Inte ett bloss på 15 dagar

Status: nöjd och belåten. Jag dricker kaffe. Och jag har ätit glass. Mycket glass. Wienernougat. Jag ser det som en belöning. För  jag inte har tagit ett bloss på 15 dagar.

Jag är ytterst förvånad. Jag inte tagit ett bloss på 15 dagar har inte hänt på i allafall 10 år. För även när jag slutar röka brukar det alltid bli någon cigarett så där varannan dag. Eller varje.

Undra på att jag alltid börjar röka igen. Jag slutar ju aldrig.

Men nu.  Inte. Ett bloss. 15 dagar. Det närmaste jag kommit en cigarett är ett par meter. Det var i Polen. Utanför hotellet. Hotellen. Där stod det jämt folk och hängde med en cigarett i handen. Jag blängde alltid illvilligt på cigaretten. Och dess ägare. Men jag gick aldrig och köpte några själva. Och då ska ni veta att cigaretter är oförskämt billiga i Polen. Det var ju inte som jag inte hade råd.

Alltså. Inte ett bloss på 15 dagar.

Jag förtjänade den där glassen. Men uppriktigt sagt: jag hade ätit den ändå. Det är ju så gott.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Elementärt


Yes! Fotona från Polen klarade sig.

Jag hade laddat ordentligt innan jag reste. Kamera. Två minneskort. Åtskilliga nyladdade batterier. Allt jag behövde.

Och jag fotograferade. Flitigt. Efter tre dagar var första minneskortet fullt. Då var vi i Krakow. Och jag insåg vad jag glömt ta med mig. Ett element. För på hotellrummet i Krakow fanns inget. Inte i korridoren eller foajén heller.

Enligt expertisen ska man ju aldrig ska ta på ett minne eller nånting annat i en dator utan att först grabba tag i ett element. Något om statisk elektricitet. Samma sak gäller minneskort i kameror. Men nu befann jag mig alltså på ett hotell i Krakow, utan ett element i sikte.

Till slut frågade jag en datorkunnig person som fanns nära till hands. Han sa att han brukar rota i datorers innandömen utan att ta omvägen via ett element först. En chans på miljonen att det går snett, förklarade han.

Jag var lite skeptisk. Men utan element hade jag inte mycket att välja på. Jag bytte minneskort. Och ägnade resten åt resan åt att fundera på vad som hänt med fotona. Men jag oroade mig i onödan. Nu har jag lagt upp fotona på datorn och allt ser ut som det ska.

När jag väl hade bytt minneskort hittade jag faktiskt ett element. I hotellmatsalen.

Fotot föreställer en bro över floden Wisla i staden Torun, Polen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Gestikulerat

Jag var lite osäker på om jag skulle klara mig i ett land där jag inte ens kan säga godmorgon. Men jag fattade snabbt att med gester kommer man långt. Som när jag skulle beställa kaffe på en rastplats på vägen mellan Szczecin och Torun. Damen i kassan kunde inte engelska. Jag kan alltså inte polska. Bortsett från ett ord. Kawa. Kaffe. Det sa jag. Och pekade ut ur caféet. Jag vill ta med mig kaffet.

Damen sa något jag inte förstod, gestikulerade och hämtade två burkar med kaffe. Hon visade mig. Något som såg ut som snabbkaffe. Och så finmalet kaffe som såg ut som bryggkaffe. Aha. Det finns två varianter. Jag valde pulvret som såg ut som vanligt bryggkaffe.

Vad damen därefter gjorde i köket bakom disken såg jag inte. Men några minuter senare fick jag mitt kaffe samt små behållare med socker och grädde. Resultatet blev starkt, sött och gott. Yum.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kaffe på polska

Kaffe i Polen alltså. En mycket positiv upplevelse.

Visserligen var jag skeptisk först. Reseledaren berättade att i Polen brygger man inte kaffe. I stället lägger man kaffepulvret i botten på kannan eller koppen och häller på kokhett vatten. Hmmmm tänkte jag. Men insåg när jag fått min första kopp kaffe att jag varit skeptisk i onödan. Det kaffe jag drack i Polen var starkt och gott. Enda undantaget var hotellet i Warsawa. Fint SAS-ägt hotell. Serverade kaffe som liknade tevatten.

