta en tur till sopsorteringsstationen. Kanske röja lite bland pappershögarna på skrivbordet.

Kanske. Om andan faller på. Och inget roligare dyker upp. Och det är problemet med städning. Det dyker alltid upp något som är roligare.

Försummelse

Det finns en försummelse i mitt liv. Ett dåligt samvete som gnagt ett tag. Det stavas F-Ö-N-S-T-E-R. De är smutsiga. Mycket smutsiga. Jag minns inte när jag tvättade dem senast. Jag vill inte minnas.

Haken är att jag är höjdrädd. Går inte gärna ut på balkonger. Undviker hissar. Får en sugande känsla i magen när jag går över broar.

Fönstertvätt innebär närkontakt med höjder. Åtminstone om man som jag inte bor på bottenvåningen. Och har fönster som inte går att vända ut och in. Som kräver att man lutar sig ut över avgrunden för att tvätta på utsidan. När jag gör det suger det i magen. Jag tänker på hur lätt det är att falla ner. Betänker hur ont det måste göra när jag faller. Eller ja, när jag landar.

Jag vill inte falla. Alltså tvättar jag inte fönstren. Säger till mig själv att jag gör det nästa vecka. Eller nästnästa. Skjuter upp och skjuter upp. Och fönstren blir smutsigare och smutsigare. Snart kommer jag väl inte kunna se genom dem.

Undrar om jag kan få någon annan att tvätta dem? Någon som inte är rädd för höjder.

Monsterdisken attackerar

Jag är skadad. Sårad i strid. Och skadan vägrar läka.

Det var under det eviga kriget mot monsterdisken (katterna har sina monster, jag har mina) I en batalj förra veckan bet monstret tillbaka. En konservburk åstadkom ett djupt jack i mitt pekfinger.

Plötsligt insåg jag poängen med en första hjälpen-låda i hemmet. Någon sådan finns givetvis inte i mitt. Men att åka till akuten för att bli omplåstrad kändes överdrivet.

Alltså gjorde jag ingenting. Bortsett från att stoppa blodflödet alltså. Och en knapp vecka gick. Jag observerade. Fascinerades hur jacket i fingret bara vägrade läka. Funderade på om akuten inte hade varit en god idé trots allt.

Men igår fick storasyrran syn på fingret. Hon har en första hjälpen-låda. Mitt finger paketerades.Snabbt, snyggt, prydligt. Och jag fick en föreläsning om hur jag borde ha gjort. Glad-pack kan användas till mycket, upplysningsvis.

Och monsterdisken då? Jag slog tillbaka redan dagen efter konservburksattacken. Iförd ett par alldeles nyinköpta diskhandskar.

Stora Monstret Dammsugaren

Har just avslutat en snabbdammsugning. Katterna for som skållade råttor.

Jag tycker de borde vant sig. När allt kommer omkring dammsuger jag sisådär var tredje dag under sommarhalvåret. Annars får jag dammråttor stora som kattungar i hörnen.

Men nej. Vad mina katter anbelangar är  Stora Monstret Dammsugaren Fiende nr 1. Värre än barn och hundar tillsammans. Barn kan man gömma sig för. Vad gäller hundar är det bara att hoppa upp på ett bord eller en byrå. Dammsugarens ilskna vrål däremot är omöjligt att undkomma.

Det är inte lätt att vara katt. Men nu är faran över. För den här gången. Jag har förpassat monstret till städskåpet. Nu väntar middag och Miss Marple.

Skrynkligt i sommarhettan

Jag har varit anmärkningsvärt skrynklig idag. Samma sak igår. Jag skyller på vädret.

Är det 30 grader ute känner jag inte för att ta fram strykjärnet. Och jag är inte typen som stryker skjortor och blusar när de är nytvättade. Näpp, in i garderoben bara. Tänker att jag fixar strykningen när det är dags för användning.

De senaste dagarna har det varit riktigt skjort- och blusväder. Men inte sjutton vill jag stå och svettas med ett strykjärn när termometern ligger och darrar vid 30-strecket. Då är jag hellre skrynklig.

Annars är det ett fint strykjärn jag har. God kvalitet. Ärvde det från farmor. Hon var sömmerska och hade nog sina krav när det gällde klädvård. De kraven har inte gått i arv till mig. Jag är genuint slarvig med min klädsel. Men strykjärn har jag.

Kläder tycker jag också om, trots att jag slarvar. Har gjort en del fynd på sommarrean. En del strykfritt, en del inte.

