Syrener

En sak jag älskar med att ha slutat röka är att jag nu känner hur starkt syrenerna doftar.

20140519-225049-82249069.jpg
Det finns massa saker jag älskar med att ha slutat röka. Som bättre ork och mer pengar och inget ständigt sug efter nästa cigarett. Jag är verkligen glad att jag äntligen lyckades sluta. Nu är det 2 år och 5 månader och 7 dagar sedan jag tog min sista cigarett.

Inte ännu i alla fall

Jag har inte KOL. Jag har varit hos vårdcentralen och gjort en spirometri med mera, med mera, och jag mår bra. Mina värden är normala.

Med mig hem fick jag ett recept på 30 minuters promenad fem dagar i veckan samt 60 minuters träning i veckan. Och en uppmaning om att komma tillbaka om 2-3 år. För risken finns ju att jag utvecklar KOL i framtiden, även om den risken reducerats av att jag slutat röka.

Själv tycker jag inte att jag mår bra men jag mår uppenbarligen bättre än jag trodde. Det där med KOL har legat som en våt filt över mig i ett drygt år. Och hur jag än vänder och vrider på det är  “jag riskerar att utveckla KOL” avsevärt bättre än “jag har redan KOL och jag har inte ens fyllt 50 och jag är så jävla körd”.

På tal om dåligtmående så tror syrran att jag har dålig kondition. Inte en helt orimlig slutsats. Jag har ju inte precis överansträngt mig fysiskt de senaste 30 åren. Eller så.

Vi får se om mina raska halvtimmespromenader kommer få någon effekt. Det och träningen, som jag ännu inte börjat med (jag väntar på en bok. med instruktioner. jag minns fan inte vad jag gjorde under gymnastiken när jag gick i skolan. om jag gjorde nåt).

För den som inte vet: KOL är en lungsjukdom som företrädesvis, men inte bara, drabbar rökare. Och den är plågsam.

Kupongkanelbullar och kanelbulleminnen

Kanelbullens dag i veckan. Som tack för att jag är en trogen kund bjöd den lokala Ica-affären på två kanelbullar. Så i dag har jag ätit kanelbullar. Kupongtanten, det är jag det.

Jag älskar kanelbullar. Jag överlevde gymnasiet tack vare kanelbullar. Vi hade en automat i uppehållsrummet. Jag åt aldrig i skolmatsalen. Jag satt i uppehållsrummet och käkade kanelbullar och kedjerökte.

Det var faktiskt förbjudet för eleverna att röka inne i skolan när jag var ung också. Så gammal är jag inte. Men uppehållsrummet var illegalt, en offentlig hemlighet som ingen i ansvarig ställning ingrep emot. Det hade till och med en godisautomat. Och städerskan brukade städa där. Tills hon ledsnade på att det var så nedskräpat och vägrade gå dit.

Nu när jag tänker efter. Det finns en sak med kanelbullar som jag inte gillar. Pappersformen. Den fastnar gärna på bullen och det smakar inte så gott.

Vassego för dagens i-landsproblem.

Årsmöte

Ännu ett årsmöte avklarat. Kvällen avlöpte ungefär  som förväntat, bortsett från att det blev sluten omröstning i en fråga.

Normalt tas omröstningarna med acklamation. Jag har alltid undrat varför. Nu vet jag. Slutna omröstningar tar tid, kan jag meddela. Åtminstone när det är många röstsedlar som ska lämnas och räknas. Jag hade gott om tid åt att fundera över digitalisering av omröstningar och hur praktiskt det hade varit med lite digitalisering just då.

Ett väldigt tråkigt besked under mötet. En person som har varit en jättetillgång för föreningen har valt att sluta. Avtackades på sedvanligt sätt med jättelik blomsterbukett.

Jag hoppas verkligen han kommer tillbaka. Vi behöver de som tänker nytt och stort.

För övrigt kan jag meddela att jag fortfarande är en f.d. rökare, trots alla möten och konferenser på sistone. frestande att under pauserna följa efter lämmeltåget ut till rökrutan. Men jag har hittills stått emot alla frestelser. Jag är mycket förvånad.

Rastlöst

En vecka eller nåt med snö och is och jag börjar bli rastlös. Snö och is är halt och jag är rädd för att ramla. Mitt balanssinne är det inget fel på men motoriken i övrigt är rätt kass. Jag har inte riktigt kontroll över min kropp. Koordinationen av de olika delarna funkar inte. Får jag syn på något när jag går och jag vänder på huvudet för att titta närmare på det tar jag felsteg och svajar till. Det är irriterande även i vanliga fall och nu när gatorna är täckta av is suger det totalt.

Så jag avstår från långpromenaderna och väntar på tö. Det måste ju börja töa nån gång.

