Repetition

Nu är jag där igen. Vaknade sjukt tidigt på morgonen och kan inte somna om. Om det fortfarande är mörkt och jag inte har någon anledning att gå upp är det sjukt tidigt.

Syrran påstår att det är åldern. Tanter behöver mindre sömn. Jag överväger sömntabletter. Hade det inte varit för biverkningarna hade jag dubblat dosen Propavan. Men krypningar i benen är värre än sömnlöshet. Och i vilket fall som helst har insomningstabletter mycket kort halveringstid. Det är därför de kallas insomningstabletter och inte sömntabletter.

Bah.

Ändrade rutiner

Vårdcentralen har ändrat rutiner för receptförnyelse. I stället för att jag ringer upp, knappar in mitt telefonnummer och blir uppringd ombads jag att tala in ett meddelande med namn, personnummer, telefonnummer samt de mediciner vars recept jag behövde förnya. Jag blev nervös och talade in två meddelanden pga trodde jag inte fick med allt i första meddelandet. Jag bad till och med om ett bekräftelse-sms.

Och sen blev jag nervös för att jag inte skulle få någon bekräftelse på att vårdcentralen fått mitt meddelande. Och så blev jag nervös för att det ta upp till sju arbetsdagar innan recepten blev klara.

När jag lagt på luren började jag räkna tabletter. Jag funderade på hur länge jag skulle klara mig. Jag insåg att jag borde ha ringt vårdcentralen före julhelgerna. Jag konstaterade att jag ätit lägre dos av en medicin i flera dagar pga ringde inte vårdcentralen före helgerna. Jag tänkte att jag har redan börjat må konstigt. Jag tänkte att om inte jag har ett recept om sju arbetsdagar kommer jag vara i trubbel.

Kort sagt: jag ägnade en timme eller så åt att oroa mig alldeles förfärligt. Sedan ringde en kvinna från vårdcentralen upp för att få ett förtydligande. Vi diskuterade recepten och hon förklarade att bekräftelse-sms av läkaren inte skickas ut men att vårdcentralen ofta ringer upp för att diskutera receptförnyelsen. Hon sa också att jag förmodligen kan hämta ut medicinen på onsdag eftermiddag.

När jag lade på luren var jag avsevärt lugnare. Och nu ska jag ta normal dos av samtliga mediciner. Jag ser fram emot att den här känslan av att verkligheten inte är verklig ska försvinna.

Recepttrassel

Glad i hågen svänger jag in på Apoteket för att hämta ut recept. Men läkaren har glömt att skriva ut den medicin jag ska hämta ut. Och jag svär. Vad är det för inkompetenta som arbetar på Närhälsan Majorna? Jag sa att alla recept behöver förnyas. Går en in på min journal framgår det tydligt att alla recept måste förnyas eftersom SAMTLIGA GICK UT I DECEMBER FÖRRA ÅRET. Och det är ju inte många mediciner det handlar om. Hur svårt kan det vara att hålla reda på FYRA JÄVLA MEDICINER.

Bah!

Nu har jag ringt vårdcentralen för att beställa recept på nytt. De ska ringa upp mig kvart i nio i morgon.

Kitten – nu med ortos

IMG_5619-002Jag är konvalescent.

Gårdagen tillbringade jag på Mölndal sjukhus. Med mig hem fick jag en ortos, några övningar samt förhållningsorder om vad jag får och inte får göra de närmaste veckorna. Och en återbesökstid.

Den där isfläcken jag halkade på strax före jul. Den bröt min handled. JAG trodde det var en stukning för SÅ ont gjorde det ju inte och inte svullnade handleden upp så VÄLDIGT mycket heller. När handleden inte läkte lät jag röntga den på Direkt Röntgen dit jag fått remiss. I måndags eftermiddags blev jag uppringd av en sköterska på vårdcentralen. Hon berättade om frakturen. Jag blev mycket förvånad.

Mest förvånad blev jag över att personalen på Direkt Röntgen hade skickat hem mig utan att säga att jag hade en fraktur i handleden. De gav mig bara ett kuvert och sa att jag skulle lämna det till vårdcentralen.

Sjuksköterskan på vårdcentralen var också mycket förvånad. Personalen på Mölndal sjukhus med.

Ortosen är en stödhandske som ska avlasta handen. En fraktur som börjat läka är inte så stor idé att gipsa och själv tycker jag det är skönt att slippa. Och ortosen funkar väldigt bra.

Katastrofkondition

Gick för att köpa kattmat häromdagen. Och jag hade bråttom. Satte iväg upp för backen i maxfart.

Halvägs upp insåg jag något. Min kondition. Den är usel. Mer än usel. Katastrofal.

Orsaken är uppenbar. Några veckors kedjerökande. Jag kan lugnt säga att jag åkt dit på tobaken igen.

Men det är nog inte bara cigaretterna. Ett par månaders stillasittande framför datorn har säkert hjälpt till. För första gången på åratal har Göteborg en normal vinter, med tillhörande snö, is och iskyla. Inget jag ger mig ut i om jag inte måste. Så mycket trevligare att stanna framför datorn och spela datorspel.

Men tillbaka till huvudpoängen. Min kondition är nere på KOL-patientnivå. Så nu är det dags igen. I morgon köper jag nikotinplåster.

Blä. Tyck synd om mig.  Jag kommer behöva all uppmuntran jag kan få.

Dags att fimpa – igen

Jahapp. Då var det dags igen. Jag ska försöka sluta röka. Med tonvikten på försöka. Det har ju inte gått så bra de senaste 100 gångerna eller så. Det längsta jag lyckats hålla upp är ett halvår.

Nej förresten. När jag var 20 lyckades jag faktiskt sluta. Det höll två år. Fråga mig inte varför jag började igen. Dumhet, antar jag. Och i vilket fall som helst var det ett par decennier sedan.

Så. Okej. Tilltron till min sluta-röka-förmåga är inte på topp. Men jag mår inte bra av att röka. Långsamt tar jag livet av mig själv. Och det finns så mycket kvar i livet jag vill göra. Slutar jag röka får jag förhoppningsvis både tiden att göra alla de där sakerna och råd med dem. Rökning är som bekant dyrt. Mycket dyrt.

Den här gången har jag ett vapen också. Nikotinplåster. Inte för att jag tror att det kommer fungera. Men hoppas går ju.