Trädgårdsarbete och jordiga kläder

P1060762-B_1

Ok. Det var inte det smartaste jag gjort. Det är jag den första att medge. Att gå ut till odlingslotten i nytvättade blåjeans och ljusblå skjorta. Dröjde inte många minuter innan nytvättat var ett minne blott. När jag kom hem igen var både jag och kläder anmärkningsvärt jordiga.

Jag borde ha lärt mig. Jag kan inte utföra trädgårdsarbete utan att smutsa ner mig. Det spelar ingen roll vad jag gör. Vattnar eller rensar ogräs,  klipper gräs eller planterar om. När jag är klar är kläderna mogna för tvättkorgen.

Vilket är helt i sin ordning om jag har på mig kläder som kan köras i 60 grader. Kläder där det inte är en katastrof om en del fläckar inte går bort. Gamla, slitna kläder. Inte mina älsklingsjeans. Inte en ny ljusblå skjorta som jag knappt hunnit använda. Särskilt det där med skjortan retar mig. Jag tvivlar på att den någonsin blir sig själv igen.

Korkat. Det finns inget annat ord för det. Korkat. Men inget jag kan göra något åt nu. Jag hade i allafall trevligt medan jag sabbade min fina blåa skjorta. Och när jag kom hem belönade jag mig själv med rabarberkräm gjord på nyskördade rabarber. Det var gott.

Nikotinbrist och morotsförgiftning

Jag har en demon i mitt inre. Hon river och klöser och fräser och vrålar: “JAG VILL HA NIKOTIN! NIKOTIN! NIKOTI-I-I-N!”

Eller ja, det är så det känns. Nikotinhalten i mitt blod är för närvarande mycket låg. Alldeles för låg för att jag ska trivas med livet. Normalt röker jag mer än ett paket om dagen. Nu är jag nere i sådär 5-6. Har inte råd att köpa cigaretter just nu.

Istället tröstäter jag. Ostsmörgåsar, morötter och sött te. Morötter är särskilt bra vid nikotinsug. Sött och beskt på samma gång. Så jag gnager i mig. Som en jäkla kanin. Och funderar på om det finns något som heter morotsförgiftning.

Men allt här är inte elände. Sedan i torsdags är jag igång med vårstädning. Tar lite varje dag. Jag överanstränger mig inte, men är nöjd med det jag åstadkommit hittills och tänker fortsätta i samma stil närmaste veckan. Snart kommer det se ganska hyfsat ut i min lägenhet. Eller nej. Men lite mindre ostädat iallafall.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vårstädningsångest

I köket har jag en disk som börjar anta monstruösa proportioner. Där finns ett kylskåp vars innehåll snart kommer anfalla om jag inte förpassar rubbet till soprummet. Jag har ett sovrum där mer prylar verkar ligga på golvet än någon annanstans och ett vardagsrum som svämmar över av tidningar, pappershögar, travar av böcker och videoband. Jag har fönster som…Nä. Jag vill överhuvudtaget inte tänka på fönstren.

Det är med andra ord dags att agera. Jag måste städa. Blä.

För någon dag sedan roade jag och en yngre släkting oss med allt vi skulle skaffa om vi blev miljonärer. Städerska var en av dem. Gissa vad som just hamnade högst på min lista. Och gissa om jag kommer ge henne bra betalt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Att bringa ordning i kaos

Tidigare ikväll såg jag mig om i min lägenhet och jag tänkte: om inte det här stället strider mot någon lag eller förordning borde det göra det. När jag har mycket att göra är städningen det första som ryker. Att döma av tillståndet i min lilla tvårummare har jag varit hyperstressad det senaste decenniet.

Jag hade nog kunnat leva med att låta förfallet fortsätta en dag eller två. När det gäller stökiga lägenheter är min toleransnivå mycket hög. Men i morgon väntar jag besök. Och till och med jag tyckte att det hade varit en förolämpning att utsätta någon för det kaos som rådde.

Alltså städade jag. Jag plockade upp allt som låg och drällde på golven, jag röjde upp på skrivbordet och på soffbordet, jag dammsög och torkade golven. Jag hittade åtminstone ett par prylar som jag trott var ohjälpligt förlorade.

När jag var klar såg jag mig om igen och jag var riktigt nöjd med resultatet. Okej, min lägenhet skulle fortfarande inte kvala in på en tio-i-topplista över Sveriges prydligaste hem. Men jämfört med hur det såg ut här för några timmar sedan har jag åstadkommit en klar förbättring.

Jag känner mig så duktig.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,