Hjärnsläppet part II #blogg100 Dag 58/100

Ännu ett hjärnsläpp, den här gången på Ica. Jag skulle betala kort och tog fel på var jag skulle sticka in kortet i apparaten. Killen i kassan fick påpeka hur jag skulle göra. Som om jag vore en 90-årig förvirrad gammal dam och inte en helt ordinär medelålders kvinna som nästan alltid betalar med kort. Jag kände mig jättedum.

Till saken hör att jag just grävt upp ett gäng riktigt svåruppgrävda växter på odlingslotten och var genuint matt. Och så var jag hungrig, vilket gjorde mig ännu mattare. Vem som helst kan få hjärnsläpp i det läget.

Alltså, ni ser ju hur jag försöker förklara bort det här. Jag borde se sanningen i vitögat. Jag har hoppat över medelåldern och är nu en 90-årig förvirrad gammal dam. Tjoho.

siluett_kvinna med katt-001På bilden en övergiven katt som som hittar sin nya människa. Kvinnan var också övergiven. Det är hon inte längre.

Handle with care #blogg100 Dag 39/100

I dag har jag varit extra mycket damptant. Jag blir så trött på mig själv. Jag borde bära en skylt med texten “Ömtåligt – hanteras varsamt”. Eller kanske “Överkänslig – tassa på tå”. Eller bara “Stick!”.

Människor som känner mig kallar mig “känslig”. Det är århundradets understatement. Jag känner mycket, jag blir väldigt glad och jag blir mycket arg och det svänger snabbt. Och jag ger uttryck för det jag känner, genast och mycket. Så trevligt när jag är glad och nöjd men riktigt jäkla påfrestande när mina klor kommer fram. Och eftersom jag har vissa svårigheter med att tolka och förstå andra människor kan klorna komma fram helt i onödan.

Det enda som är bra är att min ilska vanligtvis går över fort. Jag är inte bra på att sura länge.  Jag kan göra det – i åratal om nödvändigt, men slipper helst. Jag hakar gärna på alla tecken på försoning – förutsatt att jag uppfattar tecknen på försoning. Det var det där med att tolka och förstå.

Herregud vad mycket enklare allt är med katter.

Nämen migrän #blogg100 Dag 25/100

Dagen efter årsmötet (som gick hur bra som helst) och migränanfallet kommer som ett brev på posten. Jag borde ha slagit vad. Jag får alltid migrän dagen efter jag har klarat av något stort och viktigt och stressframkallande. 

Om jag måste välja är migrän dagen efter naturligtvis mycket bättre än migrän dagen före, för dagen före skulle fucka upp planeringen fullständigt och det skulle bli en helt enorm stressfaktor. Nu är det visserligen rätt jobbigt – jag är inte störtförtjust i huvudvärk och illamående och spyor – men det är inte stressgenererande. Tvärtom faktiskt. Jag ligger vaken i sängen timme ut och timme in, utan att kunna läsa eller lyssna på radio, utan att kunna röra mig och jag har helt hysteriskt tråkigt. Och jag mår psykiskt bra av att ha det tråkigt med jämna mellanrum.

Det där med att inte kunna läsa är det som retar mig mest just nu. Boken jag läser är vansinnigt bra och jag hade tänkt läsa ut den i kväll. Det lär inte ske.

Upp ur vinterdvalan #blogg100 Dag 21/100

Jag börjar ta mig ut ur vinterdvalan. Det betyder att jag tar långa promenader mer eller mindre frivilligt. Översättning: jag måste ändå gå ut och då kan jag lika gärna gå och inte åka spårvagn. Jag har fått oroväckande dålig kondition över vintern. Det ska bli roligt att se om jag kan få upp flåset eller om det här är början på slutet.

Hypokondri fungerar på samma sätt som paranoia. Att en är hypokondriker betyder inte att en inte är dödssjuk. Det betyder att en hinner noja mycket mer innan dödsdomen kommer, eftersom en kan börja noja långt innan dödsdomen ens är påtänkt. Japp.

pasklilja_mars2015-001Till de goda nyheterna hör att det bara är en dryg månad till kartsläppet i Hitta ut. Då ska jag ut och leta checkpoints i Slottsskogen. Och på tal om vårtecknen så kommer de allt oftare nu. I går: blommande påskliljor på Slottsskogsgatan.

Seg som kola

Meh. WordPress har bestämt sig för att fullt legitima kommentarer är spam och jag har just radera rubbet permanent p.g.a. seg som kola i huvudet. Och när det gäller spam betyder permanent visst permanent. Ingen genväg genom papperskorgen.

Jag har extremt lång startsträcka just nu. En kombo av psykisk utmattning (2014 var kämpigt) och fysisk dito. Syrran hade rätt i att calici-virus knäcker kroppen för veckor framåt och jag var ju sjuk innan dess också. Följaktligen tillbringar jag extremt mycket tid i sängen och för det mesta sover jag – med undantag för den där morgonen förra veckan som jag vaknade så tidigt och inte kunde somna om – och sover jag inte så läser jag.

I övrigt är det myrsteg som gäller. I stället för att tänka på alla miljoner saker som jag borde göra och bli övertrött bara av tanken och inte få gjort något alls – i stället för det ignorerar jag 99 procent av alla de där sakerna och fokuserar på småsaker och bara en sak i taget. Myrsteg. Och så gratulerar mig själv för att jag överhuvudtaget kommer upp ur sängen.

Nu ska jag landa i tv-soffan, läsa bok (deckare) och sen kolla på Gotham. Riktigt bra serie.

Ändrade rutiner

Vårdcentralen har ändrat rutiner för receptförnyelse. I stället för att jag ringer upp, knappar in mitt telefonnummer och blir uppringd ombads jag att tala in ett meddelande med namn, personnummer, telefonnummer samt de mediciner vars recept jag behövde förnya. Jag blev nervös och talade in två meddelanden pga trodde jag inte fick med allt i första meddelandet. Jag bad till och med om ett bekräftelse-sms.

Och sen blev jag nervös för att jag inte skulle få någon bekräftelse på att vårdcentralen fått mitt meddelande. Och så blev jag nervös för att det ta upp till sju arbetsdagar innan recepten blev klara.

När jag lagt på luren började jag räkna tabletter. Jag funderade på hur länge jag skulle klara mig. Jag insåg att jag borde ha ringt vårdcentralen före julhelgerna. Jag konstaterade att jag ätit lägre dos av en medicin i flera dagar pga ringde inte vårdcentralen före helgerna. Jag tänkte att jag har redan börjat må konstigt. Jag tänkte att om inte jag har ett recept om sju arbetsdagar kommer jag vara i trubbel.

Kort sagt: jag ägnade en timme eller så åt att oroa mig alldeles förfärligt. Sedan ringde en kvinna från vårdcentralen upp för att få ett förtydligande. Vi diskuterade recepten och hon förklarade att bekräftelse-sms av läkaren inte skickas ut men att vårdcentralen ofta ringer upp för att diskutera receptförnyelsen. Hon sa också att jag förmodligen kan hämta ut medicinen på onsdag eftermiddag.

När jag lade på luren var jag avsevärt lugnare. Och nu ska jag ta normal dos av samtliga mediciner. Jag ser fram emot att den här känslan av att verkligheten inte är verklig ska försvinna.