I morse föll den första snön över Göteborg. Och jag insåg att det är betydligt enklare att ta sig upp för ett snötäckt Gråberget än att ta sig ner. Åtminstone i ett stycke.
Jag får revidera mina promenadvägar. Det är dags att börja undvika backarna. Vilket ju inte är helt lätt i en stad som består av berg och dalar.
Och eftersom jag numera är en förnuftig och ansvarstagande kvinna har jag plockat fram mina broddar. Tantpoäng på det, minsann.
Funderade på om jag skulle ut och orientera men pliktkänslan vann och jag beslöt mig för att stanna hemma och städa. Min lägenhet har sett ut som vilket sopupplag som helst ett bra tag nu och det är på tiden att jag gör nåt åt det. Dessutom är jag förkyld och har egentligen ingen lust att gå ut.
Och så har jag fortfarande ont i fötterna efter gårdagens orienteringsrunda. Den blev längre än jag hade tänkt mig för när jag var klar och ville ta spårvagnen hem hamnade jag på fel sida om motorvägen vid Kungssten. Enda sättet att nå spårvagnshållplatsen var att gå över en jättelik bro och det vågade jag inte.
Fobier är så opraktiska och höjdrädsla är alldeles extra opraktiskt. Jag kommer ihåg när jag varit på Botaniska och fikat med en kompis. På hemvägen gick jag över cykelbron för att komma till Slottsskogen. Idiotisk idé. Bron är jättelång och alldeles vedervärdig. Jag höll på att inte komma över. Men att sjunka ihop på mitten av bron och börja storgråta av panik kändes inte som ett alternativ. Då skulle jag aldrig komma över.
Den här stan behöver fler gångtunnlar. Massa gångtunnlar.
I torsdags var det dags igen. 50 brädor på knappt 4 meter. Och 40 läkt (har jag lärt mig att det heter). Från hamnen på Styrsö till syrrans hus. Syrran och jag. Med hjälp av en cykel, en kärra, tre drickabackar och fem miljoner snören.
Sex vändor och drygt fem timmar senare var vi klara. Inse hur bra vi är. Inse hur envisa vi är. Inse hur vi väl vi kan vägen mellan hamnen och huset nu.
En snäll granne erbjöd sig att ta en del av lasten på sitt mopedsläp. Men brädorna var för långa, det gick inte. Men ändå. Snällaste grannen i multiversum. Så bra grannar borde alla ha.
Har börjat orientera, typ. Genom friskvårdsprojektet hittaut.nu. Meningen är att en ska leta reda på checkpoints ute i terrängen och rapportera in dem. Alla checkpoints är markerade på en karta, som finns både i pappersform och online. De lyckliga som har en smartphone kan dessutom ta hjälp av gps.
Fullt så lycklig är inte jag. Jag använder bara karta. Och jag börjar inse poängen med kompass.
Jag har varit ute tre kvällar i rad och hittat sammanlagt 7 checkpoints. De två första kvällarna höll jag mig i eller nära gatumiljön. Det är lättast att hitta där. Men torsdag kväll var jag i Sjöbergen. Det var svårare.
Jag var ute efter tre checkpoints. Två hittade jag snabbt men på den tredje gick jag fullständigt bet. Den fanns bara inte där jag ansåg att den borde finnas. Jag är inte bra på kartor över naturområden. Det är för mycket natur.
Senast jag orienterade var någon gång i gymnasiet och då hängde jag mest efter de andra, de som fattade något. Nu måste jag klara mig själv. Det är en rolig utmaning och jag kommer till platser jag inte hade gått till annars.
För närvarande finns 75 checkpoints. Fem nya släpps varje månad. Kartan gäller till december tror jag. Fast jag kommer knappast försöka hitta alla. Åtskilliga checkpoints ligger i Änggårdsbergen och flera av dem verkar vara mycket svåra att hitta.
Äldsta brorsdottern är på besök i Göteborg. Hon bor hos sin farmor a.k.a min mamma, fem minuters promenad från min lägenhet. I måndags kväll gick jag dit för en dos släktsamvaro. Härligt att ses, det var länge sen.
Tisdag kväll tog vi en promenad i Klippan i utkanten av Majorna.
Jag älskar det gamla sockerbruket och arbetarbostäderna och mest av allt älskar jag ruinerna efter gamla Älvsborgs fästning.
Jag tycker om bron också men bara när jag inte befinner mig på den. Bron är väldigt hög och jag tycker inte om höjder. Ska jag till Hisingen åker jag helst över med båt.
