Tv-tristess och kunglig romantik

Tråkigaste tv-veckan ever. Mellansyrran och jag var rörande eniga. Fotbolls-VM och prinsessbröllop. Vad visas på tv? Fotbollsmatcher. Kommentarer om fotbollsmatcher. Romantiska filmer om bröllop. Dokumentärer om bröllop. Matlagningsprogram om bästa bröllopsmaten. I en hel vecka. Mer än en vecka.

Urtrist. Jag avskyr fotboll. Inte är jag överdrivet förtjust i romantik heller. Inte min grej liksom.

Fast när kvällsnyheterna visades klockan halvåtta slog jag på tv:n. För att kolla in finalen. Upphovet till flera dagars bröllopsyra på tv. Vigseln mellan en svensk kronprinsessa och en medelklasskille. Och det var romantiskt. Det unga paret såg så uppenbart lyckliga ut. Så förälskade. Även en förhärdad cyniker som jag blev rörd. Jag önskar kronprinsessparet allt gott.

Men nu hoppas jag att tv-tablån återgår till det normala. Åtminstone delvis. Fotbolls-VM lär fortsätta ett tag till. Tyvärr.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Anna Odell har outat sig

Enligt en artikel på dn.se är det snart premiärdags för Anna Odells konstprojekt. Nu har Odell berättat att hon tidigare var psykiskt sjuk.En vinterkväll 1995 klev hon upp på räcket till Liljeholmsbron, varpå hon fördes till psykakuten där hon intogs. Hon hävdar att hon inte var våldsam och att hon utsattes för tvångsåtgärder som var onödiga och kränkande.

Det fejkade psykbrytet i vintras var en upprepning av händelserna 1995. Konstprojektet det resulterat i är avsett att starta en debatt om onödiga tvångsåtgärder inom psykvården.

Jaha. Odell är före detta psykpatient. Får det mig att känna större förståelse för vad hon gjort? Blir hon mer trovärdig i mina ögon?

Näpp. Har samma invändningar som tidigare. Odell utsatte helt i onödan sina medpatienter på S:t Göran för en potentiellt stressande och otäck situation. Hon tog vårdresurser i anspråk som borde använts på dem som faktiskt var sjuka.

Faktum är att mina invändningar nu är starkare. Eftersom Odell själv varit psykiskt sjuk borde hon ha begripit att hennes agerande kunde upplevas som negativt av andra patienter. Som f.d. patient borde hon ha varit väl medveten om hur sorgligt underfinansierad psykvården är.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Böcker om självskadebeteende av Sofia Åkerman

I ett inlägg på Psykbryt presenteras två böcker om självskadebeteende, “För att överleva – om självskadebeteende”, som utkommer den 30 mars i år, och “Zebraflickan”. De är skrivna av Sofia Åkerman, som under många år skadade sig själv. Hon är idag är författare och föreläsare, samt utbildar sig till sjuksköterska.

För över 20 år sedan gick jag under ca 18 månader lös på mig själv. Jag var ung och gränslöst olycklig. Att skada mig själv var dämpade min ångest; mediciner hjälpte inte.

På den tiden var självskadebeteende ganska okänt, både inom psykiatri och allmänhet. Jag lyckades ta mig ut ur beteendet själv, tack vare en snäll pojkvän som gjorde att jag mådde lite bättre och blev mer stabil.

När nyhets- och samhällsmedier så småningom började diskutera självskadebeteende var jag tacksam över att problemet uppmärksammades.

Men jag har funderat på varför det inte verkar finnas vettig litteratur i ämnet skrivet ur ett patientperspektiv. Den bok jag hittills hört talas om tycks närmast – avsett eller oavsett – förvandla självskadebeteende till något coolt. Jag har inte läst boken själv men det jag läst om den får mig att tvivla på att jag skulle ge den till en tonårstjej med kökskniv och rakblad i beredskap. Nu har jag alltså fått veta att det finns ytterligare två böcker av en f.d. patient i ämnet.

Det är mycket bra. Får mig visserligen inte att gå ut i kortärmat. Det kommer jag aldrig mer att göra. Är less på undrande blickar och korkade kommentarer. Men den ökade uppmärksamheten kring självskadebeteende får mig att tänka att andra, som är tuffare än jag, får lättare att visa sina ärr för omvärlden.

Tack till Psykbryt för tipset. Sofia Åkermans blogg hittar ni här, intervjuer med henne hittar ni här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Professor på Konstfack avvisar kritik

Ok, nu är jag arg igen. Och med risk för att låta som en LP-skiva som hakat upp sig: det är Anna Odells psykfallsjippo som irriterar mig, igen.

Nu är det en intervju på svd.se med Konstfackprofessorn Magnus Bärtås som spökar. Han anser inte att skolan – eller Odell – agerat klandervärt. På frågan om det inte var fel av Odell att ta den hårt ansträngda psykiatrins resurser i anspråk svarar professorns nej. Han förstår att berörd personal känner sig lurad men menar att Odells verk är större än så.

