Squeak! Squeak!

Noterar med tacksamhet att hundens boll tappat pipfunktionen. Tidigare när vovven bar bollen och tuggade på den allra minsta lilla lät det hysteriskt. Ungefär som om hon höll på att bita ihjäl ett mycket litet och företrädesvis ulligt och gulligt djur.

Ska tilläggas att i min värld är även råttor ulliga och gulliga och jag önskar inte livet ur dem, trots äckelfaktorn när de dyker upp i tvättstugan. Och den där bollen lät som en råtta i stor nöd. Eller kanske som en fågel.

I vilket fall. Nu är bollen tyst. Och jag kastar och kastar och vovve springer och springer.

Träning, jajamen!

Nu har jag tränat i drygt två veckor. En kvart om dagen, varje dag. Det är inte alls så tungt som jag trodde och jag märker faktiskt en liten, liten skillnad i styrka och ork. Men jag borde nog byta ut en del övningar mot sådana som belastar knäna mindre.

Jag borde också leta efter en (begagnad) motionscykel. När snön och isen kommer blir det inte lika kul med de där raska promenaderna jag också ordinerats. Men jag orkar inte. Leta alltså.

Matlagning och det här med hunger

Elli har utvecklat ett livligt intresse för min matlagning. Leslie är ju inte här längre och Bela bryr sig inte ett skvatt om matlagning. Så Elli får ha köket i fred och hon älskar det.

Jag har blivit lite mer varierad i min matlagning senaste månaderna. Måste ha något att göra med att jag slutat röka och känner smaker på ett annat sätt än tidigare. Eller så beror det på att jag är hungrig hela tiden och blivit mer intresserad av vad jag äter till vardags.

Jag tror att det här med att jag är så hungrig beror på att jag rör på mig mer. Jag tar det här med recept på (raska) promenader på stort allvar. Träningen en timme i veckan går däremot inte alls. Jag har fixat träningsprogram som jag tror är bra. Jag har liksom bara inte kommit igång ännu. Bu för mig.

Det skulle kunna vara så att syrran har rätt och att jag är hungrig hela tiden för att mina blodsockernivåer börjar få spatt. Men det är ett alternativ vars implikationer jag inte har lust att tänka på just nu.

 

Det blev änna blött

Det ösregnade och jag plockade fram höstkappa och goretexkängor och paraply. Halvvägs upp på berget insåg jag att jag glömt vovvens regncape och då var det ju så dags. Hon var redan blöt.

20130916-215515.jpg
Inte för att hon bekymrade sig. Det enda som intresserade henne var den rosa bollen och att jag skulle kasta den.

Presenning

Dagens promenad innefattade en hel del bergsklättring, en orienteringskarta som inte gick ihop med verkligheten och begynnande skoskav. Och så snubblade jag på ett slags hem, tillverkat av presenning. Det sistnämnda var lite läskigt. Här traskar jag fram längs en skogsstig och plötsligt står jag i någons vardagsrum. Att människor ska behöva bo så.

Helikopter

Det är ju inte var dag en ser det. En helikopter på marken.

IMG_8094-003

Det var lite läskigt när den startade upp. Jag funderade på om rotorbladen eller vad det nu heter kunde lossna.

IMG_8095-003Och sen lyfte den upp upp upp och så i väg.

Äntligen converse

12 grader ute i dag. Jag plockade fram mina converse. Premiär för i år, mycket efterlängtat. Jag hade börjat tro att vinterkylan skulle hänga kvar till juli.

IMG_5816-002Jag och mina converse klättrade omkring på Gråberget.

IMG_5822-001Hunden var också med.

IMG_5832-002Vi hade en jättebra vårpromenad och det bästa av allt var att det inte började regna förrän det var dags att lämna vovven till hennes eftermiddagsmatte.

Snö och böcker

Det är signifikativt för den här årstiden att när jag väl samlat ihop mig för att ta en promenad så snöar det. Jag har ingen lust alls att gå ut i snö. Det påminner mig om brutna handleder och hur ont det gör att ramla och att det är säkrast att stanna hemma och blogga och läsa.

Läser är vad jag mest ägnar mig åt just nu. Jag har avverkat massa böcker senaste veckorna, en hemtrevlig mix av deckare, historiska romaner och fantasy/sci-fi. Och så lite facklitteratur i historia. Vad gäller facklitteraturen, som för övrigt inte är så hemtrevlig, planeras påfyllning i slutet av månaden. Bokrea på gång, den stora, underbara.

Det jag borde göra är att ägna mig åt föreningslivet. Men ordföranden är sjuk och har inte ork att jaga på mig och jag tar det som ett tillfälle till en oväntad semester.

Aj som fan

Halkade på en isfläck i torsdags, när jag var ute med hunden. Just när jag hade bestämt mig för att jag borde fortsätta gå ut med hund, jag måste ju ändå ut och promenera. Nu vet jag inte längre. Jag har fått nog av vinter och av snö och is. Och det fånigaste av allt är att jag halkade när nästan all snö och is var försvunnen.

Under ett dygn var handen nästan obrukbar. Nu är den bättre, jag kan bre en smörgås och skiva ost och skriva igen. Men jag kan fortfarande inte lyfta en kaffemugg eller borsta tänderna med högerhanden. Att koka pasta eller att diska är inte att tänka på.

Jag hoppas handen läker snabbt. Jag har ledsnat på att vara handikappad. Det är väldigt opraktiskt och dessutom gör det ont.

Anpassning

Det är inte så att jag ser fram emot att gå ut. Men annars går anpassningen till vinterkylan och vinterväglaget bra. Jag klär mig lager på lager, undviker de brantaste backarna och försöker få hunden jag går ut med att inte dra när det går ner för.

Det har varit ganska kallt senaste dagarna. -10 och därunder. Det är kallt för Göteborg. Men nu kryper gradantalet upp mot nollstrecket. Jag medger att det bekymrar mig. Jag föredrar att gå torrskodd på istäckta gator framför att plaska och halka runt i snöslask och issörja.

De där vintrarna när termometern åker jojo runt nollstrecket och det snöar och töar och snöar igen och töar och fryser på och sen töar och regnar en skvätt och sen fryser på IGEN så att isen blir alldeles glashal och så vidare i all evighet, de vintrarna är vedervärdiga.