När vi promenerade slogs jag av kontrasterna i Klippan. Gammalt och nytt, välbevarat och förfallet, stad och natur.
Det duggregnade men det har ju regnat större delen av sommaren. Och det var ju inte frågan om nåt skyfall. Inte som tidigare på dagen, då jag trodde Majorna skulle flyta ut i älven.
Hm. Gammelkatten har kräkts tre gånger i kväll. Han är glad och sällskaplig men kräktes upp middagen och sedan kräktes han två gånger till. Nu har jag gett honom magmedicin. Det gillade han inte.
Han har ju mått bra sedan han bytte foder och fick penicillin. Men han blev 16 för två veckor sen, han är gammal. Någon gång måste han gå. Jag hoppas det inte blir nu.
Slutar han inte kräkas får jag ta honom till veterinären.
Azaleorna i Slottsskogen blommar nu. Var där i kväll och fotograferade. Och i onsdags, på väg hem från cafébesök, var jag inne på ett par gårdar och tog bilder. Jag hade aldrig varit där tidigare. Gamla hus, gamla gårdar, sånt jag gillar.
Årsmöte i kväll. Intressant och mestadels trevligt men längre än jag väntat mig – nästan tre timmar. När jag gick hem kände jag mig rätt matt, trots smörgåstårta och kaffe i magen. Eller på grund av.
I går och i tisdags blev det promenad. I tisdags i dagsljus, till och med. Jag känner mig så duktig så. Och min kondition har blivit avsevärt bättre senaste veckorna. Tack och lov. I söndags var det tre månader sen jag slutade röka.
Mer duktighet: Jag har kollat upp träningstips på nätet. Sånt jag kan göra hemma, utan redskap. Jag vill bli lite starkare.
Kallt ute på kvällens långpromenad. Vattenpölarna har frusit till is. Men jag blev varm ändå. Fördelen med att promenera snabbt snabbt. Jag försöker gå så snabbt jag kan. Det är ju meningen att jag ska få upp konditionen. Och den har blivit bättre sen jag slutade röka men bra är den inte och den ska bli bättre.
Noterade flera kasserade granar på vägen. Folk har visst rensat ut julen. Dags för mig att ställa undan mina julprydnader. Alla tre.
Eller inte. Jag tycker lite synd om dem för att de får tillbringa nästan hela året inne i ett skåp. Och de är ganska gulliga. Särskilt tomten. Den är svartklädd.
Jag har gått upp i vikt sedan jag slutade röka. Inte mycket men älsklingsjeansen sitter inte riktigt som de ska längre. Jag antog att trenden kommer vara fortsatt uppåt ett tag och att jag till slut inte kommer i älsklingsjeansen överhuvudtaget.
Dags att börja röra på sig alltså. I förrgår blev det en långpromenad. Men i går snöade det och sedan regnade det och så bekymrad för min vikt är jag inte. I stället stannade jag hemma och skrev och funderade på vilken bok jag skulle börja läsa. Det blev ännu en spionthriller av John Le Carré. Mullvaden var rätt svårtuggad och jag ville kolla om Carré alltid skriver halvt obegripligt. Det verkar inte så, konstaterade jag när jag började läsa i natt. Spionen som kom in från kylan är betydligt lättare att komma in i. Jag skulle nog ha börjat med den och inte gått rakt på Mullvaden.
För övrigt verkar vädret i dag ok. Det snöar inte och jag tror inte det regnar heller. Och i vilket fall som helst måste jag ändå ut och köpa mjölk. Jag ger mig ut på promenad.
Ok. Så här kort hår har jag inte haft sedan jag var barn. Syrran klippte mig i lördags när jag var på Styrsö. Mitt hår var långt och superslitet, jag var urless på eländet och sa åt syrran att klippa MYCKET. Det gjorde hon. Det mesta av det som jag tidigare färgat försvann och nu ser jag verkligen hur gråhårig jag blivit. Men jag vill inte färga, mitt hår blir slitet och risigt och allmänt bläää. Nackdelen med tunt, mjukt hår, det tål inte mycket.
Dessutom är jag mer än en smula skeptisk till hur bra de där hårfärgerna är för miljön. Och för mig. Känner hur kontaktallergin bryter ut bara jag tittar på förpackningen.
På vägen hem smet jag in på Västra begravningsplatsen i Majorna. Temat för veckans Fotosöndag var oändlighet. Mer oändligt än döden blir det knappast. Det är spännande att fotografera gravstenar. Dessutom gillar jag begravningsplatser.
