Migrän och Göteborgsvarv

Migränanfall så för ögonblicket har mitt liv saktat av alldeles. Målet just nu: att klara mig igenom kvällen utan att kräkas. I väntan på det hänger jag på Twitter och försöker få in lite vett i skallen på favoritantagonisten. Som vanligt vägrar han ta till sig mina kloka ord. Att argumentera med valfri vägg är ungefär lika fruktbart. Fast inte lika roligt.

Annars är det business as usual. En hel del föreningsliv. En del promenerande och fotograferande. Och mycket läsande. Just nu är det mest reaböcker om Tredje riket och andra världskriget som gäller. Och en och annan ungdomsbok.

Mest anmärkningsvärda som hänt senaste dagarna: deltagaren i Göteborgsvarvet som sprang hem när varvet var avslutat. Fattar ni moralen? Själv orkade jag inte ens gå ut och kolla på Göteborgsvarvet. Jag låg och läste och sen låg jag och sov. Men jag gick ut på kvällen för att handla, och det var då jag såg killen som sprang hem. Jag borde ha applåderat honom.

Viktuppgång och bokval

Jag har gått upp i vikt sedan jag slutade röka. Inte mycket men älsklingsjeansen sitter inte riktigt som de ska längre. Jag antog att trenden kommer vara fortsatt uppåt ett tag och att jag till slut inte kommer i älsklingsjeansen överhuvudtaget.

Dags att börja röra på sig alltså. I förrgår blev det en långpromenad. Men i går snöade det och sedan regnade det och bekymrad för min vikt är jag inte. I stället stannade jag hemma och skrev och funderade på vilken bok jag skulle börja läsa. Det blev ännu en spionthriller av John Le Carré. Mullvaden var rätt svårtuggad och jag ville kolla om Carré alltid skriver halvt obegripligt. Det verkar inte så, konstaterade jag när jag började läsa i natt. Spionen som kom in från kylan är betydligt lättare att komma in i. Jag skulle nog ha börjat med den och inte gått rakt på Mullvaden.

 

För övrigt verkar vädret i dag ok. Det snöar inte och jag tror inte det regnar heller. Och i vilket fall som helst måste jag ändå ut och köpa mjölk. Jag ger mig ut på promenad.

Batterimissar, möten, telefoner

Det är en fördel att kolla kamerabatterierna innan man traskar i väg till mötet med unga släktingen som kommit till stan på långväga besök. Det gjorde inte jag. Så några foton blev det inte. Däremot satt vi och pratade ett par timmar innan det blev dags för mig att gå hem. Telefonmöte med de andra pocketbloggarna och innan dess hade jag lite saker att fixa.

Ett av samtalsämnena på PocketBloggmötet var årets bok- och biblioteksmässa. Den är i slutet av september, vilket inte är så långt bort. Sommaren har gått snabbt.

På tal om telefoner. Jag måste köpa en ny. Den jag har är i bedrövligt skick. Eller kanske inte, med tanke på allt den fått stå ut med under de år jag haft den. Jag har snubblat på den, tappat den i golvet, spillt kaffe på den (det tog ett dygn för den att torka och under tiden lät den konstigt). Nu låter den konstigt hela tiden, även om jag inte dränkt den med kaffe.

Dags att köpa en ny alltså. Tror jag ska satsa på en plommonröd den här gången. Eller knallgrön. Eller vad som helst som syns så att jag inte snubblar på den lika ofta.

 

Sommarskyltning, sommarvärme, sommarnoja, sommarnöje

I dag fixade P och jag skylten. Delar av den åtminstone. Temat var givet: sommar. Men ännu är det inte klart, vi behöver fler anslag och lite mer prylar. Anslagen ska jag göra, förhoppningsvis i veckan.

På tal om sommar: det har varit varmt ett par dagar. Folk intar gräsmattor och uteserveringar och lapar sol. Jag nöjer mig med promenader på kvällarna. Så förtjust i sol är jag inte. Dessutom har jag hört att den orsakar cancer.

På tal om förfärliga sjukdomar: nyhetsmedier och samhällsprogram frossar i ehec. Det börjar göra mig nervös. Får min OCD att gå i topp och min matlust i botten. Jag tror att jag ska leva på ostsmörgåsar resten av mitt liv. Och nyponsoppa. Och yoghurt.

För övrigt firar jag sommarens inträde med att frossa i deckare. Jag vet inte varför, men grönska och värme och sommarklädda människor får mig sugen på ond bråd död. I fiktiv form, ska tilläggas.

 

 

Den försummade dagboken

Min dagbok ligger övergiven på vardagsrumsbordet. Jag har inte skrivit i den på flera dagar, kanske en vecka. Jag minns inte riktigt. Och när  jag inte minns när jag skrev i dagboken sist brukar det betyda en vecka.

Jag tycker om att skriva dagbok. Men de perioder då det händer som mest har jag svårt att hinna skriva. Dumt egentligen. Det är ju de dagar jag vill minnas. Som när jag sprang mellan seminarierna på årets bokmässa och tänkte: det här är höjdpunkten i mitt liv. Nå. I mitt liv hittills i alla fall.

Efter bokmässan har det blivit mycket pocketbloggande. Sex inlägg på två dygn. Och jag är inte klar ännu.

En vecka att minnas alltså. I positiv mening. Någon som står mig nära hade det mindre kul. Det gör mig arg. Det ska inte behöva vara så. Hon ska inte behöva ha det så.

Mycket att skriva i dagboken, alltså. Bäst jag sätter i gång.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Sovdags

P1090715Btn_

Jag är så ofantligt trött. Egentligen skulle jag ha skrivit om min trevliga söndag på Styrsö, men jag orkar inte. Istället ska jag krypa till sängs, läsa lite i deckaren jag började på igår och sen sova, sova, sova tills väckarklockan kör upp mig klockan halv åtta.

Men först ska jag ge katterna ett nattmål. Annars kommer Constantine väcka mig med sitt gastande om mat vid fem-sextiden. Och så tidigt vill jag verkligen inte upp.