Städning och höjdnojor

Funderade på om jag skulle ut och orientera men pliktkänslan vann och jag beslöt mig för att stanna hemma och städa. Min lägenhet har sett ut som vilket sopupplag som helst ett bra tag nu och det är på tiden att jag gör nåt åt det. Dessutom är jag förkyld och har egentligen ingen lust att gå ut.

Och så har jag fortfarande ont i fötterna efter gårdagens orienteringsrunda. Den blev längre än jag hade tänkt mig för när jag var klar och ville ta spårvagnen hem hamnade jag på fel sida om motorvägen vid Kungssten. Enda sättet att nå spårvagnshållplatsen var att gå över en jättelik bro och det vågade jag inte.

Fobier är så opraktiska och höjdrädsla är alldeles extra opraktiskt. Jag kommer ihåg när jag varit på Botaniska och fikat med en kompis. På hemvägen gick jag över cykelbron för att komma till Slottsskogen. Idiotisk idé. Bron är jättelång och alldeles vedervärdig. Jag höll på att inte komma över. Men att sjunka ihop på mitten av bron och börja storgråta av panik kändes inte som ett alternativ. Då skulle jag aldrig komma över.

Den här stan behöver fler gångtunnlar. Massa gångtunnlar.

Sommarbad i skärgården

Jag har badat. I havet. Och jag har lärt mig flyta.

Normalt tillhör jag dem som inte hoppar i vattnet allt för gärna. Simmar uselt. Några simtag och jag sjunker som en sten. När jag gick i simskola på lågstadiet fuskade jag mig till godkänt på 25 meter. Stötte fötterna i bassängens botten. Simfröknarna måste ha varit blinda.

För den som inte kan simma är havet farligt. Särskilt i Göteborgs skärgård. Få långgrunda sandstränder. I allmänhet frekventerade av barnfamiljer. Gott om klippor med bråddjupt vatten. Och alla jag känner föredrar klipporna. Jag också. Där slipper man ungarna.

Haken med klipporna är att jag ofta inte vågar bada på klipporna. Säga vad man vill om mitt liv men drunkningsdöden är inte ett alternativ.

Men. I förrgår var syrran och jag ute på långpromenad på Styrsö. Klättrade i bergen. Länge. Svettigt. Fick vattnet att framstå som allt mer lockande. Och baddräkterna hade vi ju med oss. Vi började leta efter ett ställe där jag kunde gå i utan att slå ihjäl mig.  Företrädesvis utan att drunkna också. Ett ställe med grunt vatten. Och vi hittade ett.

Några minuter senare var vi i vattnet. Härligt. Särskilt när jag upptäckte att jag kan flyta. Om jag ligger alldeles stilla i vattnet. Inte fäktar med armarna i halv panik. Då flyter jag. Fantastiskt.

Snart ska jag bada igen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hektiskt

Som jag skrev i mitt förra inlägg har det varit hektiskt på sistone. De två senaste veckorna. Sällsynt hektiskt. Ok, hela våren har varit stressig. Men de senaste två veckorna har varit extrema.

Hektiskt i min värld betyder mycket föreningsarbete. Möten, givetvis.  Men inte bara möten – förra torsdagen köpte vi och planterade sommarblommor till gården. Tog en hel dag att handla, släpa fram alla urnor och plantera. Flera grannar hjälptes åt.  När jag kom hem vid halvniotiden på kvällen var jag halvdöd men nöjd.

Har fått göra en del kompletteringar i efterhand. Jorden tog liksom slut. En granne åkte och köpte mer för några dagar sedan. Blommorna tog också slut. Jag fick lite fler av syrran i onsdags. Har ägnat en del tid den här veckan åt att fylla på jord och plantera. Nästa vecka ska jag fixa ytterligare några blommor. Sen får det vara bra.

Inköp på IT-området har också stått på agendan. Eller ja. Hittills har vi bara kollat exakt vad vi ska köpa. Vi har ju en budget. Ett maxbelopp. Och en inköpslista. Och kravet att köpa grejer som funkar. Det vi sysslat med nu är att få de tre faktorerna att gå ihop. Då är det bra att ha med sig en kille som är en hejare på tekniken.

Nu är det mer möten på gång. I går – det är över midnatt – blev det en heldag. I dag väntar en halvdag. Och på söndag ska jag stå framför massa människor och prata. Ska presentera en grupp jag arbetar med. Företrädesvis så kort tid som möjligt. Scenskräck.

Nästa vecka är det dags för IT-inköpen. Och de sista sommarblommorna. Sedan återgår mitt liv till en mer normal hastighet. Då ska jag ägna mig åt mig. Och så ska jag jobba.

Det är i alla fall planen.

Försummelse

Det finns en försummelse i mitt liv. Ett dåligt samvete som gnagt ett tag. Det stavas F-Ö-N-S-T-E-R. De är smutsiga. Mycket smutsiga. Jag minns inte när jag tvättade dem senast. Jag vill inte minnas.

Haken är att jag är höjdrädd. Går inte gärna ut på balkonger. Undviker hissar. Får en sugande känsla i magen när jag går över broar.

Fönstertvätt innebär närkontakt med höjder. Åtminstone om man som jag inte bor på bottenvåningen. Och har fönster som inte går att vända ut och in. Som kräver att man lutar sig ut över avgrunden för att tvätta på utsidan. När jag gör det suger det i magen. Jag tänker på hur lätt det är att falla ner. Betänker hur ont det måste göra när jag faller. Eller ja, när jag landar.

Jag vill inte falla. Alltså tvättar jag inte fönstren. Säger till mig själv att jag gör det nästa vecka. Eller nästnästa. Skjuter upp och skjuter upp. Och fönstren blir smutsigare och smutsigare. Snart kommer jag väl inte kunna se genom dem.

Undrar om jag kan få någon annan att tvätta dem? Någon som inte är rädd för höjder.