Inte ett ord om hur patienterna kan ha känt inför Odells agerande. Tycker professorn inte att deras känslor har någon betydelse?

En snäll tolkning är att Bärtås i intervjun formulerat något medkännande och förstående om patienterna på St. Göran den aktuella kvällen, men att det inte kommit med i artikeln. Cynikern i mig är skeptisk. Cynikern i mig säger att professorn överhuvudtaget inte inser att patienterna kan ha känslor och åsikter om Odells beteende.

Så hallå, professorn! En upplysning: psykiskt sjuka känner och tänker! Och kan känna sig illa behandlade. Med all jäkla rätt! Och bara misstanken att Odells agerande riskerade skada andra patienter borde ha fått Konstfack att säga nej till hennes psykfallsteater.

En annan inställning visar Konstfacks rektor Ivar Björkman. Han skriver i en debattartikel på dn.se att skolans egen utredning visar att Konstfack bör klandras för Odells projekt. Därför ska Konstfack nu ta fram nya etiska riktlinjer. Bra.

För övrigt överväger jag allvarligt att sluta läsa tidningar och lyssna på radio. Nyhetsrapporteringen just nu är inte bra för mina nerver.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Odells agerande uttryck för sympati?

På dn.se finns en artikel där några Konstfackstudenter ger deras syn på den senaste tidens turbulens kring Konstfack.

Studenterna förstår inte de kritiska reaktionerna på Odells iscensatta psykos. En av dem vänder sig mot påståenden om att Odell drivit med psykiskt sjuka och understryker att Odell genom sin aktion själv försatt sig i en mycket sårbar situation. En annan påpekar att han anser att det är ett uttryck för “djupaste form av sympati” för psykiskt sjuka att försöka sätta sig in i deras situation.

Tack, men nej tack. Om Odells agerande är ett uttryck för sympati är det sympati som iallafall jag kan leva utan. Om hon velat sätta sig in psykiskt sjukas situation kunde hon ha börjat innan hon gick upp på Liljeholmsbron och agerade suicidbenägen. Hon kunde ha funderat över hur människor kan må så dåligt att de överhuvudtaget hamnar på psykakuten. Det finns gott om litteratur som beskriver fasorna med svår psykisk sjukdom, som beskriver ångesten, skräcken och desperationen.

Och om Odell verkligen förstått betvivlar jag på att hon agerat som hon gjorde. Hon borde insett att hon riskerade orsaka ytterligare lidande hos redan lidande människor.

Studenterna som ansåg att Odell agerat i sympati hävdade också att om Odell varit man och journalist skulle hon krönts till en ny Janne Josefsson. Det hoppas jag verkligen inte. Jag hoppas att en journalist som varit så klumpig och hänsynslös skulle fått sparken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Odell bör be sina medpatienter om ursäkt

Minns ni Anna Odell? Konstfackstudenten som för en knapp månad sedan låtsades att hon skulle hoppa från Liljeholmsbron och av polis blev förd till och tvångsintagen på St Görans psykakut i Stockholm?? Hon har i ett inlägg på Newsmill – även publicerat av DN – tackat de förbipasserande på Liljeholmsbron. För att de hjälpte vad de trodde var en sjuk och desperat människa.

Någon ursäkt framför Odell inte. Jag skulle vilja att Odell ber om ursäkt, framför allt sina medpatienter. Någon sådan framför hon inte i artikeln. Hon tycks överhuvudtaget inte inse att hennes agerande kan ha skadat andra intagna.

Jag tycker det säger en del om Odells inställning till psykiskt sjuka. Hon fattar bara inte vad psykisk sjukdom innebär.

Att vara psykiskt sjuk är inget konstnärligt projekt. Det finns ingen tjusning eller romantik i psykisk sjukdom, ingen frivillighet. Det är bara ensamt och tröttsamt och hemskt. Hur hemskt det är går inte att beskriva för en frisk människa. Det spelar ingen roll vad hur mycket man förklarar för dem som själva inte är sjuka. När allt kommer omkring tittar de bara på.

Är man i så dåligt skick att man hamnar på psykakuten befinner man i en sällsynt utsatt situation. Det sista man behöver är att – utan att bli tillfrågad och utan att veta om det – bli del i ett konstnärligt jippo iscensatt av en konststudent med världsförbättrarambitioner. För jippo var det. Odell ska ha slagits och spottat folk i ansiktet och därigenom skrämt andra patienter.

Anna Odell har betett sig respektlöst och kränkande mot psykiskt sjuka. Hon borde be om ursäkt för det.

Professor Ann-Sofie Ohlander skriver om vad hon som f.d. patient tycker om alltihop här. Intressanta inlägg hittar ni också på Psykbryt och Utbloggad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,