Jag vill av, tack
Det går runt runt i skallen. Jag är överstimulerad. Konferens fredag-lördag, möte tisdag kväll. Människor jag aldrig träffat förut, många människor. Alldeles för många intryck. Intressemotsättningar, åsiktsskillnader, konflikter att lösa.
Varför måste världen väsnas så mycket och röra sig så snabbt? Jag blundar och håller för öronen men det hjälper inte.
STANNAVÄRLDENJAGVILLHOPPAAV!
Det enda normala i mitt liv är familjen. Inte för att något går i normaltakt där heller, men det är i alla fall välbekant. I går hälsade jag och mamma på N och F och deras nyfödda dotter. Dottern är mycket liten och väldigt söt och ägnade mesta tiden åt att sova och äta och några gånger skrek hon. Många fototillfällen.
Intressant dag
Intressant dag. Efter ett par timmar med ett nytt datorprogram som jag håller på att lära mig gick jag och lade mig vid lunchdags. Tänkte att jag skulle sova ett par timmar. Men nä. Jag vaknade kvart i åtta. På kvällen alltså. Slightly surprised. Jag visste att jag var trött men inte så jävla trött.
Med sömnen har det varit sisådär på sistone. Vissa dygn har jag sovit runt 4 timmar. Andra det fyrdubbla. Men framför allt har jag inte sovit när man bör sova. På natten alltså.
Jag skyller på ångest. Eller nåt.
Ångesten skyller jag på de senaste månadernas begivenheter. Det har hänt alldeles för mycket i mitt liv. Nu vill jag ha lugn och ro. Tystnad. Inte behöva gå ut. Bara sitta framför datorn. Och sova. Massa sova. Och kanske läsa lite. Jag har en hög pocketböcker som ligger och väntar på mig. En del av dem verkar väldigt lovande.
Temperaturchock
Däckade strax efter tio i går kväll. Blev plötsligt så där otroligt sömnig. Släpade mig till sängen, somnade genast och sov till sju.
Hade kunnat tro att jag skulle vakna pigg och glad och redo att möta världen. I stället hade jag en ångest som skulle fått Kirkegaard att hicka till. Högst existensiell. Av typen jag-överlever-inte-den-här-dagen.
Normalt är ångest en irritationsfaktor som slår till ibland, förpestar mitt liv några dagar och sedan försvinner *poof* utan att lämna några spår efter sig. I dag var den av grövre kaliber. Klättra-på-väggar-kalibern.
För att trösta mig gick jag ut för att köpa ett par cigaretter. Och fick en temperaturchock. Frysgrader ute. Och jag har inte vant mig vid vintern ännu. Jäklar vad jag frös.
Elaka ångesten fick också en temperaturchock. Smet genast iväg till något mörkt utrymme i mitt inre. Nu sitter den där och huttrar och tjurar, reducerad till ett irritationsfaktor.
Se där. Kyla som ångestdämpare. Den var ny.
Mycket uppiggande.
Läs även andra bloggares åsikter om sömn, ångest, kyla, rökning
Ihoppklappning
Jaha ja. Nu klappade jag ihop. Nervsammanbrott: nära förestående.
Det var på väg redan i onsdags. Men då gick jag ut på odlingslotterna och röjde. Finns inget som lugnar ner mig som att sticka nävarna i jorden. Bortsett från sömn, alltså.
Och nä, jag är inte förvånad. Priset jag betalar för ett liv. Nu dumpar jag livet ett tag. Går in med själ och hjärta åt att göra ingenting. Bortsett från att skriva. Att skriva är rehabiliterande. Precis som att sova.
Sömn och skrivande alltså. Och så tv. Och internet.
Jäklar. Internet, ja. Jag har en del att fixa på en WordPressblogg. Något som jag lovade att göra för en halv evighet sen och inte hunnit.
Attans. Ihopklappning, stick och brinn! Jag har inte tid med dig ännu.
Försummelse
Det finns en försummelse i mitt liv. Ett dåligt samvete som gnagt ett tag. Det stavas F-Ö-N-S-T-E-R. De är smutsiga. Mycket smutsiga. Jag minns inte när jag tvättade dem senast. Jag vill inte minnas.
