Råttigt
Så frustrerande. Jag var ute på en promenad. Längs Godhemsberget. Fick syn på något litet litet med lång lång svans. Först tänkte jag: ekorre. Sedan kom jag på att ekorrar har mycket mer svans. Framför allt har de mycket lurvigare svans.
Det var en råtta. Alldeles för stor för att vara en mus. Och med en råttaktigt naken svans. Jepp, definitivt en råtta. Den kilade runt på marken. Stannade upp, nosade runt, tassade vidare. Kollade efter något ätbart. Hittade inget. Jag betraktade den fascinerat.
Så fick den syn på mig. Bestämde sig för att det var dags att dunsta. Slank in i en hålighet i marken. Jag tittade efter den ett tag men den kom inte tillbaka. Synd. Jag gillar råttor. De är smarta. Överlevare.
Om jag ändå hade haft med mig kameran.
Läs även andra bloggares åsikter om djur, råttor, promenader, kamera, majorna, städer
Hunderi
Det fina vårvädret fortsätter. Jag hyllar det med att gå ut med ett par hundar mitt på dagen. Eller ja. Ut med hundarna hade jag gått även om det haglat. Men den här veckan kan jag tillbe våren under hundpromenaderna.
Det är grannens hundar. En vuxen hund och en valp. Små lurviga varelser. Jag har en katt som är större. Fast den katten är i och för sig jättelik. Och oerhört fientligt inställd till hundar. Jag kan inte ta vovvarna hem till mig. Constantine skulle få ett nervsammanbrott. Av ilska och rädsla.
Veckans tillbedjan av våren får ske utan kameran. Valpen är studsig. Och har en tendens att skälla. Jag har fullt upp med henne. Inte en chans att fotografera. Men det kanske ändrar sig. Valpen har blivit lugnare. Åtminstone vad gäller skällandet. Hon vrålskäller inte längre när hon ser en människa eller hund. Eller barnvagn – av någon anledning är hon rädd för barnvagnar. Men hon skäller inte på dem längre. Det reserverar hon för stora hundar.
Sedan januari har jag gått ut med hundarna. Fyra dagar i veckan. Korta promenaderna, en halvtimme är idealet. En lagom dos dagsljus för mig.
Fåren i Brännholmsviken
Efter tre dagars slappande på Styrsö kände syrran och jag ett visst behov av att röra på oss. Så vi tog en promenad. Tvärs över ön. Till Brännholmsviken.
Brännholmsviken ligger på den obebodda delen av Styrsö, bortom Södra skärgårdens enda skog. I Brännholmsviken finns Vikingakyrkogården. Som är från 1500-talet. Några gravar ser man inte. Bara rester av kyrkogårdsmuren. Iallafall ovan jord. Vad som finns under jord vet jag inte.
I Brännholmsviken finns också husruiner. Ja, hus är att överdriva. Det är rester från enkla säsongsbostäder som fiskarna byggde under sillfiskeperioderna. Ser inte ut som ruiner. Mest en hög stenar.
Och får. Levande lösgående får. Upptäckte vi när vi promenerade längs stranden. Jag fotograferade, givetvis. Och fåren blev intresserade. Först kom en fram för att kolla. Och nosa. Sedan en till. Och sedan hela flocken.
När syrran och jag promenerade vidare hängde fåren efter. Hela bandet. Jag började tro att vi skulle få sällskap ända hem till huset. Men de ledsnade på att förfölja oss efter en stund. Ville kanske inte lämna reviret. Eller så visste de att de ändå skulle stöta på stängsel en bit längre bort.
Det är för övrigt inte helt ovanligt att man snubblar på får på öarna. Första gången jag gjorde det blev jag mycket förvånad. Jag är stadsbarn. Men man vänjer sig. Även vid får. De är faktiskt riktigt söta.