Slappedag

Fredagen blev en verklig slappedag. Planen var att jag skulle åka ut till Styrsö men när jag vaknade i går morse spöregnade det. Kändes mer som en dag att stanna hemma och mysa, läs slappa. Vilket blev vad jag ägnade dagen åt. Slappa alltså. Och njuta av svalkan och regnet.

Däremot var jag på Styrsö i fredags för en vecka sedan. Fint väder, men inte för varmt. Syrran och jag gick och badade. I vattnet var det riktigt varmt. När vi kommit upp ur vattnet åt vi kakor som hon bakat – helt ljuvliga. Enkla att göra, enligt syrran. Jag kanske skulle börja baka emellanåt.

På hemvägen såg vi att det var mycket rönnbär och slånbär. Mycket rönnbär sägs betyda kall vinter påpekade syrran. Hm. Blä. Mycket slånbär är däremot bra. Överväger att släpa ut syrran på slånbärsplockning när de är mogna och sedan kan hon göra slånbärssaft. Det är gott.

Nåväl. Det är inte vinter ännu. Fortfarande sommar och jag ska hinna göra lite mer sommarsaker och sen kommer hösten och jag älskar hösten.

 

Sommarbad i skärgården

Jag har badat. I havet. Och jag har lärt mig flyta.

Normalt tillhör jag dem som inte hoppar i vattnet allt för gärna. Simmar uselt. Några simtag och jag sjunker som en sten. När jag gick i simskola på lågstadiet fuskade jag mig till godkänt på 25 meter. Stötte fötterna i bassängens botten. Simfröknarna måste ha varit blinda.

För den som inte kan simma är havet farligt. Särskilt i Göteborgs skärgård. Få långgrunda sandstränder. I allmänhet frekventerade av barnfamiljer. Gott om klippor med bråddjupt vatten. Och alla jag känner föredrar klipporna. Jag också. Där slipper man ungarna.

Haken med klipporna är att jag ofta inte vågar bada på klipporna. Säga vad man vill om mitt liv men drunkningsdöden är inte ett alternativ.

Men. I förrgår var syrran och jag ute på långpromenad på Styrsö. Klättrade i bergen. Länge. Svettigt. Fick vattnet att framstå som allt mer lockande. Och baddräkterna hade vi ju med oss. Vi började leta efter ett ställe där jag kunde gå i utan att slå ihjäl mig.  Företrädesvis utan att drunkna också. Ett ställe med grunt vatten. Och vi hittade ett.

Några minuter senare var vi i vattnet. Härligt. Särskilt när jag upptäckte att jag kan flyta. Om jag ligger alldeles stilla i vattnet. Inte fäktar med armarna i halv panik. Då flyter jag. Fantastiskt.

Snart ska jag bada igen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Regn och maskrosvin

Gick ut i regnet med hundarna i går. Utan paraply. Kollade inte vädret innan jag gick hemifrån och när jag väl stod ute på gatan och såg syndafloden hade jag inte lust att knalla upp för trapporna igen.

Inte för att det spelade någon roll. Jag tycker om regn. Får mig att tänka på varm choklad och ostsmörgåsar i tv-soffan medan regnet slår mot fönsterrutorna.

Hundarna däremot var så lagom roade. Fattar inte det där med varm choklad och ostsmörgåsar och regnsmatter. De traskade surt omkring i regnet, nosade håglöst runt och väntade på att vi skulle gå hem.

Jag kollade in våren. Blommor och gröna blad, ni vet. Noterade att maskrosorna såg märkligt tufsiga ut i regnet.

När jag ser maskrosor tänker jag på min barndom. Hur de vuxna gick ut på skansberget för att plocka maskrosor. För att göra maskrosvin. Vilket inte var särskilt lagligt. Att göra vin alltså. Att plocka maskrosor var helt i sin ordning. Vi barn ombads att inte tala om för någon vad maskrosorna skulle användas till.