Vad gäller föreningslivet så är det högsäsong och jag har haft en del att göra. En del har varit intressant och kul, annat sänkte mitt humör alldeles. I går blev jag först jätteglad över ett positivt besked och sedan blev jag totalt jävla förbannad när jag fick skäll för att någon annan gjort fel.  Föreningslivet är med andra ord som vilket arbetsliv som helst.

Nu har jag en hel del jobb framför datorn som väntar. Jag ska börja med att renskriva ett protokoll jag borde tagit itu för en vecka sen. När jag orkar släpa fram laptopen. Jag kanske orkar i morgon på morgonen.

Och så är det över sex veckor utan cigaretter.

Koffeinfritt

Så här i efterhand framstår det där med att göra kaffe halv tio på kvällen inte som så där väldigt genomtänkt. Sista gången jag kollade på klockan innan jag (äntligen) somnade var den halv fem. På morgonen alltså. Jag funderade på att gå upp men så somnade jag äntligen och vaknade vid tolvtiden först.

Hädanefter blir det koffeinfritt te på kvällarna. Åtminstone efter klockan nio.

För övrigt har jag börjat med svagare nikotinplåster. 12 timmar sen nu. Det känns, fast inte fullt så vedervärdigt som jag trodde.

Ut med julen

Kallt ute på kvällens långpromenad. Vattenpölarna har frusit till is. Men jag blev varm ändå. Fördelen med att promenera snabbt snabbt. Jag försöker gå så snabbt jag kan. Det är ju meningen att jag ska få upp konditionen. Och den har blivit bättre sen jag slutade röka men bra är den inte och den ska bli bättre.

 

Noterade flera kasserade granar på vägen. Folk har visst rensat ut julen. Dags för mig att ställa undan mina julprydnader. Alla tre.

Eller inte. Jag tycker lite synd om dem för att de får tillbringa nästan hela året inne i ett skåp. Och de är ganska gulliga. Särskilt tomten. Den är svartklädd.

Nyskyltat och så lite ångest på det

I dag fixade vi skylten i föreningslokalen. Det vill säga julskyltningen plockades ner redan förra helgen. I dag satte vi upp nytt. Temat är fest. Det ser riktigt bra ut. Nu ska bara budskapet som ska in, i form av ett gäng skyltar med olika texter.

Det är jag som ska göra skyltarna.

Och. Bara tanken på att plocka fram laptopen och slå på den och starta programmet och börja skriva (texter som redan är färdigformulerade, jag behöver inte ens tänka ut något) får mig att vilja kräkas.

Jag fattar det inte. Jag borde må bra. Senaste veckorna har jag mest slappat. Jag har spelat datorspel och läst och kollat på tv-serier och film och opera och promenerat en del och skrivit lite och sovit och sovit och sovit. Jag borde må fantastiskt. Men nej nej. Eller snarare: jag mådde bra tills i dag när vi höll på med skylten och jag fattade att julledigheten är över på riktigt och att jag måste börja prestera.

Herreminjesus. Jag får lägga ner föreningslivet. Eller åtminstone dra ner på engagemanget väldigt väldigt mycket.

Och så: I morgon är det 5 veckor sedan jag slutade röka. Jag är röksugen emellanåt men inte alls så mycket som i början. Framför allt tänker jag inte på cigaretter hela tiden. Röksuget dyker mest upp på kvällarna men oftast är jag mer sugen på glass och godis än på cigaretter.

 

Storm och så slut på ledigheten

Jag borde egentligen åka ner till Järntorget och göra några inköp för föreningen men det stormar. Det är tredje gången på en månad och egentligen tycker jag det är  spännande. Jag tycker om oväder. Men jag vill helst inte gå ut i det, inte när det är som värst. Bättre stanna hemma framför datorn och dricka kaffe.

Kaffe har det blivit mycket av på sistone. Sen jag slutade röka har konsumtionen gått upp en del. Däremot äter jag inte mer och det förvånar mig. Jag borde vara hungrigare.

För övrigt är min julledighet över. Jag trodde nog att den skulle vara över nyårshelgen men igår tog ledighet slut. Jag måste ta itu med min Att göra-lista typ nu och massor på den borde jag ha tagit itu med i går.

11 dagar

För 11 dagar sedan, drygt, slutade jag röka. Finito med cigaretter, på med nikotinplåster.

Klättrar på väggarna gör jag inte. Röksuget finns där, någonstans. Jag är hela tiden väldigt medveten om att jag inte längre röker. Det irriterar men för det mesta är irritationen hanterbar. Med undantag för senaste timmarna. Bara så där blev jag mycket mer röksugen än tidigare. Det känns gaaaaah, ungefär.

Jag antar att det kommer gå upp och ner ett tag. Under tiden räknar jag dagarna och timmarna.

För övrigt är jag fortfarande tom på ord. Jag mår inte dåligt, men saknar ord. Jag undrar om det någonsin kommer gå över.