Men annars var kaffet alltså mer än utmärkt. Särskilt tillsammans med grädde. Grädde till kaffet tycks vara regeln. Åtminstone där jag var. På ett av hotellen fanns visserligen också varm mjölk. Men jag höll mig till grädde.

Det bästa av allt var möjligheten att själv fixa kaffe på hotellrummet i Warsawa och Krakow.  Där fanns en bricka med en vattenkokare samt kaffe, te, grädde och socker. Allt som behövdes. Inget kostade det heller.

På hotellrummet i Warsawa fanns dessutom en flaska vatten. Kranvattnet i Polen var länge odrickbart. Nu anses det vara bättre men polackerna har behållit vanan att dricka flaskvatten.

En avgörande skillnad mellan Sveriges och Polen noterade jag. Här dricker vi kaffe efter i princip varje måltid. Så tycks inte vara fallet i Polen. Där fick vi aldrig kaffe till lunchen. Ofta inte till middagen heller. Undantaget var det SAS-ägda hotellet i Warsawa. Där kaffet alltså påminde om tevatten.

Men det gjorde inget. Det fanns ju caféer. På caféer i Warsawa och Krakow drack jag caffe latte och cappuccino. Kaffe värt att döda för. Och vänlig personal som hade lätt för att le.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Resenostalgi

Hemma igen efter en vecka i Polen. Sedan i torsdags kväll. Och jepp. Det är alltid trevligt att komma hem. Jag trivs i Göteborg. Älskar min lilla lägenhet och mina katter. Tycker om att se bekanta ansikten omkring mig. Samtidigt vill jag tillbaka till Polen. Intressant land. Likt men ändå så olikt.

Nu har jag ägnat mig åt att landa. Smälta alla intryck. Återvända till rutinerna. Sova ut. Dagarna efter jag kommit hem från en resa sover jag mycket. Slår aldrig fel. Inte heller denna gång. Har blivit många timmar i sängen sedan jag kom hem.

När jag kom hem i torsdags kväll gjorde jag kaffe. Och drabbades genast av resenostalgi. I Polen har man gärna grädde i kaffet. Inte mjölk. Åtminstone där jag var. Szczecin, Warsawa, Krakow. Yum. Jag älskade det. Inte så nyttigt gissar jag. Men åh så gott.

Och där fick jag uppslaget till nästa blogginlägg. Kaffe i Polen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Massgrav från andra världskriget i Polen

Enligt dn.se hittades i höstas en massgrav från andra världskriget i Polen. Polska massgravar från andra världskriget hör nu inte till ovanligheterna. De absolut värsta tyska övergreppen under andra världskriget skedde i Öst- och Centraleuropa.

Det som skiljer ut det här fallet från många andra är vilka de ca 1 800 döda var. Mycket tyder på att det rör sig om civila tyskar från den då ostpreussiska staden Marienburg, avlidna under krigets slutskede. Tio procent av de döda har avrättats. Resten antas ha dött av kyla och hunger och av artillerield då Röda armén trängde igenom det då tyska Ostpreussen. Underligt är att de döda begravts nakna och att tandplomber i metall tycks ha avlägsnats från kropparna.

Av naturliga skäl har historieforskningen länge fokuserat på de brott mot mänskligheten tyskarna begick under Tredje Riket och andra världskriget. Men på senare år har historikerna även börjat uppmärksamma hur krigshandlingarna påverkade de civila tyskarna, särskilt under krigets sista månader.

Intressanta böcker om det senare är:

  • Stalins hämnd – Röda armén i Tyskland 1944-1945 av Niclas Sennerteg (2001),
  • Dödens hav – Östersjön 1945 av Claes-Göran Wetterholm (2002),
  • Dresden – Tisdag den 13 februari 1945 av Frederick Taylor (2004).

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,