Som om det hade spelat någon roll. Hur många över låt oss säga 12 år bär hem enorma mängder ogräs för skojs skull? För att pryda köksbordet? Vem som helst med lite vett i skallen borde ha begripit att något fuffens var i görningen.

Jag ser aldrig någon plocka maskrosor till maskrosvin i dag. Var det en typisk 70-talsgrej?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Råttigt

frustrerande. Jag var ute på en promenad. Längs Godhemsberget. Fick syn på något litet litet med lång lång svans. Först tänkte jag: ekorre. Sedan kom jag på att ekorrar har mycket mer svans. Framför allt har de mycket lurvigare svans.

Det var en råtta. Alldeles för stor för att vara en mus. Och med en råttaktigt naken svans. Jepp, definitivt en råtta. Den kilade runt på marken. Stannade upp, nosade runt, tassade vidare. Kollade efter något ätbart. Hittade inget. Jag betraktade den fascinerat.

Så fick den syn på mig. Bestämde sig för att det var dags att dunsta. Slank in i en hålighet i marken. Jag tittade efter den ett tag men den kom inte tillbaka. Synd. Jag gillar råttor. De är smarta. Överlevare.

Om jag ändå hade haft med mig kameran.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Hunderi

Det fina vårvädret fortsätter. Jag hyllar det med att gå ut med ett par hundar mitt på dagen. Eller ja. Ut med hundarna hade jag gått även om det haglat. Men den här veckan kan jag tillbe våren under hundpromenaderna.

Det är grannens hundar. En vuxen hund och en valp. Små lurviga varelser. Jag har en katt som är större. Fast den katten är i och för sig jättelik. Och oerhört fientligt inställd till hundar. Jag kan inte ta vovvarna hem till mig. Constantine skulle få ett nervsammanbrott. Av ilska och rädsla.

Veckans tillbedjan av våren får ske utan kameran. Valpen är studsig. Och har en tendens att skälla. Jag har fullt upp med henne. Inte en chans att fotografera. Men det kanske ändrar sig. Valpen har blivit lugnare. Åtminstone vad gäller skällandet. Hon vrålskäller inte längre när hon ser en människa eller hund. Eller barnvagn – av någon anledning är hon rädd för barnvagnar. Men hon skäller inte på dem längre. Det reserverar hon för stora hundar.

Sedan januari har jag gått ut med hundarna. Fyra dagar i veckan. Korta promenaderna, en halvtimme är idealet. En lagom dos dagsljus för mig.

Fåren i Brännholmsviken

Efter tre dagars slappande på Styrsö kände syrran och jag ett visst behov av att röra på oss. Så vi tog en promenad. Tvärs över ön. Till Brännholmsviken.

Brännholmsviken ligger på den obebodda delen av Styrsö, bortom Södra skärgårdens enda skog. I Brännholmsviken finns Vikingakyrkogården. Som är från 1500-talet. Några gravar ser man inte. Bara rester av kyrkogårdsmuren. Iallafall ovan jord. Vad som finns under jord vet jag inte.

P1140474-1tn_

I Brännholmsviken finns också husruiner. Ja, hus är att överdriva. Det är rester från enkla säsongsbostäder som fiskarna byggde under sillfiskeperioderna. Ser inte ut som ruiner. Mest en hög stenar.

Och får. Levande lösgående får. Upptäckte vi när vi promenerade längs stranden. Jag fotograferade, givetvis. Och fåren blev intresserade. Först kom en fram för att kolla. Och nosa. Sedan en till. Och sedan hela flocken.

P1140478-1tn_

När syrran och jag promenerade vidare hängde fåren efter. Hela bandet. Jag började tro att vi skulle få sällskap ända hem till huset. Men de ledsnade på att förfölja oss efter en stund. Ville kanske inte lämna reviret. Eller så visste de att de ändå skulle stöta på stängsel en bit längre bort.

P1140485-1tn_

Det är för övrigt inte helt ovanligt att man snubblar på får på öarna. Första gången jag gjorde det blev jag mycket förvånad. Jag är stadsbarn. Men man vänjer sig. Även vid får. De är faktiskt riktigt söta.