Haken är att jag är höjdrädd. Går inte gärna ut på balkonger. Undviker hissar. Får en sugande känsla i magen när jag går över broar.
Fönstertvätt innebär närkontakt med höjder. Åtminstone om man som jag inte bor på bottenvåningen. Och har fönster som inte går att vända ut och in. Som kräver att man lutar sig ut över avgrunden för att tvätta på utsidan. När jag gör det suger det i magen. Jag tänker på hur lätt det är att falla ner. Betänker hur ont det måste göra när jag faller. Eller ja, när jag landar.
Jag vill inte falla. Alltså tvättar jag inte fönstren. Säger till mig själv att jag gör det nästa vecka. Eller nästnästa. Skjuter upp och skjuter upp. Och fönstren blir smutsigare och smutsigare. Snart kommer jag väl inte kunna se genom dem.
Undrar om jag kan få någon annan att tvätta dem? Någon som inte är rädd för höjder.
Anna Odell har outat sig
Enligt en artikel på dn.se är det snart premiärdags för Anna Odells konstprojekt. Nu har Odell berättat att hon tidigare var psykiskt sjuk.En vinterkväll 1995 klev hon upp på räcket till Liljeholmsbron, varpå hon fördes till psykakuten där hon intogs. Hon hävdar att hon inte var våldsam och att hon utsattes för tvångsåtgärder som var onödiga och kränkande.
Det fejkade psykbrytet i vintras var en upprepning av händelserna 1995. Konstprojektet det resulterat i är avsett att starta en debatt om onödiga tvångsåtgärder inom psykvården.
Jaha. Odell är före detta psykpatient. Får det mig att känna större förståelse för vad hon gjort? Blir hon mer trovärdig i mina ögon?
Näpp. Har samma invändningar som tidigare. Odell utsatte helt i onödan sina medpatienter på S:t Göran för en potentiellt stressande och otäck situation. Hon tog vårdresurser i anspråk som borde använts på dem som faktiskt var sjuka.
Faktum är att mina invändningar nu är starkare. Eftersom Odell själv varit psykiskt sjuk borde hon ha begripit att hennes agerande kunde upplevas som negativt av andra patienter. Som f.d. patient borde hon ha varit väl medveten om hur sorgligt underfinansierad psykvården är.
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, S:t Göran, Konstfack, psykisk sjukdom, psykiatri, tvångsåtgärder, tvåningsintagning, konst
Professor på Konstfack avvisar kritik
Ok, nu är jag arg igen. Och med risk för att låta som en gammal LP-skiva som hakat upp sig: det är Anna Odells psykfallsjippo som irriterar mig. Igen.
Nu är det en intervju på svd.se med Konstfackprofessorn Magnus Bärtås som spökar. Han anser inte att skolan – eller Odell – agerat klandervärt. På frågan om det inte var fel av Odell att ta den hårt ansträngda psykiatrins resurser i anspråk svarar professorns nej. Han förstår att berörd personal känner sig lurad men menar att Odells verk är större än så.
Inte ett ord om hur patienterna kan ha känt inför Odells agerande. Tycker professorn inte att deras känslor har någon betydelse?
En snäll tolkning är att Bärtås i intervjun formulerat något medkännande och förstående om patienterna på St. Göran den aktuella kvällen, men att det inte kommit med i artikeln. Cynikern i mig är skeptisk. Cynikern i mig säger att professorn överhuvudtaget inte inser att patienterna kan ha känslor och åsikter om Odells beteende.
Så hallå, professorn! En upplysning: psykiskt sjuka känner och tänker! Och kan känna sig illa behandlade. Med all jäkla rätt! Och bara misstanken att Odells agerande riskerade skada andra patienter borde ha fått Konstfack att säga nej till hennes psykfallsteater.
En annan inställning visar Konstfacks rektor Ivar Björkman. Han skriver i en debattartikel på dn.se att skolans egen utredning visar att Konstfack bör klandras för Odells projekt. Därför ska Konstfack nu ta fram nya etiska riktlinjer. Bra.
För övrigt överväger jag allvarligt att sluta läsa tidningar och lyssna på radio. Nyhetsrapporteringen just nu är inte bra för mina nerver.
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, Konstfack, professor, rektor, St. Göran, psykisk sjukdom, psykiatri